RSS-ström
Publicerat klockan 20:39, den 2010-10-09
Du tittar på Hemma hos Vicachu: Robotinspektion 2:28 min

Hemma hos Vicachu: Robotinspektion

Städningen eskalerar när lilla Samus helt plötsligt får spatt och med skräckfylld affektion attackerar roboten. När hon är färdig med att förgripa sig på den är det min tur..!

  • 6 kommentarer
Publicerat klockan 20:36, den 2010-10-09
Du tittar på Hemma hos Vicachu: Balkongstädning 2:15 min

Hemma hos Vicachu: Balkongstädning

Jag har som ni möjligen uppfattat nyligen alltså flyttat – till en trivsam boning högst upp på en höjd, med spektakulär balkong. I samband med livs-levlingen har jag passat på att installera diverse bekvämligheter – såsom en kusligt medveten städrobot..! Under lördagen satte jag och Samus den på prov.

  • 10 kommentarer
Publicerat klockan 8:08, den 2010-10-08
Du tittar på Jesper och vakthunden 2:29 min

Jesper och vakthunden

Den låter som en titel på en barnbok, men rubriken ämnar bara sammanfatta en verklig skildring av Gameplays guldgosse med hundögon som försöker kväva en hund med en upplåsbar jordglob. Ni vet, en sån där typisk vardagssituation…

  • 3 kommentarer
Publicerat klockan 14:34, den 2010-10-07
Du tittar på Christers ”slim-suit” 1:15 min

Christers ”slim-suit”

Jag lär mig nya saker varje dag jag jobbar med vår robuste och oersättlige programledare Christer. Som vid inspelningen idag: karln avslöjar att svallet där under tröjan är en enorm muskelmassa! Och att han klämmer på minst två av sina bollar samtidigt – i utövandet av otalet sporter med eller utan racket! Den här karln kommer att leva i MINST två år till!

  • 1 kommentar
Publicerat klockan 14:21, den 2010-10-07

Rollen håller på att stiga Jesper åt huvudet

Så jag ger Jesper Englin en väg in i lejonets kula. Jag lanserar honom som sportexpert i Press2plays allra heligaste produktion. Och tacken för min omåttliga storsinnighet är en svällande hybris! Snart kommer rödtotten att kräva förgylld tron, guldäpple och spira för att överhuvudtaget sitta ned framför kameran…

Dags att med vassa sporrar rida Jesper in i solnedgången…

  • Kommentera!
Publicerat klockan 12:02, den 2010-10-05

Jag jobbar med ”Pip Boy”!

Först gick det inte att sätta fingret på. Något var fantastiskt med stillbilden på vår kameraman och klippmaestro Kristoffer som fångats ur en stridsvagns perspektiv…

Sen slog det mig plötsligt: Bilden är ju kanon. Men inte bara för att den faktiskt innehåller en kanon, utan också för att Kristoffers spontana uttryck ser ut att vara resultatet av en fokusgruppad idealbild som 50-talsreklamare i Don Draper-anda låtit sina främsta illustratörer ta fram. Kort och gott: Kristoffer är fucking Pip Boy..!

  • 3 kommentarer
Publicerat klockan 23:10, den 2010-10-04
Du tittar på Jag är Kinect Kid 1:29 min

Jag är Kinect Kid

Ni har kanske undrat hur man spelar Kinect. Hur fysiskt exemplarisk och föredömlig man måste vara för att motsvara den genomborrande, ständigt rörelseanalyserande kameran. Och hur man spelar Kinect som ett proffs.

Titta inte längre än såhär. Titta överhuvudtaget inte alls. Dina ögon kommer inte att kunna uppfatta mina övermänskligt snabba rörelser..!

  • 3 kommentarer
Publicerat klockan 17:45, den 2010-10-01
Du tittar på Skit bakom spakarna 0:46 min

Skit bakom spakarna

Vi på Press2plays spelredaktion är enkla människor med enkla liv. Vår vardag är tämligen händelselös. Som räta, gråa linjer. Vi åker stridsvagn på jobbet och sånt.

  • 2 kommentarer
Publicerat klockan 17:25, den 2010-10-01
Du tittar på Ett reportage om ett reportage 3:19 min

Ett reportage om ett reportage

I förra veckan åkte vi till Köpenhamn för att scora några intressanta intervjuer – främst en lång jäkel om Shogun 2. I samband med detta passade jag på att knäppa på mitt brinnande Iphone-öga för att fånga det riktiga händelseförloppet bakom det tillrättalagda. Det här är autentiska bilder. I ett rafflande metareportage kan du se hur de riktiga proffsen jobbar. Håll i dig.

