Resultatet av Biowares massiva effekt

När du spelar är upplevelsen din. I en modern tid av alltmer utslätade, strömlinjeformade mainstreamspel är det en försummad insikt rollspelsmakarna Bioware vunnit respekt och kärlek för att vårda.

Ständigt har Bioware stått för de där goda exemplen, undantagen som bekräftat regeln. Det är förstås inte alltid nödvändigt att spelens interaktivitet är påverkbar på djupet – en historia kan vara medryckande och gripande utan att vara föränderlig och individuell. Spelen kan ändå alltid – med kontrollen i hand – ge oss en effektiv illusion.

Men Bioware förbereder omsorgsfullt Mass Effect i ett pussel av val som utförda får oss att känna oss delaktiga när bitarna väl läggs, och i förlängningen ansvariga för allt som händer med bilden som framträder. Besluten blir plötsligt på allvar, konsekvenserna mer drabbande. Och relationerna starkare.

Jag tillhörde ärligt talat aldrig skaran som rycktes med fullständigt av det första Mass Effect. Jag stod snarare kallt vid sidan av och betraktade de lyriska fansen, som en känslostörd filosof med insikter om livet, oförmögen att omsätta dem i praktiken. Och ärligt talat; Bioware verkade inte riktigt klara med sin vision själva – Mass Effect kändes som ofärdig storhet, oförverkligad potential. I takt med att serien fortskred och växte via en polerad uppföljare ökade min förståelse till starkt gillande.

Och när Mass Effect-trilogin nu är slut inser jag smått chockat att det vuxit till kärlek. Uppbyggnaden till denna punkt har krupit över mig som en känsla av tillhörighet. Problemet är hur det ska visa sig att Bioware väljer att hantera denna kärlek. Vi befinner oss nu på ett internet i brand. Fansens frenesi är skoningslös. De känner sig vilseledda, frustrerade och övergivna. Lurade.

Problemet var aldrig avslutningen som sådan. Den är stark, filosofisk och provocerande – som ett eftertryck ska kännas. Problemet är snarare vilken historia man valt att avrunda på detta sätt. Nämligen spelarens egen. Bioware har hela tiden lett oss att tro att våra val påverkar och förändrar. Vi har uppmuntrats att föra med oss vår alldeles egen Shepard – om det så är en man, kvinna eller en hen – för att ena karaktärerna, därefter hela galaxen. Vi har uppmuntrats att bygga vårt eget sandslott, att skydda det från årens påfrestningar, att hålla det vid liv. Bara för att få det rivet framför våra ögon. Vår upplevelse har plötsligt återgått till att vara Biowares.

Troligtvis är det här glappet något de aldrig kommer att förstå. För i deras ögon har våra upplevelser alltid varit en och samma:

Deras.

Commander Shepard

Helt underbart genial låt!

Fler spelbögar åt folket!

Är du bög eller? Om jag hade haft en Trisslott för varje gång jag hört en liknande kommentar i ett omklädningsrum hade jag skrivit det här ifrån ett diamanttorn, sittandes på sidenkuddar. Machokultur inom sport är knappast någon nyhet, stora delar av konceptet manlig idrott bygger ju på att visa hur obändigt stark och rakryggat maskulin man är. Om man visar svaghetstecken är man en ”kärring” eller – gubevars – bög. Själv har jag haft tur. De två föreningar där jag till stora delar fått min fotbollsfostran är humana, med lyhördhet för de mjuka värdena. Igår tog fotbollssverige förhoppningsvis ett stort steg mot mer tolerans i hanterandet av olikheter.

En av Sveriges mest hårdföra och ikoniska mittbackar – med en väldigt grabbig framtoning – är Glenn Hysén. Förutom att han var en av extremt få svenska lagkaptener i Premier League (Liverpool) har han också uppmärksammats i andra sammanhang. 2001 publicerade Aftonbladet en nyhet där Hysén slagit ner en man som tafsat honom ”på schnasen”. RFSL:s ordförande for ut med stora motorsågen.

