Vinn GAMEX-biljetter och Super Street Fighter 4!

Ett blogginlägg – otalet spel

Det är fullt ös med förhandsversioner av storspel nu. Igår kom ett bud trillande med Just Cause 2. I fredags säkrade jag en helg av nya intryck när Yakuza 3 och Super Street Fighter 4 anlände i sin helhet, tillsammans med första halvan av Lost Planet 2.

Embargo-munkavlen sitter hÃ¥rt, men det hindrar mig inte frÃ¥n att nicka gillande Ã¥t de knivskarpa spelmässiga kvaliteterna i Lost Planet 2. Handlingen är tämligen ointressant och rentav oviktig – fokus ligger istället pÃ¥ sammandrabbningar med välutrustade piratsoldater, av vilka man konfiskerar tuffa robotdräkter, och det inhemska djurlivet, som kör över en med sin överväldigande storslagenhet.

Ni som spelat demoversionen känner ju till den monstruösa salamandern, som trots en kroppshydda värdig Christer på ett väldigt övertygande sätt lyckas hanka sig fram i den jämförelsevis trånga miljön. Det är när man inser att man kan hoppa upp och balansera på dess rygg som man på allvar blir imponerad. Det här sköts inte med någon automatiserad mekanik, utan man rör sig själv fritt med risk att falla av. Och när man tror att man har antastat besten i alla hål och på alla sätt, inser man att den största resan går in i magen på honom..!

Detta i kombination med faktumet att spelet konstant öser pÃ¥ i 60 bildrutor per sekund, och har en riktig mjuk och följsam styrning, har fÃ¥tt mig att helt förbise bristerna i form av det upphackade upplägget och den väldigt ”speliga” framtoningen. Det här är designat som flerspelarglädje, och ser som sÃ¥dan ut att funka ovanligt väl.

Super Street Fighter 4 Ã¥ sin sida känns som en väntat tilltajtad och översedd uppgradering av fjolÃ¥rets stora slagsmÃ¥lscomeback. Lilla vildingen Juri är fantastiskt skön att spela, medan nykomlingen Hakan verkligen gör skäl för sitt namn. En illröd oljebrottare med en ansenlig haka, som bokstavligen glider runt och vÃ¥ldför sig pÃ¥ en med ”klämma-tvÃ¥l-tricket”. Dee Jay känns snäppet vassare här än han var en gÃ¥ng i tiden, medan mitt första intryck av gamle Thunder Hawk är ganska intetsägande. För alla som undrar kan jag avslöja att fyrans temalÃ¥t är kirurgiskt bortopererad. Halleluja.

Nu går jag in för att avsluta Aliens vs Predator. Man ska inte förvänta sig något mästerverk på fredag, så mycket kan jag konstatera redan nu.

Den nya tidens Capcom – samma gamla

För ett par år sen såg vi förväntansfullt på vad vi bedömde vara den nya tidens Capcom. Den japanska speljätten hade gått från att slentriankrysta generiska Resident Evil-, Mega Man- och Street Fighter-uppgraderingar till att agera med oväntad medvetenhet och fokus.

Den fjärde Street Fighter-delen skulle skaka av sig alla epitet och rationaliseras med hela gamerfolket. Resident Evil 5 var en storsatsning utan like. Och man handplockade svenska Grin – framtidshoppet – för att nystarta Bionic Commando. Capcom frontades alltsÃ¥ av tre modiga, generösa nysatsningar.

Idag råder det ingen tvekan om att det vi såg bara var ett lyckligt sammanträffande. Hägringen om ett Grin med allsköns Capcom-licenser i händerna har bokstavligen förgåtts i ekonomiska spillror. Bionic Commando var otillräckligt, och sålde därefter. Kvar står samma Capcom som alltid. Ett Capcom som framförallt söker snabba pengakickar och slänger ut uppföljare som om de vore butiksförpackade patchar.

Ovan: T. Hawk och Dee Jay gör comeback i den fristående Super-versionen av Street Fighter 4.

Alldeles nyligen utannonserade Capcom Super Street Fighter 4 och Resident Evil 5: Director’s Cut pÃ¥ hemmaplan i Tokyo. Samtidigt fÃ¥r man höra att Resident Evil 6 knappt är pÃ¥tänkt än.

Som liten var jag en riktig Street Fighter-sucker, och faktumet att jag på efterhand känt mig lite utnyttjad som sådan har kanske kommit att prägla mig. Super Street Fighter 2 kostade mig mina besparingar på drygt tusen kronor i importbutiken, och innebar i stort sett bara en mer färghysterisk variant med fyra nya karaktärer och komprimerade, burkiga ljudeffekter. Vid det laget hade jag spelat sönder Street Fighter 2 Turbo, och Street Fighter 2 innan dess.

Säljargumentet med Street Fighter 4 var att man hade backat lite och förtydligat spelmekaniken. Det kändes mer greppbart. Enligt min vän och kollega Fredrik Schaufelberger var så överhuvudtaget aldrig fallet; han hävdar bestämt att Street Fighter 4 erbjuder samma stökiga Street Fighter-mekanik dold bakom ny 3d-grafik och PR-löften om ett Street Fighter som återvänt till rötterna. Med Super Street Fighter 4 får han kanske rätt oavsett. Här ser vi dubbelt så många ultra- och superattacker tillsammans med ett par andra nyheter i spelsystemet.

Som den Street Fighter-sucker jag är kommer jag att svälja denna fristÃ¥ende uppgradering av fyran utan att blinka. Särskilt som det lovas förbättringar i onlineupplägget – kanske för en gÃ¥ngs skull ett fungerande lobbysystem för grupper? Samtidigt hade jag hellre sett att Capcom inte flamsade runt i ring utan mÃ¥lmedvetet fortsatte med Street Fighter 5. Om inte annat hade jag nöjt mig med ett soundtrackreviderat ”Musical Street Fighter 4″.

Sen får de gärna försöka sig på ett råbarkat och realistiskt Mega Man i 3d.