  • 5 kommentarer
Publicerat klockan 16:24, den 2010-09-30

Så var är Christer..?

Vår episke programledare Klister Bängström har en osviktlig förmåga att systematiskt ignorera de meddelanden han får på MSN. Jag har efter många månaders terapi och djup hypnos kommit till insikt om detta och accepterat det.

Som en del av behandlingen skriver jag nu till Christer som om han faktiskt var där…

  • 6 kommentarer
Publicerat klockan 9:34, den 2010-09-29

Nu hittar Starcraft 2 rätt spelare

I föregående blogginlägg – som pinsamt nog hunnit bli över en vecka gammalt – belyste jag faktumet att spelarmatchningen i Starcraft 2 var alldeles vindögd (Kommer ni ihåg det lömska, sökande matchmaking-ögat i Warcraft 3? Det var tider..!).

Efter två patchar verkar något nu ha hänt. Jag tror bestämt att det metaforiska matchmaking-ögat skaffat monokel, alternativt kikare. För vinden har vänt…

  • 2 kommentarer
Publicerat klockan 23:29, den 2010-09-20

Jag älskar att Starcraft 2 förstör mitt liv

Allt sedan det släpptes har Starcraft 2 på ett eskalerande påtagligt vis börjat sluka mitt livs timmar. Nu skulle jag vilja dela upp min tillvaro i ”före” och ”efter”. Före spelade jag allt möjligt med ett entusiastiskt och nyfiket förhållningssätt, och höll gladeligen mina deadlines. Efter är all ledig tid potentiellt Starcraft-spelande, varför mina recensionsinsatser stundtals känns mer som förpliktelser. Det är en oroande utveckling med tanke på att vi snart är mitt uppe i den spektakulära spelhösten..!

Ändå visste jag detta. Räknade med det. Jag minns att jag vid upprepade tillfällen varnade min dåvarande flickvän om detta spel, som jag ofrånkomligen inom en oviss framtid skulle bli beroende av. Hon skrattade avvärjande och trodde nog mest att jag skämtade. Varningen blev till ett mantra som jag snart utan att riktigt rannsaka upprepade. Slutligen hade den blivit en osannolik klyscha. Men inte desto mindre sann.

Nu skulle man kunna dra slutsatsen att det är en isolerad tillvaro jag lever, i mitt nya hem, på ruinens brant. Men Starcraft 2 har snarare etablerats som en oerhört social företeelse som omfamnas av hela min bekantskapskrets. Det innebär att jag lika ofta spelar bara för lagandan. Och att vi hetsar på eller uppmuntrar varandra att fortsätta.

Lagspelandet är fortfarande en fumlig och okoordinerad historia där vi modigt matchar oss i grupper om tre eller fyra mot lika många motståndare på Battlenet. Eftersom intresset nästan alltid är större än lagets platser blir jag sittande i antalet olika konstellationer efter varandra. Jag misstycker inte – det är förföriskt jäkla kul..! Den bristande förmågan kompenseras av muntert tugg och genialiska insikter såsom att en terran-spelare som bygger in en annan spelare tillsammans med sig själv ”fritzlar” (Johan ”Spelradion” Hallstan lanserade internt – sprid begreppet vidare!).

Utöver gemenskapen har jag en karriär som solist att tänka på. Här går jag in med ett helt annat allvar och inte bara vill vinna. Jag måste. Den som tvivlade på min förmåga ska veta att jag spelar i diamantligan – något jag aldrig är sen att påminna om, likt en gaggig narcissist..!

Oavsett sammanhang kan man onekligen påstå att Blizzards spelarmatchning präglar min tillvaro. Och man ska inte tro att Starcraft 2 är perfekt och buggfritt. Problemen bara börjar här. Precis som fallet var i Modern Warfare får man gång efter annan nämligen skaka blodig hand med orättvist mycket bättre spelare. Man skulle kunna tro att syftet med ligor är att man hålls inom dem tills man slutligen avancerar upp till nästa. Icke då. Icke, icke, icke. Som bronsspelare blir man nedtryckt i skorna tills fötterna är små köttiga stumpar. Man får möta diamantspelare som släcker ens livsgnista fullständigt.