Igår slog det ner som en knallpulverbomb i sportsverige – Glenn Hyséns son är bög. Anton Hysén har spelat i Allsvenskan men återfinns numer i division 2, där han faktiskt tränas av pappa Glenn – som dessutom sägs stötta sin son till 100%. Ett riktigt feelgoodslut, men det intressanta är konsekvenserna. Kommer det här leda till att fler elitspelare vågar komma ut?

Hela Anton Hysén-historien fick mig också att reflektera över gaygamers, eller kanske ”gaymers”. I avsnitt 4 av podcasten Spelfokus handlade diskussionen bland annat om homo/bi/trans/queerpersoner i spel. Hittills finns inte en enda icke heterokaraktär som huvudperson i ett tv-spel.

Förmodligen handlar det om att utgivarna ser det som riskfyllt för försäljningssiffrorna, men vikten av en riktigt cool bögkille i huvudrollen i till exempel ett Metal Gear Solid eller Mass Effect skulle kunna göra underverk för attityden inom branschen. Kanske skulle det till och med kunna sprida sig online, så att 13-åringarna som idag skriker skällsord som på olika fiffiga sätt innefattar sexuell läggning väljer något annat att vråla? Som ”köttbulle” till exempel.

Är man verkligen bara antingen ond eller god?

Ofta när man spelar rollspel så måste man aktivt välja om man är ond eller god, ibland redan i början av spelet, och valen kan påverka allt – från hur man bemöts av andra karaktärer till vilka uppdrag man får och hur spelet slutar. Spel som Baldur’s Gate låter en välja ”neutral”, vilket i viss mån ger en större möjligheter, medan spel som Fable låter ”hjälten” färgas ordentligt av sina val i form av glorior eller horn som kan växa ut.

I den verkliga världen vet vi allihop att en person varken är fullständigt ond eller god – vi har alla olika drag som färgar oss och våra val i livet. Själv brukar jag aldrig aktivt välja i förväg hur jag ska spela igenom ett spel och brukar vara nyckfull och ibland spara i förväg inför en stor händelse för att senare ladda in sparfilen och se om jag istället hade velat göra något av de andra alternativen. Konsekvensen blir att mina spelarpersoner aldrig blir varken så goda eller så onda som krävs för att man ska få belöningar i spelen, som achievements eller nya uppdrag.

Är inte tanken med valfriheten att man ska kunna göra just det – välja? Trots det så låser spelutvecklarna oss i vårt spelande genom att uppmuntra oss att följa vissa vägar och belöna oss när vi nått vissa nivåer.

I Mass Effect har de en lite annan syn på saken och kallar de olika valen ”paragon” och ”renegade”. Oavsett om man väljer att vara hård eller tillmötesgående så kommer man ändå att rädda universum, man är alltså inte ond även om man väljer renegade-vägen utan det handlar bara om ens personlighet i förhållande till andra. För mig blev det som en befrielse när jag satte mig för att spela det – äntligen kunde jag välja vad som helst utan att förvandlas till en röd djävul, samtidigt som jag kan kunde smöra för de personer jag ville ligga med!

Men trots att jag kan slappna av och inte behöver bekymra mig om att råka förstöra universum i en simpel konversation i spelet så dyker de där paragon- och renegade-poängen upp som stämningsförstörare hela tiden. Varför måste man konstant bli påmind om hur mycket av det ena eller det andra man är? Och varför får man en achievement när man har spelat igenom Mass Effect två gånger – kan det inte bara vara vad det faktiskt är – ett fantastiskt spel som låter en välja fritt, istället för att utvecklarna ska försöka uppmana till två genomspelningar – en som paragon och en som renegade. Det är som om de vill visa att det är två spel i ett – och inte det nyanserade rollspel det utger sig för att vara.