Vinn biljetter till Luftslottet som sprängdes (avslutad)

Luftslottet som sprängdes är den tredje och avslutande delen i Millenniumserien. Lisbeth Salander försöker bli fri från anklagelserna för trippelmord, samtidigt som Mikael Blomkvist gräver i Salanders...

• 2 kommentarer

Flickan som lekte med elden och problemet med svensk filmdialog

Igår såg jag Flickan som lekte med elden. Den var bättre än väntat, jag var lite nervös innan av de dåliga betygen. Det var riktigt spännande och mycket var precis som jag föreställt mig det i böckerna. En trea tycker jag, även om den mest fått tvåor i betyg.

Sämst var dialogen. Så är det alltid med svensk långfilm, kan någon berätta varför? Varför ska det låta som på teater? Det är så uppenbart att de lärt sig manus ord för ord. Särskilt Lisbeth Salander lider av denna åkomma. Hon gör uttlanden i stil med (läses med teaterröst):
”Och du… Det var en sak till. Fundera inte ens pÃ¥ att ta bort den där tatueringen du har pÃ¥ magen. Gör du det kommer jag tillbaka, och nästa gÃ¥ng tatuerar jag dig i pannan. Fattar du?”

Jag minns även en dialog mellan Micke Blomkvist och Paulo Roberto i stil med:
”Lisbeth Salander… Hon är i trubbel, är det inte sÃ¥?”
”Jo. Hon är i jävligt mycket trubbel”.

INGEN PRATAR SÅ! Det kanske funkar i text, men läst med teater-röst på film blir det inte bra. I böcker finns det skäl att göra dialogen mer läsbar, talspråk är ju hopplöst att läsa i längden. Men på film blir det så platt och pinsamt, varför kan de inte bara improvisera dialogen utifrån stolpar vad som ska hända? Minst pinsam i det här avseendet var Lena Endre, hon är riktigt bra och säger sina repliker som om hon var en riktig människa.
Jag vet att det finns några filmer som inte är så här. Och att polisfilmer alltid är värst. But why?

Temafest: filmkaraktärer

Nyss hemkommen från 30-årskalas. Temat var: kom som en karaktär ur en film. Ni kanske kan gissa vem jag var från bilden här bredvid?

Det var ett väldigt lyckat tema, på festen återfanns bland andra Ali G, Don Corleone, Pippi Långstrump, Million Dollar Baby-tjejen och självaste Charlie Chaplin var kvällens huvudperson. Priser för bästa karaktär delades ut i en Oscarsliknande cermoni.

Annars har helgen innehållet en hel del funderande på en viss lista. Jag ska sätta ihop en lista över de 100 bästa låtarna från 00-talet åt musikmagasinet Novell. De har bett en massa personer göra sådana här listor och man blir i princip galen av att fundera på vad man egentligen lyssnade på för nästan tio år sedan. Dessutom är det otroligt svårt att avgöra om en viss låt ska ha till exempel plats 67 eller 82. Nu har jag i alla fall fått ihop en lista som skulle kunna kallas för färdig. Jag tror jag postar den imorgon, både här på bloggen och till Novell. Nu säger jag god natt!