Utmana mig i Marvel vs Capcom 3!

Det är ju faktiskt världens coolaste koncept. Att låta Spindelmannen spöa upp Viewtiful Joe, i hysteriskt snygg 2D. Jag älskar Capcoms persongalleri och har alltid varit svag för superhjältar, framför allt när det gäller Peter Parker.

På fredag släpps Marvel vs Capcom 3, ett av de senaste årens mest efterlängtade fightingspel. Kanske inte så mycket för dess förmodade fläckfria kvalité, knappast för en finputsad balans mellan karaktärerna. Istället handlar det om attityd, en kärlek till galen 2D-fighting – och estetik att dö för.

För att fira releasen av spelet tänkte jag bjuda in er att utmana mig och Spindelmannen över Xbox Live! Vi skapar en skön atmosfär, där vi sitter ett gäng tjejer och killar på chatten, fikar, snackar skräp och delar ut en och annan knytnäve i ansiktshöjd.

Min gamertag på Live är JeppeJoi, alltså som bloggen fast med i. Jag tänkte dra igång ”releasepartyt” vid 21 på fredag. Så – fixa lite snacks, välj din karaktär (bara inte den outsägligt töntige Thor) och vässa knogarna. Välkommen till helgens mysigaste slagsmålsfest!

 Ps. Skriv gärna din gamertag i kommentarerna, tala om vilken karaktär du är sugen på att spel och framför allt –  berätta hur hajpad du är! Ds

Spelande tjejer höjer nu rösterna även i USA

För en vecka sen kunde man höra Jessica Cernada prata om ämnet ”Kvinnor och spel och varför vi får så lite respekt när vi spelar” i Radio Rookies, ett program på WNYC i New York. Man kan fortfarande lyssna på det på NPR, men det mest slående är som vanligt inte innehållet utan kommentarerna som haglar in på sidan.

Bland dem så fortsätter folk att ignorera problemet och insistera på att vi tjejer förstorar upp det: ”If more females would stop complaining and prove themselves through their gaming, then there wouldn’t even be an issue.”

Ett bra exempel på vad vi får stå ut med när vi “råkar avslöja” att vi är tjejer kan man se på sidan Fat, Ugly or Slutty, där man har samlat ihop bilder från tjejer som blivit trakasserade. Sajtens syfte är att lyfta fram bevis på att det verkligen händer.

Diskussionen pågår i forum överallt, men frågan är vad den kommer leda till. Räcker det att berätta att vi tycker att vi blir felbehandlade, och att kräva respekt? Eller måste vi jobba på ett annat sätt för att skapa ett mer tolerant klimat online? Jag kan tycka att det här är en fråga som berör även män eftersom de själva också blir utsatta. Vet till exempel att många vägrar spela med amerikaner eftersom de upplevs som väldigt högljudda och fula i munnen. Just därför är det bra att diskussionen till slut vaknat även i USA.

Du är dina poäng

När jag och Johan Hallstan under 60 dagar gick upp i nervtrasande närkamp om hårdvalutan för spelnörderi, såkallade achievementpoäng, var det lika mycket självhävdelse som ett socialt experiment. Hur skulle vi må under och efter? Gav achievementpoängen Xbox 360-spelen ett mervärde, eller bidrog de till ett cyniskt förfall – ett spel överordnat spelet som gjorde de egentliga upplevelserna sekundära?

Efter en episk slutspurt mot tolvslaget – där team Vicachus tappra vapendragare gitarrhjältemodigt finlirat rocklåtar stående i soffan och med svettiga tummar på spakarna boxats om sista poängen – skulle det visa sig att team Hallstan den 1 juni 2008 hade segrat. Efterskalvet rungade omedelbart genom Sverige. Med en differens på tusen hade Vicachu fallit.

Vadslagningen handlade från början om Xbox Live-livet som sådant. Allt det jag kämpat för, alla de 18 710 poäng jag samlat ihop under de två vårmånaderna, begravdes med Vicachu. Och ur askan föddes den nollade parodin ”Lejunhfuvt”.

Ovan, ökända Avatar – 1 000 poäng på tre minuter.

