Press2play presenterar stolt serien The Story of där vi får träffa över femtio av världens största och viktigaste grupper och artister. Varje artistdokumentär är ca 50 minuter lång och publiceras i fem stycken 10-minuters episoder. Med start på måndagar så publicerar vi del ett och sedan en ny episod resten av veckan fram till och med fredag.

I Mafia 2 möter vi Vito Scaletta, en ung man som dras in på brottets bana via sitt sicilianska ursprung. Han har precis återvänt från kriget och blir således en central karaktär i de mer mordiska delarna av den kriminella verksamhet som italienska maffian etablerat i den fiktiva men New York-lika staden Empire Bay.

Mafia 2 är väldigt genretypiskt i sin utformning, och tar sällan till några nya grepp. Iscensättning, soundtrack och tidsanda bidrar till att inrätta en mycket slukande stämning, som dessvärre hålls tillbaka av spelets uppdrag. Dessa framstår stundtals nästan som misslyckade försök att parodiera den egna genren, när de i själva verket bara visar avsaknaden av inspiration och innovation.

Betyget till Mafia 2 blir en svag fyra. Har man på senare år undvikit liknande spel, som Grand Theft Auto 4 med sina episodfortsättningar eller Saboteur, kommer man att uppskatta Mafia 2 trots budbäraruppdragen och det ständiga flängandet kors och tvärs i sandlådestaden. För oss andra är det en välgjord men också välbekant kriminell karriär.

Press2play presenterar stolt serien The Story of där vi får träffa över femtio av världens största och viktigaste grupper och artister. Varje artistdokumentär är ca 50 minuter lång och publiceras i fem stycken 10-minuters episoder. Med start på måndagar så publicerar vi del ett och sedan en ny episod resten av veckan fram till och med fredag.

Gearbox själva är förvisso själva inte kända för att hålla sina släppdatum. Det senaste Brothers in Arms-spelet försenades in i det sista. Och pös ihop till ett enda antiklimax. Det har också varit högst oklart hur det blir med deras Alien-projekt Colonial Marines.

Men vore det inte ironiskt om även Gearbox börjar skjuta Duke Nukem framför sig? 3D Realms gjorde det i tolv år. Nu ska Gearbox alltså använda deras välknådade, nästan idisslade grundmaterial, och göra evighetsprojektet rättvisa. Håller det för ett spel anno 2011..? Den frågan ställde sig 3D Realms dagligen – och skulle komma att bli deras undergång.

Den vitala frågan är snarare vad man tror att vi förväntar oss av Duke Nukem? Är det verkligen ett så känsligt och välavvägt varumärke? Kommer en hel nation att bryta ihop om Duke Nukems vapenarsenal inte är perfekt balanserad? Måste handlingen få vuxna män att gråta av kärlek?

Duke Nukem Forever är helt enkelt en manifestation av spelvärldens värsta mentala låsning. Prestationsångest utan motstycke. Ändå är det enda vi spelare begär några actionostiga repliker och mycket hjärndött blästrande av grisiga utomjordingar. Är det inte bara att slänga ihop Prey, Serious Sam och en massa cheddar i en mixer?

Press2play presenterar stolt serien The Story of där vi får träffa över femtio av världens största och viktigaste grupper och artister. Varje artistdokumentär är ca 50 minuter lång och publiceras i fem stycken 10-minuters episoder. Med start på måndagar så publicerar vi del ett och sedan en ny episod resten av veckan fram till och med fredag.

Jag syftar givetvis på sladdarna. Välkomna till världens mest bortskämda blogg! Vik hädan Kenza och Kissie – här avhandlar vi det största i-landsproblemet!

Men kom igen. Jag gör mitt bästa för att det ska se lite smakfullt ut i mitt nya liv. Tai chi eller vad det nu hette. Yin och yang och sån där skit. Men att strukturera upp och dra sladdar av olika längd och tjocklek som ska till olika delar av olika prylar och dessutom alltid mot alla rimliga fysiska lagar trasslar och knyter ihop sig på vägen kan göra den mest harmoniske galen.

Jag tänkte därför eftersträva att använda så många trådlösa prylar som möjligt. Men så fort man börjar ställa krav på dessa faller utopin. Trådlösa hörlurar ger aldrig samma klara ljud. En trådlös mus är jämförelsevis alltid lite släpig i svängarna. Och det berömda trådlösa nätet verkar uppleva mig som ett störningsmoment eftersom det oavsett miljö aldrig riktigt är stabilt.

Jag köpte en sån där avskalat skitsnygg Apple Airport Extreme. Som funkade idealiskt i en månad. Plötsligt hade den en dag stängt verksamheten. Så jag fick routern bytt. Det nya exemplaret gjorde exakt samma sak. Likaså det tredje. Så jag provade med polarens lite äldre modell. Samma sak. I slutändan fick jag dra nätverkssladdar över hela korridoren, likt snubbeltråd. Det var ju trots allt en temporär lösning. Som blev permanent.

