Mitt personliga fotoalbum ur Wipeout på Vita!

Det är inte svÃ¥rt att förälska sig i Wipeout-spelen. Ständigt överraskar de genom att pressa de tekniska gränserna ytterligare – alltid lika enhetligt futuristiska.

När Wipeout HD var aktuellt för PS3 ägnade jag timtal åt att bara beundra estetiken i de högupplösta svävarskeppen; äta upp de bländande effekterna och kurvornas linjer med ögonen. Det gjorde man bäst i spelets fotoläge, där man kunde stanna skeppen i valfritt ögonblick och föreviga dem i utstuderade vinklar.

När jag nu fått hem en smäcker PlayStation Vita för testkörning av lanseringsuppställningen uppstår samma fenomen med Wipeout 2048. Och jag finner mig återigen i fotoläget. Med enkla medel och möjlighet till bearbetning med rörelseoskärpa och skärpedjup fångar jag följande bilder.

Notera att alla är tagna – av mig – i spelets grafikmotor..!

Till och med fartpilarna är extremt detaljerade i spelets 960×544 bildpunkter.

De här linjerna gör mig alldeles vild.

Framtidens energidryck hymlar inte ens med det längre: ”smakar som batterier”.

Konsten att klättra pÃ¥ magnetfält…

När horisonten är vertikal…

Ödesmättad himmel.

Där vägen störtdyker.

Den här bilden är jag nog mest nöjd med av alla. Ser fan ut som ett omslag.

När framtiden möter kulturen.

Ett exempel på skärpedjup som får färgerna att glöda.

Den här bilden är lika mycket hopp som förtvivlan. MotstÃ¥ndarna drar ifrÃ¥n – men i ögonblicket är det stillhet.

Vicachu – historien bakom namnet

När mÃ¥nga av er läsare var smÃ¥ eller kanske inte ens födda - och Christer bara i övre medelÃ¥ldern - anordnade man pÃ¥ höstkanterna en spelmässa i London. European Computer Trade Show – förkortad ECTS – erbjöd ett avslaget andrahandsutbud för de medier som inte hade Ã¥lder eller budget att Ã¥ka till E3.

Just i dessa septemberdagar år 2000 nylanserades nöjessajten Punkten.se, där min spelsajt Zlot intog spelavdelningen. Resultatet var Punkten Zlot, i all sin semantiska skönhet. Jag och min gamle vän och kollega Oskar Wolontis hade räddat oss över från den pengablödande samarbetspartnern Spray för att här fortsätta våra sköra karriärer som speljournalister på heltid - båda 17 år unga. Inget kunde ha gjort oss lyckligare eller mer inspirerade i detta möjligheternas sköte än vår första spelmässa. Andra lovande förmågor lät sig smittas av denna lycka, så snart var fyra Zlot-soldater på väg mot London, ackompanjerade av dåtidens härligt megalomaniske webb-tv-maestro André.

Naiva grabbar och hÃ¥rda budgetar brukar inte ge upphov till genialiska fyrverkerier direkt, och i det här fallet skulle det visa sig att vi bokat ett hotell om möjligt smutsigare än stadens tegel och invÃ¥narnas tandrader tillsammans. Men vi kunde inte bry oss mindre, utan var alldeles för upptagna med skyttegravskriget mot de svurna rivalerna Tvspel.nu – som av en händelse checkat in vägg-i-vägg – och inte minst upptäckandet av sÃ¥väl staden som mässans nya produkter.

På ECTS fick vi vår första kontakt med Game Boy Advance och bakom stängda dörrar bevittna PS2-övergången för Wipeout, men i retrospekt minns jag omständigheterna betydligt mer än själva mässan. Som faktumet att jag i mitt då 98 kilo tunga tillstånd drog på mig svidande skavsår på innerlåren av allt springande, och hur detta säkerligen också gav upphov till mitt sarkastiskt osmickrande men ändå lite kärleksfulla smeknamn. Jag var den runde och guldgule Victor. Jag var Vicachu.

Åren gick, tiden flödade som en flod, och så vidare. ECTS las ner, Punkten försvann precis som de överflödiga kilona och kompisgänget spridde ut sig. Men smeknamnet dröjde kvar.

Därför rÃ¥dde det aldrig nÃ¥gon tvekan om vad bloggen skulle döpas efter. Trots att jag dÃ¥ – fram till sÃ¥ sent som i veckan - aldrig rört ett Pokémon-spel.