Jag är glad att jag inte är bronsspelare själv, för det sjukaste av allt är att jag som diamantspelare ofta får möta betydligt lägre rankade spelare på väg uppåt. Alltså: sitter man i toppen sparkar man nedåt. Ligger man i träsket väntar ett kämpigt sprattlande för att man ska kunna hämta andan ovanför ytan.

Blizzard måste verkligen sörpla klart på paraplydrinkarna och återvända till harvandet, för snart har de förstört en hel generation. Och som om det inte vore nog är den överhettande grafikbuggen från betan kvar. För att inte nämna de små AI-buggarna som ibland uppstår, när enheterna inte kan trassla sig fram till sina mål.

Det är som jag brukar säga; jag hade inte brytt mig om jag inte var så känslomässigt involverad. Men samtidigt måste jag erkänna för mig själv att en nedtrappning snart är nödvändig. Ett sanslöst lyxproblem, när spel som Enslaved och Halo: Reach väntar på min uppmärksamhet…

  • 6 kommentarer
Publicerat klockan 13:37, den 2010-09-16
Du tittar på Spontanintervju med vår nye sportexpert 6:18 min

Spontanintervju med vår nye sportexpert

Det sades någon gång någonstans att vi inte behärskade sportspelen. Där och då gick vi in i labbet för att genetiskt konstruera en kompromisslös best endast för ändamålet. Resultatet är svindlande. Gameplays sportmonster Jesper Englin. Här bjuder vi på första intervjun – DIREKT från studion!

  • 10 kommentarer
Publicerat klockan 22:00, den 2010-09-13

Kriget om de moderna krigen

I förra veckan fick vi tillfälle att framåt arbetsdagens slut glida över till EA och Dice vid Slussen för att språka med den influgne och högst buskige LA-producenten samt det svenska järngängets också skäggige Patrick Liu om deras gemensamma antagande Medal of Honor.

Serien ska som bekant nylanseras och lämnar med det Andra världskriget, precis som Call of Duty-serien med framgång gjorde för några år sedan, för att kapprusta med Activisions bästsäljande stridsapparat.

Bland utvecklarna är det en nästan ironisk cirkel som nu sluts. Nyckelpersoner i utvecklingen av EA:s ursprungliga Medal of Honor-spel gick en gång i tiden för att starta Infinity Ward, som lade grund för Call of Duty. I ett storbråk med utgivarna Activision tidigare i år agerade dessa återigen som vagabonder. Bara för att återvända till EA med nybildade Respawn. Samtidigt går alltså EA LA upp mot Call of Duty-serien, som Treyarch nu verkar betrakta som sin. Även om Treyarchs Josh Olin när jag träffade honom berättade för mig att resterna av Infinity Ward fortfarande rör på sig…

Så. Kort recap: Call of Duty fortsätter med Black Ops i november, men Activision har uttryckt sitt intresse för att bredda serien. Troligen något Infinity Ward jobbar med. Ordinarie Infinity Ward å sin sida gör något krigsspel åt EA, som samtidigt nylanserar Medal of Honor. Det sistnämnda utvecklas alltså i samarbete med Dice, som också etablerat sig i gränserna av samma genre med Battlefield: Bad Company 2 tidigare i år.

Det är en stor, glad, inavlad familj. Man kan fnysa åt detta och tänka att det räcker bra med Call of Duty. Att temat är gjort, utforskat och uttjatat. Men då missar man poängen. När jag spelar Medal of Honor i multiplayer finner jag att Dice ”inspirerats” väldigt av Call of Duty. Styrupplägget på konsol är identiskt. Här finns killstreaks. Och eftersom iscensättning och vapenarsenal baseras på verklighetens krigföring blir de gemensamma nämnarna otaliga. Dice har inte riktigt lyckats matcha Call of Duty med den mjuka siktningen och frekvensen på 60 bildrutor per sekund.

Men jag gillar det. Jag tänker att jag hade rätt när jag i Spelradion höll en monolog om vikten av konkurrens i den här genren. Activision och Infinity Ward fick båda storhetsvansinne med Modern Warfare 2, och konsekvenserna blev digra – dyra men lata tillägg, bristande hantering av buggar och exploateringar. Sen heltidstjafs om intäkter. Nu får de sätta sig ner och knyta slipsarna. Det är dags att matcha det hårdnade motståndet. Medal of Honor är första utmanaren. Treyarch är hungriga och revanschsugna. Respawn har mycket att bevisa.

Det kan inte bli mer spännande för oss som har en historia av Call of Duty-missbruk. Och detta har vi utmanarna att tacka för.

