Om Europes eventuella ironi och mina barndomsförälskelser.

För några dagar sedan träffade jag Europe. Eller i alla fall två av dem, Joey Tempest och John Norum. De var trevliga och lätta att intervjua, dessutom var de väldigt rockstjärneaktiga. Snackade om sina coola fester och spexade framför kameran. Jag hade svårt att avgöra graden av ironi i detta – tog de sin egen rockstjärneroll helt på allvar eller lekte de med den? Jag vet faktiskt inte. Intervjun med Europe ser ni i alla fall här.

Jag lyssnar inte på hårdrock och tror inte jag kommer att spela deras platta många gånger. Annat var det i början av 90-talet när de släppt Prisoners in Paradise. Min äldre morbror hade lp:n och jag tyckte den var grymt bra. Spelade av den på kassettband och lyssnade i sängen på kvällen. Jag var lite kär i Mic Michaeli som spelar synth. Nu i efterhand har jag lite svårt att se exakt VAD som var så sexigt med honom. Å andra sidan tyckte jag även att John Stamos (Jesse i ”Huset fullt”) och Joe Lando (”Sully” i Dr Quinn) var superheta. När jag tänker efter tycker jag faktiskt fortfarande att Joe Lando är het.