Jag samlar pÃ¥ min barndom…

Tick-tack. I tiden finns inget nu. Vi lever ständigt i framtiden.

Rent filosofiskt är det faktiskt sant. För så fort något händer i nuet, har det förpassats till det förflutna. Bara under tiden jag formulerat denna mening, har den blivit historia. När jag skriver den har den redan uppstått.

Det kan låta pårökt, men denna insikt är på allvar svindlande. Och ju äldre jag blir, desto mer medveten om detta är jag. Förmodligen är det därför som jag blivit så mån om att fånga denna tid. Isolera den. Fritzla in den.

Enter: min spelsamling. Det vore inte fel att påstå att jag samlar på godbitar från en svunnen tid för att jag är intresserad av spelens ursprung och historia. Men inte heller helt rätt. För i själva verket samlar jag på min barndom. Spel för spel, minne för minne, fragment för fragment.

Jag kommer aldrig att kunna få den tillbaka. För jag lever i framtiden. Men jag kan resa tillbaka genom de minnen jag omger mig av.

Som en del i denna besatthet försöker jag hitta oförvanskade rester av den. Sådana som inte ser åldrade ut. Som är oförstörda, opåverkade av tidens nötande tand. Och således tidlösa.

I en hylla ovanför skrivbordet kan man kika in för att finna inplastade exemplar av Final Fantasy 3, 7 och 12 samt japanska utgåvor av Chrono Trigger och Final Fantasy 6.

Ett vitrinskÃ¥p i vardagsrummet har till stora delar tillägnats Blizzard och deras storverk. NÃ¥got ironiskt ocksÃ¥ ett inplastat Starcraft 64 – never forget…

I Blizzards tidigaste Ã¥r hette de Silicon & Synapse och gjorde pusselplattformsspel med vikingar…

Det inplastade originalexemplaret av Grim Fandango symboliserar faktiskt något annat i det här fallet: nämligen ett reafynd som blev en missad möjlighet och ett bortglömt skamspel. Jag har till denna dag aldrig spelat Grim Fandango.

Vardagsrummets andra vitrinskåp är överfullt av Super Nintendo-minnen. Finast av alla är förstås den aldrig öppnade, evigt inplastade originalutgåvan av Zelda 3, bredvid ett japanskt Super Metroid.

Det ligger nÃ¥got kittlande i att köpa pÃ¥ sig alla de där riktigt udda spelen man som barn aldrig hade rÃ¥d med men minns ”pÃ¥ avstÃ¥nd”. Spel som rymdskjutaren Phalanx med sitt underbart obegripliga omslag, det förbisedda Young Merlin, produktplaceringen Cool Spot och doldisuppföljaren Clay Fighter 2.

De mer väntade Super Nintendo-klassikerna står staplade på varandra och trängs om uppmärksamhet.

Längst ner i vitrinskÃ¥pet Ã¥terfinns ocksÃ¥ en oöppnad förpackning innehÃ¥llande ett stycke amerikanskt Super Nintendo i ”miniutgÃ¥va” samt Eric Chahis samlade verk: nyversionen av Another World, amerikanska motsvarigheten Out of This World och Heart of Darkness.

**

Det finns betydligt mer att upptäcka i mina djupa gömmor, men vi nöjer oss för den här gången. Tiden är trots allt begränsad, kort, alltid bakom oss. Tick-tack.

Robotens framtid är förbi

I augusti 2010 flyttade jag från mitt gamla liv. För att rivstarta mitt nya införskaffade jag vardagslyxiga excesser som raskatt, kylfrys med ismaskin och robotdammsugare.

Den sistnämnda har om något haft ett filosofiskt värde för mig. Mitt förhållande till robotar är nämligen rakt inte okomplicerat. Som konsument älskar jag dem, och drömmer om att omges av dem. Jag vill äga robotar i alla former, färger och utföranden, för behov jag inte ens vet att jag kommer att ha. Jag vill vara lika delar barnsligt förtjust leksakssamlare och slavdrivare.

Men så fruktar jag dem. För potentialen jag genom detta uppmuntrar. Och som kommer att urarta. För den till en början hjälpsamma intelligensen, som kommer att utvecklas till förståelse och sedermera förakt, och till slut göra oss överflödiga.

Därför var det med både lättnad och sorg jag idag konstaterade att min robotdammsugare bevisat för mig att vi har långt kvar. Jag trodde att den började lära sig, att den för varje uppdrag i lägenheten blev mer medveten.

Men när jag nu betraktar den inser jag att den inte alls hittat några städrutiner. Och att den aldrig har förstått mitt hems vinklar och vrår. Den är tvärtom förlorad i slumpen. Som en sinnesförvirrad gamling rör den sig, ständigt vilse, oförmögen att behärska sin omgivning.

Borstarmen, vars syfte är att driva in dammtussar och skräp i sopmunnarna, har stannat. Förlamad sladdrar den mot lister och väggar när roboten utan en verklig tanke eller reflektion envist stångar sig fram enligt sina förprogrammerade rutiner.

Det är vid tillfällen som när jag betraktar robotdammsugaren det kan slå mig. Hur obegriplig icke-existensen i roboten är. Men kanske ännu mer, hur obegriplig existensen är.

Och att jag i den närmaste framtiden seriöst mÃ¥ste dammsuga själv…