Framtiden är svart av krutrök och brinnande horisonter. Precis som den ska vara.

  • 5 kommentarer
Publicerat klockan 21:44, den 2010-09-09
Du tittar på Bakom kulissernas kulisser..! 1:08 min

Bakom kulissernas kulisser..!

Mina tidigare dokumentärsnuttar i serien ”Victors Videovecka” har kanske gett er en fingervisning om hur det ser ut och vad som pågår bakom kamerorna, men i vår jakt efter källan till borrljudet snubblade vi över något bortom kulissernas väggar – ett hemligt utrymme mellan världar… Kom vi tillbaka levande..?

  • 4 kommentarer
Publicerat klockan 21:38, den 2010-09-09
Du tittar på Titta, Gameplay flyger! 1:15 min

Titta, Gameplay flyger!

När man sitter instängda i en studiokällare i väntan på bättre tider – som sådana då en manisk borr inte stör inspelningen – kan mycket underligt hända. Som att ett repigt golv blir en flygplansvy, komplett med galen pilot…

  • 8 kommentarer
Publicerat klockan 21:30, den 2010-09-09
Du tittar på Christer hänger sig 1:29 min

Christer hänger sig

Som ni säkert redan förstått vid det här laget är den Christer vi använder i studion inte det köttsliga originalet, utan en mycket väloljad robotkopia som vi köpte på svarta marknaden. Men ibland – som när grannen stör oss i källaren med sin borr – händer det att Christers system hänger sig…

  • 4 kommentarer
Publicerat klockan 20:49, den 2010-09-09
Du tittar på Christer med PlayStation Move 2:12 min

Christer med PlayStation Move

Att Christer har Torsten Flincks förnuft och Elvis karisma är något jag ofta brukar påskina. Detta fångade jag återigen med min egen lilla spionkamera, när vi idag rev av veckans inspelningar.

Mitt under recensionssnacket började en dåraktig granne till studion att borra, och det skulle visa sig pågå i evigheter och driva oss till fullkomligt vansinne. Som om vi inte är tillräckligt vansinniga redan…

  • 6 kommentarer
Publicerat klockan 22:27, den 2010-09-06

Vad gör ett bra Duke Nukem Forever?

Vid sjusnåret svensk tid i fredags gick utvecklarna Gearbox alltså ut med det osannolika: Atombombsgreven lever. Och basunerade stolt ut att de numera äger hans avdankade rumpa för att rida den in i framtiden. Första löftet omkullkastade en hel spelvärld. Duke Nukem Forever lovades släppas – redan nästa år..!

Gearbox själva är förvisso själva inte kända för att hålla sina släppdatum. Det senaste Brothers in Arms-spelet försenades in i det sista. Och pös ihop till ett enda antiklimax. Det har också varit högst oklart hur det blir med deras Alien-projekt Colonial Marines.

Men vore det inte ironiskt om även Gearbox börjar skjuta Duke Nukem framför sig? 3D Realms gjorde det i tolv år. Nu ska Gearbox alltså använda deras välknådade, nästan idisslade grundmaterial, och göra evighetsprojektet rättvisa. Håller det för ett spel anno 2011..? Den frågan ställde sig 3D Realms dagligen – och skulle komma att bli deras undergång.

Den vitala frågan är snarare vad man tror att vi förväntar oss av Duke Nukem? Är det verkligen ett så känsligt och välavvägt varumärke? Kommer en hel nation att bryta ihop om Duke Nukems vapenarsenal inte är perfekt balanserad? Måste handlingen få vuxna män att gråta av kärlek?

Duke Nukem Forever är helt enkelt en manifestation av spelvärldens värsta mentala låsning. Prestationsångest utan motstycke. Ändå är det enda vi spelare begär några actionostiga repliker och mycket hjärndött blästrande av grisiga utomjordingar. Är det inte bara att slänga ihop Prey, Serious Sam och en massa cheddar i en mixer?

  • 10 kommentarer
Publicerat klockan 18:31, den 2010-09-03

Sladdtrasslet jag inte kan leva utan

I flyttkaoset slingrar sig en ondska större än ord kan beskriva. Dess tentakler går inte att undkomma. Svarta, glättiga och kalla genomsyrar de min själva tillvaro.

Jag syftar givetvis på sladdarna. Välkomna till världens mest bortskämda blogg! Vik hädan Kenza och Kissie – här avhandlar vi det största i-landsproblemet!

