Nu flyttar jag mot mitt nya liv

Om allt gÃ¥r enligt planerna – vilket det förvisso sällan gör i mitt liv – flyttar jag slutligen till min nya boning i helgen. Och inleder en ny era.

Sedan jag 16 år ung kastade mig huvudstupa in i karriären har jag tacklat hela tillvaron på egen hand, kvar i den Gröndalslägenhet som tidigare tillhörde det då utflyttade familjehemmet. Nu har bohemiska Gröndal gått från en självklar del av mitt liv till nostalgi. Från min vardag till minnen av en svunnen tid.

Tio år sträckta mellan brådmogen ungdom och vuxenliv, mellan hopplöst singelskap och samboskap. När jag slutligen vände mig om mot den nedsläckta, ekande korridoren hållande i den sista flyttlådan var det inte bara en tom lägenhet jag såg. Jag såg mig själv och mina vänner som unga, jag såg katter som klängt och klöst på de nu överspacklade och ommålade tapeterna och glada fester fyllda av förhoppningar som lämnat en söt spritlukt efter sig.

**

Ni hänger förstÃ¥s inte alls med – det här framstÃ¥r som fragmentariskt och obegripligt sentimentalt. SÃ¥ lÃ¥t mig ta det frÃ¥n början, i grovsnitslade drag. När jag som 16-Ã¥ring valde att hoppa av gymnasiet var det inte av skoltrötthet, utan för att jag sedan länge hade mitt engagemang pÃ¥ annat hÃ¥ll. Detta engagemang var en spelsajt vid namn Zlot, genom vilken vi säkrade ett samarbete med pengaösande IT-bomben Spray.

Mycket har hänt med internets funktion på ett decennie. Likaså med spelmedia. Det var en enklare tid, under vilken vi var pionjärer. Allt vi provade för första gången, var obeprövat. Bakom sajten fanns en rad starka personligheter som redan hunnit bli mina närmaste vänner. Inte konstigt alls egentligen; vi hade funnit varandra i ett gemensamt intresse för att samarbeta nära under flera år, enbart drivna med entusiasm som bränsle.

Å andra sidan är det svindlande att inse att redaktionens kärna trots allt utgjordes av så fantastiska människor. Ni vet vilka de är; ni tycker också om dem. Johan Hallstan och Kristian Johansson står idag synonyma med Spelradion, som Oskar Wolontis och Mikael Zethelius för jämnan gästar. Och Martin Lindell är självaste mysfarbror Dataspelsbranschen.

Det är för mig också svindlande att försöka visualisera ett liv där jag aldrig börjat kanalisera min spelentusiasm i smetig blyerts, via hophäftade utskrifter, ut på nätet. Utan Zlot och allt den stod för, hade jag med all säkerhet inte levt det liv jag inledde vid 16. Jag hade inte ens känt Oskar och Sebastian, som omedelbart bildade kollektiv med mig i den ödesmättade lägenheten.

Tre år senare drev vi till och med tidningsredaktion i vardagsrummet. Mellan en bänkpress och gulnade tapeter stod fyra illa konstruerade datorer framför vilka vi presterade två månadsmagasin med en intensitet som brände ut oss. Tidningarna höll inte. Och en efter en flyttade vännerna ut, mot egna liv.

Den härdade lägenheten förändrades. Med penseldrag målades historien över. I det nya ljuset hade jag plötsligt lämnat ungkarlslivet för en smak av familjelivet, med min dåvarande sambo.

**

När ytterdörren i Gröndal slutligen slogs igen och inget hade förändrats insåg jag att minnena aldrig satt i lägenhetens väggar. Att de inte skulle bli kvarglömda. De flyttar med mig, och mina närmaste vänner, varhelst vi hamnar.

Mina rötter: Zlot Show anno 2003

2003 var jag 19 år. Då hade jag redan hunnit se min hobbysajt raketa från pojkrummet rakt in i IT-bubblan och ut på andra sidan. Det hade sagt plopp. Och sajten blödde häftigt.

Under den utdragna dödsprocessen hade jag som chefredaktör riktat min uppmärksamhet mot en speltidning. PC Gameplay hette den brittiska förlaga som skulle lanseras i Sverige. Svenska PC Gamer – som ju ocksÃ¥ är en brittisk licenstitel – tyckte att vi var obekvämt ooriginella med namnvalet. Jo, jag tackar, ja.