Sedan den dagen har jag rört mig i skuggorna, utanför achievementhetsen. Även om jag fortfarande kan uppskatta värdet i att poängen lockade och uppmuntrade mig att utforska delar och aspekter av Bioshock jag annars inte sett, har de i stort haft motsatt effekt. Jag förstår att syftet är ett mervärde; ett sätt att förlänga spelandet med fler genomkörningar och högre poäng. Men när man som jag jobbar med att fånga upp och analysera trender, att ständigt lyfta fram nästa nyhet, resulterar de otaliga poängutmaningarna snarare i prestationsångest.

Nuförtiden kan man inte luta sig tillbaka och slappna av någonstans. Man ges inte andrum att spela spelet för sin egen skull, på sitt eget sätt. Steam, Xbox Live, PSN, Battle.net – överallt ska man utvärderas i sitt spelande. Och ingenstans ska det räcka att ha klarat banan eller bossen – man ska ha gjort det på fler svårighetsgrader, snabbare, baklänges, utan att ha blivit vidrörd.

Och som om det inte räcker att man får brottas med sitt eget psyke – poängen fläks i realtid ut och offentliggörs för hela världen. I en metaforisk mardröm står man naken i ett skyltfönster och flåsar så svetten lackar, inför en ansiktslös skara betraktare som hånskrattar åt valet av svårighetsgrad. ”Halo ska spelas på ‘legendary’, din sopa”, väser någon. En ruttet porös tomat dunsar stumt mot rutan.

I denna kravfyllda, globala spelvärld har Call of Duty-serien rentav omvandlat prestationerna till ekonomi, där man med erfarenheten köper och låser upp nya förmågor och vapen. Med Call of Duty har vi lämnat det valfria mervärdet – här är prestationerna den militäriska ryggraden.

Frågan när man faktiskt har klarat av, slutfört och avslutat ett spel står blottad som ett öppet sår i ens mentala inre. Den går möjligen att mätta och tysta med achievementpoäng och troféer. Tills dess är alla spel potentiell prestationsångest.

För glöm inte att världen ser dina poäng. Och att dina poäng är du.

Vad betalar jag för, Microsoft?

Till slut vann jag det kalla kriget mot Microsoft.

Under två års tid drog de automatiskt den månatliga Xbox Live-avgiften från mitt kort – trots att jag upprepade gånger ringde dem och försökte avsluta. Jag ringde inte vid rätt tillfälle, hette det. Men så gick bästföredatumet på kortet ut här om veckan.

Äntligen, tystnad. Vila i frid, Vicachu.

Jag har givetvis inte avslutat mitt Xbox-liv helt och hållet. Orsaken var att jag levde ett dubbelt. Allt började med en vadslagning om vem som kunde samla flest achievementpoäng, och slutade med att jag förlorade – 1000 poäng från målsnöret. Ni som hängt med mig en längre tid vet historien, som i slutändan förevigades i ett specialavsnitt av Spelradion och den storslagna Level-artikeln ”Vi som aldrig sa achievementhora”.

Sedan komplikationerna började uppstå, har jag delvis medvetet och delvis undermedvetet börjat backa från Xbox Live. Brytpunkten blev Modern Warfare 2, som jag började spela på PSN istället. Mina fördomar hade sagt mig att det aldrig skulle bli samma sak – med avsaknaden av gruppchattstöd och whatnot.

Men eftersom man inte längre får bilda chattgrupper när man spelar Modern Warfare 2, och eftersom flertalet av mina kompisar gjort flytten, kan jag nu ärligt talat inte påstå att jag saknar Xbox Live.

Jag är bitter. En lite missnöjd kund. Jag förstår nämligen inte vad jag betalar för. Microsoft håller inte i några märkbart mer stabila servrar för Modern Warfare 2 – om de ens håller i dem alls. Den automatiserade uppmatchningen är exakt likadan på båda plattformarna.

Microsoft ger mig ”utrymme” för en blygsam kompislista med 100 personer. PSN detsamma. Men min Xbox 360 skriker och gnäller så fort jag har för många meddelanden i inkorgen. Herregud – det världsomspännande jätteföretaget bakom Hotmail tycker inte att mina 70 spänn i månaden räcker för att jag ska få slappa till mig och lämna ett par rader text på deras servrar..!

Det känns som att det är dags att utreda varför i helvete Xbox Live kostar någonting överhuvudtaget.