Men kom igen. Jag gör mitt bästa för att det ska se lite smakfullt ut i mitt nya liv. Tai chi eller vad det nu hette. Yin och yang och sån där skit. Men att strukturera upp och dra sladdar av olika längd och tjocklek som ska till olika delar av olika prylar och dessutom alltid mot alla rimliga fysiska lagar trasslar och knyter ihop sig på vägen kan göra den mest harmoniske galen.

Jag tänkte därför eftersträva att använda så många trådlösa prylar som möjligt. Men så fort man börjar ställa krav på dessa faller utopin. Trådlösa hörlurar ger aldrig samma klara ljud. En trådlös mus är jämförelsevis alltid lite släpig i svängarna. Och det berömda trådlösa nätet verkar uppleva mig som ett störningsmoment eftersom det oavsett miljö aldrig riktigt är stabilt.

Jag köpte en sån där avskalat skitsnygg Apple Airport Extreme. Som funkade idealiskt i en månad. Plötsligt hade den en dag stängt verksamheten. Så jag fick routern bytt. Det nya exemplaret gjorde exakt samma sak. Likaså det tredje. Så jag provade med polarens lite äldre modell. Samma sak. I slutändan fick jag dra nätverkssladdar över hela korridoren, likt snubbeltråd. Det var ju trots allt en temporär lösning. Som blev permanent.

Trådlösa prylar har dessutom en förmåga att störa ut varandra. Jag har upplevt helt sanslösa krockar, som nästan känts spöklika och oförklarliga. Kanske är jag just som den förbannade flickvännen i Paranormal Activity; förföljd av ett osynligt fanskap..?

För all del, att musen och tangentbordet till min Mac Mini trasslar ihop sig på samma blåtandsvåglängd och börjar lagga är en sak. Men när min sladdmus och skärm (!) konsekvent bryter ihop av att mobilen ringer kan man fråga sig vad tusan som pågår.

Jag undrar när den lille sadisten i klövar ska komma och hämta mig. Dags att strö ut mjöl på golvet..?

Sladdarna – kan inte leva med dem, inte heller utan dem.

  • 7 kommentarer
Publicerat klockan 21:43, den 2010-09-02

Är Wii-Musse verkligen så episk?

Jag insåg att det finns mycket från Köln-resan jag inte hunnit berätta. Och att jag överhuvudtaget inte berört legendariske Warren Spectors nya äventyr Epic Mickey. Måste helt enkelt ha packat ner hjärnan i en av flyttlådorna.

Så, vad vi har här är alltså ett underligt samarbete mellan folket bakom det kultförklarade Deus Ex och folkkära animationsjätten Disney vars resultat på förhand uppskattats bli något helt annat än de gladlynta, rättframma plattformsspel Pisse Mugg spelhistoriskt charmat oss med.

När jag slutligen får Epic Mickey visat för mig är det under stressiga omständigheter. Den utsända Press2play-styrkan har precis missat mötestiden med Warren Spector själv och står nu oroligt och trampar i Nintendos monter, med hopp om en andra chans. Allt eftersom tiden går blir det alltmer uppenbart att det bara fanns en chans, och att den är förlorad. Jag tänker spontant att jag borde göra som en felande politiker och avgå från min post.

Istället håller jag masken och nickar frånvarande till producentens utläggningar. Sen återfår jag fattningen och börjar styra den ikoniske Disney-figuren. Min förhoppning om en mörkare tolkning med Deus Ex-flörtande cyborginslag får vingar och flyger iväg. Det jag får se är snarare ett otroligt traditionellt plattformsspel som pendlar mellan ett sidolagt Super Mario Bros-upplägg i mellanpassager och ett friare 3d-upplägg i Super Mario 64-anda. Idén tycks vara att ta spelaren tillbaka till nostalgiska Disney-sammanhang med bekanta figurer. Jag frågar vilka man vänder sig till. ”Alla”, svarar producenten snabbt. För Musse Pigg som Super Mario måste ju automatiskt sälja. Grafiken är småmysig men flyter inte särskilt bra alls – några lärdomar av Super Mario Galaxy verkar Nintendo inte ha delgivit teamet, som ändå är Wii-hängivet.

