1:49 min

Snabbrecension: Driver: San Francisco

Driver-serien – i tv-spelshistoriens yngre dagar känd för sin öppna stadsmiljö – är efter nÃ¥gra Ã¥r pÃ¥ dekis tillbaka i rampljuset. Civilsnuten och biljaktsmästaren John Tanner följer den här gÃ¥ngen upp omständigheterna kring fritagningen av sin svurne fiende ”Jericho” när han i en plötslig krasch hamnar i koma.

FrÃ¥n detta koma verkar han kunna lämna sin kropp – och besätta andra förare i trafiken. Det omedelbara spelupplägget kretsar alltsÃ¥ kring att fortsätta racingkarriären, ständigt och i farten hoppande mellan olika förarsäten, för att nysta i fallet Jericho. För att Tanner ska kunna fortsätta att följa den röda trÃ¥den mÃ¥ste han dock träna sin viljekraft och fokus genom att lösa andra förares problem runtomkring.

Varför Tanner bara kan besätta folk som råkar sitta i bilar, och varför han aldrig kan lämna dem, framgår inte och känns aningen ansträngt. Visst är Driver: San Francisco ett renodlat racingspel, men det presenteras samtidigt som en tydligt handlingsdriven karaktärshistoria.

Spelkonceptet som sådant är lika delar Burnout Paradise, med sin öppna sandlådemiljö, och Need for Speed: Hot Pursuit, med sina polisjakter och omedelbara uppdrag. Eftersom Driver-motorn får andas med goda 60 bildrutor i sekunden på konsol flyter det mycket behagligt, men är samtidigt lite simpelt och spartanskt grafiskt.

Betyget till Driver: San Francisco blir en trea. Spelmässigt är det underhållande och fartfyllt, men begär man en intelligent och djup handling är man fel ute. Den finns mest där för att ursäkta den visserligen ganska fyndiga spelmekaniken. Men själva körningen som sådan är väldigt arkadartad och har inget större djup bortom skiftet mellan fordon. Flerspelarmöjligheterna är omfattande och lättsamt underhållande, men lämnar inget bestående intryck.