2:06 min

Snabbrecension: Elder Scrolls: Skyrim

Utvecklarna pÃ¥ Bethesda har en tydlig vision, som världens spelare kollektivt lärt sig uppskatta. Ledordet är frihet – i en mäktigt öppen värld. Elder Scrolls-seriens tidigare delar, i synnerhet Morrowind och Oblivion, har redan hunnit övertyga oss om att denna frihet kan bidra till rollspelande vi inte fÃ¥r möjlighet att uppleva pÃ¥ samma sätt i nÃ¥got annat spel.

Det femte Elder Scrolls-spelet, ”Skyrim”, bygger ovanpÃ¥ det fundament Bethesda sÃ¥ sakteligen börjar fÃ¥ verkligt stadigt efter Fallout 3. Den här gÃ¥ngen finner vi oss i nordligare breddgrader, där det snart ska visa sig att kylan värms upp av drakar som vaknat ur ett historiskt slumrande. Spelaren är utvald för att ta itu med dem och absorbera deras själar. Allt däremellan är en historia som spelaren skriver själv.

”Skyrim” är med sina natursköna landskap och mäktiga miljöljud en riktig friluftsupplevelse, förstärkt av Jeremy Soules vackra, musikaliska arrangemang. Att ge sig ut pÃ¥ upptäcktsfärd och inte veta exakt var man kommer att hamna och hur det kommer att gÃ¥ till är själva storheten.

Men även fast karaktärerna ofta skildras väl av erfarna röstskÃ¥despelare är det i sammanhang där AI-karaktärerna ska interagera med dig och varandra som illusionen inte riktigt hÃ¥ller. ”Skyrim” är, trots förbättringar, fortfarande en underligt skev och förvirrad plats, i behov av lite mer regi – och färre buggar. Att barn nu förekommer bland befolkningen känns iallafall helt logiskt.

Striderna är fortfarande stelbenta, men menysystemet har underlättats betydligt och anpassats helt för handkontroll – även pÃ¥ PC.

I slutändan landar betyget till Skyrim pÃ¥ en uppmuntrande fyra av fem. Det Bethesda gör och alltid har gjort är framtidens rollspel – de där man formar sitt eget äventyr. Skyrim är vackert, mäktigt och välljudande. Men än sÃ¥länge stÃ¥r mÃ¥nga illusionsbrytande buggar, underligt agerande karaktärer och stelbenta, primitiva strider ivägen.