Warren Spector är excentriskt konsekvent med sina visioner på samma sätt som Will Wright eller Peter Molyneux. Spectors specifika besatthet är valmöjligheter i spel som påverkar utgången av situationerna. I Epic Mickey styrs dessa av hur man använder möjligheten att måla respektive sudda bort element och fiender. Den elake gör hela den tecknade världen ogjord med tinner; den godhjärtade försöker pensla allt medhårs. Hur binär utgången blir återstår att se. Men helt ärligt kan jag inte riktigt förmå mig att bli uppeldad över ett spel som mest känns som ett nödvändigt ont i Spectors karriär; något han gör för pengar. Huruvida så är fallet kan jag givetvis bara spekulera om, men om mitt cyniska jag har rätt kommer Epic Mickey inte att bekräfta vår tro på Spector som pionjär.

Men hoppas kan man alltid, och första intryck kan bedra. Ni vet, den där gamla ramsan som man upprepar för att inte måla in sig i ett hörn… Tror jag använder tippex på allt ovanstående.

  • 1 kommentar
Publicerat klockan 21:23, den 2010-08-31

Mitt nya liv i fragment

Nu händer det grejer. Så mycket att jag inte hunnit blogga om dem. Ack, den motsägelsefulla förbannelsen.

Var ska jag börja..? Flyttplanerna känner ni till – nu har de blivit av. Sedan i söndags kväll sitter jag högst upp i ett sjuvåningshus i söderläge på en höjd och blickar ut över världen, med min städrobot. Snart tar vi över den.

Om jag hinner under min livstid, vill säga. För jag blev 27 igår. Det firade jag med pizza som hunnit bli kall redan under hemkörningen och ett oräkneligt antal Starcraft-matcher. ”Om jag får önska mig något (trots att det är din födelsedag) önskar jag att jag blir som du när jag blir stor”, skrev Levels tillförordnade chefredaktör Thomas Wiborgh på min Facebook i ett ädelt försök att hålla mitt humör uppe.

Min Iphone 4 är numera uppgraderad med 3G-abonnemang, varför jag hoppas kunna reflektera över saker och ting lite mer på flyende fot. Sist av alla bloggare i världen. Kviddevitt.

Jag vill passa på att tacka 2K så mycket för att de slutligen skickat Mafia 2 och på så sätt storstilat håller traditionen vid liv. Spelet har väl hunnit till reabacken vid det här laget. Var det inte så att PS3-versionen såg sämst ut? Hade nog allra mest föredragit PC-versionen, delvis eftersom utvecklarna är hemtama där men också för att jag precis köpt en ny stationär burk (en bortskämd jävel, den där Jellonskalle).

Imorgon måste vi alla för övrigt lyssna på det definitivt sista avsnittet av Spelradion, som jag delvis också medverkar i. Inspelningarna har nog inte strulat så mycket sedan programmets tidiga dagar – vilket personligen gav mig känslan att cirkeln slutits.

Nu blir det mer Starcraft. Ni ska få några snabbtips, i denna ofokuserade nedtecknings sanna bitesize-anda. Protoss: snabbt på Void Rays. Zerg: Nydusormen bakifrån..! Terran: Sluta spela med dem.

Det var det hela, just nu. GG. Please leave.

  • 11 kommentarer
Publicerat klockan 16:04, den 2010-08-27
Du tittar på …och Martin Lindell svidar om 1:00 min

…och Martin Lindell svidar om

Dataspelsbranschens pigga språkrör, tillika vår nyhetsman, berättar här exklusivt för Vicachu-bloggen om det nya projektet, som ska ta världen med storm. En blogg med ”dagliga outfittor”, fast på temat speltröjor!

  • 7 kommentarer
Publicerat klockan 15:38, den 2010-08-27
Du tittar på Christer byter karriär 2:54 min

Christer byter karriär

Knappt har man bearbetat sorgen efter Spelradion när nästa oväntade chock lamslår svensk spelmedia. I ett spontant infall bestämde sig Gameplays programledare Christer idag för att bli hårfrisör. En klippning kostar tydligen femhundra.

  • 9 kommentarer
Publicerat klockan 19:27, den 2010-08-26

Spelradion i mitt hjärta

Nu är det alltså officiellt. Spelradion gör en sista föreställning – nästa onsdag. Sen går det till historien som Sveriges förmodligen mest inflytelserika podradioprogram om spel.

I tre år har Johan Hallstan och Kristian Johansson följt med oss ut i livet och vardagen, lika självklara som underskattade. I närmare tvåhundra avsnitt har de satt ord på våra tankar, intellektualiserat vårt spelande och lekfullt utmanat konventionerna för hur ett podradioprogram kan utformas.

