Häxdoktorn i Diablo 3 är galenskap..!

Nog för att barbaren, munken, trollkarlen och demonjägaren är kraftfulla bundsförvanter i Diablo 3. Men de är också ganska typiska för västerländska fantasyrollspel.

Den femte klassen däremot – som jag bekantade mig igÃ¥r – fick mig att för första gÃ¥ngen känna en lekfullhet och nyfikenhet i det envisa klickandet. Häxdoktorn, denna krumryggade figur som stöddigt pulsar fram med pillemariska gester, erbjuder en hel värld av galna metoder för att ta itu med fiendehorderna.

Man mÃ¥ste älska att dÃ¥ren oavbrutet kan strö glasburkar innehÃ¥llande spindlar runt sig. Spotta giftpilar genom rör. FÃ¥ odöda att smyga upp knytnävssmockor frÃ¥n underjorden. Tillkalla svärmar av brinnande fladdermöss. Och ständigt Ã¥tföljs av tre likbleka hundar. Det här är bara början – jag har knappt hunnit flamsa mig till nivÃ¥ 8.

Hett tips, alltsÃ¥: lek med häxdoktorn, och den diaboliska tillvaron kommer att kännas betydligt mer oförutsägbar…

Hänger ni med i Diablo 3..?

Den maniska klicka-för-att-plundra-febern har till slut drabbat oss – och som vi sett fram emot den..! MÃ¥nga i min omedelbara närhet har rentav tagit ledigt för att pÃ¥ allvar semestra i Blizzards nattsvarta grottvärld utan uppehÃ¥ll den närmaste veckan.

Och visst, det kan jag delvis förstå. Spelets skatter lurar i täta dimmor, bland krokiga träd i djupa skogar och brinnande källarvåningar med tortyrredskap. Det är en stämningsfull, indragande upplevelse, som ska delas med tre andra äventyrare. Men framförallt är det en evig, tröstlös och outtröttlig jakt efter nästa pryl.

Efter en timme av envist spam-inloggande bröt vi till slut barriärerna för att ta oss in i spelet och påbörja resan. Det går att berömma Blizzard för mycket. De kan finslipa vilken teoretisk skithög som helst till en diamant under den befriande och generösa utvecklingstid de ständigt ger sig själva.

Problemet är just berättelsen. Jag skulle vilja påstå att jag redan fått ett hyfsat grepp om vad min demonjägare går för, med sin vassa pilbåge och repertoar av lömska trollkonster. Men inte fan orkar jag engagera mig särskilt mycket alls i det som sägs. Blizzard har som vanligt stora pretentioner, framförda genom högtravande dialoger och tilltrasslade karaktärsdraman. Ändå stänger jag fullständigt av när de pågår. Det känns som att jag genomskådat dem för vad de är: ursäkter att döda nästa stora demon och sno hans kläder.

Inte blir det bättre när en i vår grupp börjar trycka bort dialogrutorna, och således effektivt avbryter berättandet. Eller när någon annan av oss pinnar i förväg mot nästa delmål, så att resten inte ens fattar vad som hänt när de kommit ikapp.

Frågan är om detta maniska sjukdomstillstånd kommer av spelets upplägg, eller om historierna Blizzard försöker berätta helt enkelt är ointressanta. Förmodligen är svaret en kombination av de båda.