Trådlösa prylar har dessutom en förmåga att störa ut varandra. Jag har upplevt helt sanslösa krockar, som nästan känts spöklika och oförklarliga. Kanske är jag just som den förbannade flickvännen i Paranormal Activity; förföljd av ett osynligt fanskap..?

För all del, att musen och tangentbordet till min Mac Mini trasslar ihop sig på samma blåtandsvåglängd och börjar lagga är en sak. Men när min sladdmus och skärm (!) konsekvent bryter ihop av att mobilen ringer kan man fråga sig vad tusan som pågår.

Jag undrar när den lille sadisten i klövar ska komma och hämta mig. Dags att strö ut mjöl på golvet..?

Sladdarna – kan inte leva med dem, inte heller utan dem.

Med senaste Metroid-spelet ”Other M” ska vi nu få insikt i hennes bakgrund och förflutna. Detta känsliga åtagande gör Nintendo i samarbete med Team Ninja, kända för vräkiga spelserier som Ninja Gaiden och Dead or Alive.

Resultatet är ett äventyr med samma traditioner som Metroid, men en fräsch kvickhet i både spelmotor och kontroll som vi inte är vana att se. Samus styrs med en liggande Wii-fjärris i låsta tredjepersonsperspektiv, men spelaren har friheten att sikta kontrollen mot tv:n för att gå in i en stillastående förstapersonsvy. Denna är direkt nödvändig för att man ska kunna hitta och låsa sig på vissa objekt och fiender.

Värst är just inblicken i Samus förflutna. Hennes självständighet märks inte alls av här; istället är det en kvasifilosofisk historia med en underkastad flicka enligt alldeles för tydliga japanska traditioner. Vi får helt enkelt veta alldeles för mycket om någon vi inte ville veta något om.

Betyget till Metroid: Other M blir ändå en fyra. Spelmässigt är det en lekfulld fröjd och ett kärleksmöte mellan Ninja Gaidens snabbhet och Metroids äventyrande. Synd bara att skiftningarna mellan styrningsuppläggen ibland är på tok för stökiga och att handlingen ger oss svar vi aldrig ville ha.

Press2play presenterar stolt serien The Story of där vi får träffa över femtio av världens största och viktigaste grupper och artister. Varje artistdokumentär är ca 50 minuter lång och publiceras i fem stycken 10-minuters episoder. Med start på måndagar så publicerar vi del ett och sedan en ny episod resten av veckan fram till och med fredag.

Så, vad vi har här är alltså ett underligt samarbete mellan folket bakom det kultförklarade Deus Ex och folkkära animationsjätten Disney vars resultat på förhand uppskattats bli något helt annat än de gladlynta, rättframma plattformsspel Pisse Mugg spelhistoriskt charmat oss med.

När jag slutligen får Epic Mickey visat för mig är det under stressiga omständigheter. Den utsända Press2play-styrkan har precis missat mötestiden med Warren Spector själv och står nu oroligt och trampar i Nintendos monter, med hopp om en andra chans. Allt eftersom tiden går blir det alltmer uppenbart att det bara fanns en chans, och att den är förlorad. Jag tänker spontant att jag borde göra som en felande politiker och avgå från min post.

Istället håller jag masken och nickar frånvarande till producentens utläggningar. Sen återfår jag fattningen och börjar styra den ikoniske Disney-figuren. Min förhoppning om en mörkare tolkning med Deus Ex-flörtande cyborginslag får vingar och flyger iväg. Det jag får se är snarare ett otroligt traditionellt plattformsspel som pendlar mellan ett sidolagt Super Mario Bros-upplägg i mellanpassager och ett friare 3d-upplägg i Super Mario 64-anda. Idén tycks vara att ta spelaren tillbaka till nostalgiska Disney-sammanhang med bekanta figurer. Jag frågar vilka man vänder sig till. ”Alla”, svarar producenten snabbt. För Musse Pigg som Super Mario måste ju automatiskt sälja. Grafiken är småmysig men flyter inte särskilt bra alls – några lärdomar av Super Mario Galaxy verkar Nintendo inte ha delgivit teamet, som ändå är Wii-hängivet.

Warren Spector är excentriskt konsekvent med sina visioner på samma sätt som Will Wright eller Peter Molyneux. Spectors specifika besatthet är valmöjligheter i spel som påverkar utgången av situationerna. I Epic Mickey styrs dessa av hur man använder möjligheten att måla respektive sudda bort element och fiender. Den elake gör hela den tecknade världen ogjord med tinner; den godhjärtade försöker pensla allt medhårs. Hur binär utgången blir återstår att se. Men helt ärligt kan jag inte riktigt förmå mig att bli uppeldad över ett spel som mest känns som ett nödvändigt ont i Spectors karriär; något han gör för pengar. Huruvida så är fallet kan jag givetvis bara spekulera om, men om mitt cyniska jag har rätt kommer Epic Mickey inte att bekräfta vår tro på Spector som pionjär.

Men hoppas kan man alltid, och första intryck kan bedra. Ni vet, den där gamla ramsan som man upprepar för att inte måla in sig i ett hörn… Tror jag använder tippex på allt ovanstående.