När jag debuterade i det tredje avsnittet av Spelradion var det fortfarande ett skakigt äventyr. Lyssnar man på de allra första inspelningarna idag slår det en hur varken Kristian eller Johan hade kommit tillrätta i rollerna. Men fortsätter man sen kronologiskt framåt blir det uppenbart hur starkt Spelradion påverkat, hur mycket den hjälpt till att utveckla oss.

Jag tror ingen från början kunde föreställa hur lång resan skulle bli. Och hur hängivet den skulle framskrida. För personlig del hann jag medverka i fler avsnitt än jag på rak arm kan räkna till. Och jag är obeskrivligt tacksam för att jag fick vara med.

När jag i förrgår natt formligen fylldes av nostalgi var det med denna vetskap. Jag visste att avslutet inte var min sak att avslöja, men kunde samtidigt inte låta bli att filosofera. I början av min Gameplay-karriär hade jag väldigt svårt att finna mig själv i rollen. Under denna tid var mina vänner i Spelradion en trygg räddning. Det var där folk kunde lära känna mitt nyanserade jag på riktigt. Spelradion var min ventil i en ny värld av utmaningar.

Nu öppnas likaså en ny värld av utmaningar för de starka personligheter som utgjort Spelradion. Och tro mig: ni kommer inte att behöva gå ensamma genom ett tyst, kallt mörker i höst. Håll öronen öppna.

Jag vill avsluta med att ge er den muntliga presentation av Spelradions duo som jag spelade in och klippte för ett minnesvärt avsnitt en gång i tiden. Vi hörs i evigheten, Spelradion.

  • 15 kommentarer
Publicerat klockan 18:50, den 2010-08-25

Treyarch överraskar mig med nya Call of Duty

Jag har varit hård i min bedömning av Treyarch som den andra klassens Call of Duty-förvaltare. I sanning har de aldrig varit ovärdiga – snarare mest stått i skuggan av de sanna upphovsmännen, som alltid gjort det bättre och fram tills nyligen styrt riktningen. Men eftersom Infinity Ward numera skvalpar runt i limbo har seriens framtid börjat väga tungt på Treyarchs axlar.

Black Ops – aktuellt i november – är av mina första intryck att döma ett bevis på att de tagit åt sig av kritiken. Istället för att ge vika under trycket ser Treyarch ut att innerligt vilja bevisa att de faktiskt kan förvalta Call of Duty.


Det var iallafall den spontana känsla jag fick när spelet visades för samlad media i Stockholm idag. Grafiskt har det aldrig sett så sammansatt ut, och Treyarch har prioriterat rörliga aspekter, drama och effekter framför snygga, statiska kulisser. Helheten blir mycket mer organisk. Explosionerna slår ut som färgskiftande, flammande moln när man sittande i en egenhändigt styrd helikopter blästrar stränderna från fiender.

Treyarch är fortfarande lite klumpiga i sitt skildrande av krigets allvar. Man sätter skrattet i halsen när vietnameserna blir sönderskurna i sömnen. På min fråga om man någonsin övervägt att skildra händelseförloppen ur andra perspektiv – såsom de motsatta parterna i konflikten – svarar Treyarchs utsände luddigt att man prioriterat spelglädje och inte försöker ta ställning. Med det enkelriktade perspektivet kan man fråga sig om de inte gör just det – precis som alla andra före dem.

För personlig del vet jag ändå att han har rätt. Jag har aldrig spelat Call of Duty för sanna insikter i världsliga konflikter, utan snarare för spektakulär förströelse med världens skönaste, mest följsamma FPS-motor. Så Treyarch kommer undan den här gången också. Kanske mer än någonsin.

  • 4 kommentarer
Publicerat klockan 23:50, den 2010-08-24

Nu flyttar jag mot mitt nya liv

Om allt går enligt planerna – vilket det förvisso sällan gör i mitt liv – flyttar jag slutligen till min nya boning i helgen. Och inleder en ny era.

Sedan jag 16 år ung kastade mig huvudstupa in i karriären har jag tacklat hela tillvaron på egen hand, kvar i den Gröndalslägenhet som tidigare tillhörde det då utflyttade familjehemmet. Nu har bohemiska Gröndal gått från en självklar del av mitt liv till nostalgi. Från min vardag till minnen av en svunnen tid.