Ödets ironi är förstÃ¥s att jag idag jobbar med spelprogrammet Gameplay, som i sin tur i lanseringsfasen upprörde en konkurrent med det ocksÃ¥ oerhört kreativa namnet Gameplayer. Det är nÃ¥got med det där begreppet som förföljer mig – trots att jag inte var med och döpte nÃ¥got av projekten.

Men 2003 lÃ¥g ändÃ¥ mitt hjärta närmast Zlot Show, som jag Ã¥ren tidigare bara lyckats producera tre ynka avsnitt av. Engagemang fanns det gott om – däremot inte rutin.

Så jag gjorde en kort comeback hos nöjessajten Punkten, där jag under två underbara och lekfulla år hade drivit Zlot på heltid i nära samarbete med mina homies Mikael Zethelius och Oskar Wolontis. För att inte nämna redaktionen av namnkunniga ungdomar som Johan Hallstan och Kristian Johansson.

Starkast minns jag förtjusningen över att det fjärde avsnittet av Zlot Show enade kärnan av goda vänner och kollegor för ett helt kravlöst och tillika hobbyproducerat avsnitt.

Eftersom vi hoppat över avsnitt tre i räkningen – pÃ¥ grund av tidspress – var detta fjärde avsnitt Zlot Show 05.

7 år senare är det ett fascinerande tidsdokument, som du nu på nytt kan se här!

Vicachu – historien bakom namnet

När mÃ¥nga av er läsare var smÃ¥ eller kanske inte ens födda - och Christer bara i övre medelÃ¥ldern - anordnade man pÃ¥ höstkanterna en spelmässa i London. European Computer Trade Show – förkortad ECTS – erbjöd ett avslaget andrahandsutbud för de medier som inte hade Ã¥lder eller budget att Ã¥ka till E3.

Just i dessa septemberdagar år 2000 nylanserades nöjessajten Punkten.se, där min spelsajt Zlot intog spelavdelningen. Resultatet var Punkten Zlot, i all sin semantiska skönhet. Jag och min gamle vän och kollega Oskar Wolontis hade räddat oss över från den pengablödande samarbetspartnern Spray för att här fortsätta våra sköra karriärer som speljournalister på heltid - båda 17 år unga. Inget kunde ha gjort oss lyckligare eller mer inspirerade i detta möjligheternas sköte än vår första spelmässa. Andra lovande förmågor lät sig smittas av denna lycka, så snart var fyra Zlot-soldater på väg mot London, ackompanjerade av dåtidens härligt megalomaniske webb-tv-maestro André.

Naiva grabbar och hÃ¥rda budgetar brukar inte ge upphov till genialiska fyrverkerier direkt, och i det här fallet skulle det visa sig att vi bokat ett hotell om möjligt smutsigare än stadens tegel och invÃ¥narnas tandrader tillsammans. Men vi kunde inte bry oss mindre, utan var alldeles för upptagna med skyttegravskriget mot de svurna rivalerna Tvspel.nu – som av en händelse checkat in vägg-i-vägg – och inte minst upptäckandet av sÃ¥väl staden som mässans nya produkter.

På ECTS fick vi vår första kontakt med Game Boy Advance och bakom stängda dörrar bevittna PS2-övergången för Wipeout, men i retrospekt minns jag omständigheterna betydligt mer än själva mässan. Som faktumet att jag i mitt då 98 kilo tunga tillstånd drog på mig svidande skavsår på innerlåren av allt springande, och hur detta säkerligen också gav upphov till mitt sarkastiskt osmickrande men ändå lite kärleksfulla smeknamn. Jag var den runde och guldgule Victor. Jag var Vicachu.

Åren gick, tiden flödade som en flod, och så vidare. ECTS las ner, Punkten försvann precis som de överflödiga kilona och kompisgänget spridde ut sig. Men smeknamnet dröjde kvar.

Därför rÃ¥dde det aldrig nÃ¥gon tvekan om vad bloggen skulle döpas efter. Trots att jag dÃ¥ – fram till sÃ¥ sent som i veckan - aldrig rört ett Pokémon-spel.