Otrolig skidåkningsvideo

Snyggaste skidåkningsfilmen jag någonsin sett måste jag erkänna.

En sportidiots bekännelser

15 minuter kvar. Den korta, knubbiga pojken sneglar på tränaren i gul overall. Pojken har värmt upp en lång stund och tar nu mod till sig. Frågan har tränaren hört förut. Många gånger.

- När får jag komma in?

Tränaren suckar lätt.

- Snart.

Han är lite trött pÃ¥ pojkens tjat men vill samtidigt inte göra honom ledsen. 12-Ã¥ringen har nu börjat göra smÃ¥ hopp pÃ¥ stället av otÃ¥lighet. Han vet att han är sämre än de allra flesta spelarna pÃ¥ planen men inom honom brinner ändÃ¥ en eld – en kraftfull vilja att visa att han duger.

Till slut, med knappt tio minuter kvar att spela, ropar tränaren äntligen till sig en av backarna. Pojken springer snabbt in på planen, liksom för att hinna undan ifall tränaren plötsligt skulle ändra sig. Laget ligger under med 2-1 och har nu bara fem minuter på sig att få till ett kvitteringsmål. Ivrig att hjälpa till jagar pojken en motståndare som är på väg mot mål. Motståndaren är för snabb, men pojken försöker ändå glidtackla honom. En hög smäll hörs när foten slår i benskyddet och motståndaren tumlar omkull i straffområdet. När pojken inser att domaren har dömt straff tappar han nästan andan och när motståndarlaget sätter avgörande 3-1 på straffen känner han hur gråten stiger upp i halsen.

Medspelarna försöker trösta honom.

- Han filmade bara.

- Det gör inget, vi hade förlorat ändÃ¥…

Orden hjälper bara till att öka pojkens skam och han hoppas att vattnet från duschen döljer hans tårar.

Pojken har blivit stor, gift sig och skaffat sig ett jobb. Men fortfarande vill jag bevisa mig pÃ¥ fotbollsplanen och alla andra sportarenor. Jag heter alltsÃ¥ Jesper Englin, är 27 Ã¥r och bor i Bromma, Stockholm. Flera av er känner säkert redan igen mig som sportexpert här pÃ¥ Press2Play, om inte kan ni ju ta er en titt pÃ¥ Victors välkomstvideo med mig…

Egentligen borde jag inte vara sportintresserad. Som liten var jag helt talanglös i alla idrotter, men älskade tempot och kamratskapen. Många tränare har också gjort sitt till att försöka få mig att inse att jag borde syssla med något annat. Den hyfsat respektabla nivån jag håller inom de flesta idrotter idag är bara grundat på vilja och repetition. Med det i åtanke kanske det inte är så konstigt att jag och tv-spel föll i kärlek vid första ögonkastet. Vilja och repetition. Det var allt som krävdes för att bli duktig och erkänd. I NHL-spelen kunde jag dribbla upp målvakten på läktaren eller mosa motståndarna med en tung tackling, i Super Sidekicks satt skotten inte utanför utan i krysset.

Men spelintresset sträcker sig långt utanför sportspelen. Här kommer du att kunna läsa allt från utläggningar om FF13-Lightnings känsla för accessoarer till den underbara musiken i Katamari-universat.

Välkomna till min värld. Vad vill ni veta?