2:39 min

Snabbrecension: Kingdoms of Amalur

När flera namnkunniga nyckelpersoner varit delaktiga i att forma de olika aspekterna av rollspelet Kingdoms of Amalur: Reckoning är det lätt att bli nyfiken. Handlingen och världen har skapats av den gamle fantasyförfattaren RA Salvatore, dess utseende och karaktärer av Spawn-karaktärsillustratören Todd McFarlane och spelsystemet av Elder Scrolls-utvecklaren Ken Rolston.

Ändå känns det tvärtom som om Kingdoms of Amalur: Reckoning blivit till på oinspirerad rutin, tydligt baserat på fördefinierade pusselbitar. Och även om man visserligen kan skönja vissa kännetecknande drag ur Salvatores fantasy, Elder Scrolls-seriens öppna och omfattande förhållning till rollspelande och McFarlanes superdeformerade, överdrivna estetik påminner Kingdoms of Amalur allra mest om Fable, World of Warcraft och God of War.

Det är en glimrande, lite mysigt sagolik värld man äntrar i rollen som en stum karaktär man själv skapat. Man får veta att man skriver sitt eget öde, och det märks lyckligtvis också i spelsystemet och möjligheterna att forma karaktärens statistik utan att behöva låsa sig i specifika uppgraderingsträd.

Det musikaliska speglar tydligt ambitionen att få Kingdoms of Amalur att låta som något i samma anda som det Danny Elfman-klingande Fable, och stridssystemet är precis som där tydligt fördelat med en knapp per förmåga.

Uppdragsstrukturen fÃ¥r rollspelandet att kännas som ett ensamäventyrarens World of Warcraft, där uppgifterna oftast omfattar att repetera enklare sysslor och göromÃ¥l – framförallt givetvis att tilltala primitiva samlar- och jaktinstinkter hos spelaren, ständigt lockad med löften om ny utrustning och mer erfarenhetspoäng. Handlingen känns som konsekvens av all upprepning och kvantitet närmast överflödig och tämligen menlös – trots att det här finns dialogträd och moraliska val med konsekvenser.

Striderna utövas som i God of War, man kommer beväpnad med magiskt tillspetsade vapen och använder dem i kombinationsattacker mot köttiga, ofta stora fiender. Tyvärr saknar Kingdoms of Amalur den tunga och episka känsla som fick God of War-spelen att lyfta. Här känns det istället stelt och taffligt.

Betyget till Kingdoms of Amalur: Reckoning blir en slät trea av fem. Omfattningen är episk och man kan uppehålla sig länge i den värld som den namnkunniga trion skapat. Problemet är att det inte berör, inte imponerar tekniskt och inte bidrar med något nytt. Det är en identitetslös, sökande blandning, en soppa som visserligen mättar rollspelaren för stunden.