Tio år sträckta mellan brådmogen ungdom och vuxenliv, mellan hopplöst singelskap och samboskap. När jag slutligen vände mig om mot den nedsläckta, ekande korridoren hållande i den sista flyttlådan var det inte bara en tom lägenhet jag såg. Jag såg mig själv och mina vänner som unga, jag såg katter som klängt och klöst på de nu överspacklade och ommålade tapeterna och glada fester fyllda av förhoppningar som lämnat en söt spritlukt efter sig.

**

Ni hänger förstås inte alls med – det här framstår som fragmentariskt och obegripligt sentimentalt. Så låt mig ta det från början, i grovsnitslade drag. När jag som 16-åring valde att hoppa av gymnasiet var det inte av skoltrötthet, utan för att jag sedan länge hade mitt engagemang på annat håll. Detta engagemang var en spelsajt vid namn Zlot, genom vilken vi säkrade ett samarbete med pengaösande IT-bomben Spray.

Mycket har hänt med internets funktion på ett decennie. Likaså med spelmedia. Det var en enklare tid, under vilken vi var pionjärer. Allt vi provade för första gången, var obeprövat. Bakom sajten fanns en rad starka personligheter som redan hunnit bli mina närmaste vänner. Inte konstigt alls egentligen; vi hade funnit varandra i ett gemensamt intresse för att samarbeta nära under flera år, enbart drivna med entusiasm som bränsle.

Å andra sidan är det svindlande att inse att redaktionens kärna trots allt utgjordes av så fantastiska människor. Ni vet vilka de är; ni tycker också om dem. Johan Hallstan och Kristian Johansson står idag synonyma med Spelradion, som Oskar Wolontis och Mikael Zethelius för jämnan gästar. Och Martin Lindell är självaste mysfarbror Dataspelsbranschen.

Det är för mig också svindlande att försöka visualisera ett liv där jag aldrig börjat kanalisera min spelentusiasm i smetig blyerts, via hophäftade utskrifter, ut på nätet. Utan Zlot och allt den stod för, hade jag med all säkerhet inte levt det liv jag inledde vid 16. Jag hade inte ens känt Oskar och Sebastian, som omedelbart bildade kollektiv med mig i den ödesmättade lägenheten.

Tre år senare drev vi till och med tidningsredaktion i vardagsrummet. Mellan en bänkpress och gulnade tapeter stod fyra illa konstruerade datorer framför vilka vi presterade två månadsmagasin med en intensitet som brände ut oss. Tidningarna höll inte. Och en efter en flyttade vännerna ut, mot egna liv.

Den härdade lägenheten förändrades. Med penseldrag målades historien över. I det nya ljuset hade jag plötsligt lämnat ungkarlslivet för en smak av familjelivet, med min dåvarande sambo.

**

När ytterdörren i Gröndal slutligen slogs igen och inget hade förändrats insåg jag att minnena aldrig satt i lägenhetens väggar. Att de inte skulle bli kvarglömda. De flyttar med mig, och mina närmaste vänner, varhelst vi hamnar.

  • 7 kommentarer
Publicerat klockan 22:22, den 2010-08-23
Du tittar på Victors Videovecka #1: Köln 12:08 min

Victors Videovecka #1: Köln

Bara dagen innan vi styrde kosen mot Köln och Gamescom i början av förra veckan mottog jag slutligen min nya Iphone 4; den som ersätter min Iphone-nolla efter lång och trogen tjänst. Faktum är att jag under åren hunnit tappa den i marken säkert ett dussin gånger. Men aluminiumhöljet och glasfronten har hållit ihop som ett ogenomträngligt fort! En blöt utekväll slog den rentav i marken så hårt att den plastiga låsknappen trycktes in på sniskan och orsakade en evig förfrågan om avstängning. Tills jag tappade den igen, och fallet slog tillbaka den i rätt läge.

Med denna nya Iphone 4 kommer möjligheten att fånga video i schysst kvalle. Så jag passade på att leka lite när vi ändå var ute och dokumenterade världen. Resultatet ger inte någonstans en fullständig bild av varken mässan, människorna eller staden, så jag får dra en ”South Park” och inleda med en varning för låg nivå.

Här har ni utan vidare dröjsmål det första resultatet, mer eller mindre ganska rått, av ”Victors Videovecka”. Om det visar sig vara populärt kanske det blir Den Nya Skiten på min blogg? Vad vet jag; när jag tittar själv just nu tänker jag bara att det fan knappt håller för att lägga upp. Men nu blundar jag och klickar på publicera…

  • 17 kommentarer
Sida 3 av 712345...Sista »