Revenge of the noob

Klockan är 13:43 fredagen den 11/11 2011, tiden 11:11 har passerat och trots att alla medarbetare med den goda marginalen av fyra minuter tidigare missat den så historiska händelsen, överskuggas den nu åter av faktumet att man även missat när klockan tickade över på 13:37. Min kollega Kristoffer ”Klin” Lindskog förklarar att 1337 även förknippas med ”leet”, vilket jag iofs är bekant med, men det är ögonblick som då som jag känner mig okunnig eller som en så kallad ”noob”. Men det är även ögonblick som då som jag inser vad lyckligt lottad jag är, som får jobba med det jag gör.

För ett år sedan hade jag ingen aning om vad ftw, 1337, JRPG, pusselspel eller för den delen vad noob betydde. Jag hade enbart skrapat vid ytan av spel inom fps, rpg och klassiska rts som Warcraft. Liksom så många andra som inte är insatta i spelvärlden hade jag fördomar om spelfolk; ”Jolt-Cola-mage”, hästsvans, en social förmåga som bäst används interface mot interface, samt en solbränna som lyser med sin frånvaro. Kort sagt: ”datanördar”. Titlar som FIFA, Football Manager och diverse plattformsspel kantade visserligen min vardag av andra sociala skäl, men de hade ingen central roll i min existens.

Historien tog sin början den 3 oktober 1982. Ett gossebarn vid namn Daniel skrek högt och förstärkte sin närvaro för första gången – befriad från både hår och fördomar äntrade jag världen. 24 år senare, med två års studier på Kaggeholms TV-linje färskt i minnet, hade jag så smått börjat jobba som frilansande kameraman, dessvärre med få erbjudanden. Sommaren började nalka mot sitt slut och jag var för tillfället hemma på besök i Örebro när telefonen ringde:

- Ja, det är Daniel.
– Hej! jag heter Jesper, och tänkte kolla om du kan spela match i eftermiddag.

Jesper, för många inom spelkretsar kanske mer känd som ”JeppeJoy”, hette då fortfarande Torstensson och var för mig en helt främmande person. Han och ett par vänner hade under våren startat fotbollsföreningen FC Kasam och var för dagen korta på folk. Jag förklarade för Jesper att jag var i Örebro och att det nog skulle bli svårt, men att jag gärna skulle vara med och träna om jag fick.

Tidigare van vid gräsplaner, omklädningsrum och bastu i Östansjö (Örebro), mötte jag en lite annorlunda vardag i Stockholmskorpen. Grusplaner, ombyte utomhus och skrubbsår fick ses mer som regel än undantag. Jag minns dock min debut med glädje: två mål mot Sportfånarna i en fantastisk 3-2-viktoria.

JeppeJoy – denna varma lilla ”ginger”, så full av temperament och färgstarka uttryck - västgötskan spreds både på plan och framför tv-spelet, och när förlusten närmade sig var det som om solen doldes och flimmerhåren i öronen sveddes bort. Men den i bland grova vokabulären till trots fanns det få varmare och mer lojala människor än han. Dessutom delade vi även drömmen om att en gång i livet få försörja oss med att jobba med media. Kanske var det 80-talisterna inom oss som skrek efter uppmärksamhet, kanske var det vår kreativa ådra som pumpade, men vi visste i alla fall vad vi ville.

Vi hoppar nu åter i tiden. Fyra år av Champions League-kvällar, Mario Kart-dueller och FIFA-matcher av legendariska mått tillsammans med Jeppe och resten av fotbollslaget hade förgyllt veckorna, men min dröm om att jobba med tv lagts i vila. Två år som frilansare fick räcka, och även om uppdragen emellanåt ploppade upp så hade jag de senaste 24 månaderna mest jobbat som eventpersonal på olika företag. Tryggheten drog mig till slut till en mer fast anställning och den 20 september tog jag jobb som säljare.

Den tryggheten blev dock kortvarig; tre månader senare kom jag tillbaka från julledigheten enbart för att utan förklaring få reda på att provanställningen omedelbart skulle avslutas. Men bara en vecka senare ringde Jesper – precis som då, den där första gången för fyra år sedan – och undrade om jag ville bli en i laget, fast ett helt annat sådant. Jesper hade själv tidigare under hösten gjort debut på Press2play som sportspelsexpert, och det visade sig nu att det inte bara skulle gagna honom.

Kristoffer, som i dag är min kära kollega, skulle åka på en vad som vid första anblick verkade vara en välförtjänt semester, och de hade ännu inte hittat någon som skulle kunna täcka för honom. Det var där jag kom in i bilden, det vilda kortet som man valde att spela på, en sista utväg om man så vill. Två veckor, det var det jag visste: fjorton dagar på ett då för mig okänt produktionsbolag vars huvudsyssla var att producera spelrecensioner.

Sen gick det fort. Första dagen, fredagen den 14 januari, tillbringades med Victor ”Leigonhuvfud” (som han heter i Staterna) i intervjuer med utvecklare på DICE, och redan den andra dagen filmade jag på Grammisgalan och frotterade med kändiseliten. Med mig hade jag en glad dalmas vid namn Tommy, min nya producent, vars humör aldrig verkade dala (no pun intended). Oskar Linnros, Håkan Hellström och diverse andra stjärnor fick smaka Tommys mick och trängas framför min kameralins. Tanken att lilla jag skulle få vara kvar efter två veckor fanns inte, så det gällde att njuta för stunden. Under veckan som gick var det intervju med legenden Marshall Chess, tidigare producent för Rolling Stones, som varvades med klippning av recensioner som Little Big Planet 2 och Back To The Future.

Helt plötsligt har två veckor blivit sex månader, och från att inte veta något om spelvärlden är jag nu en del av den. Fördomarna om ”datanördar” har ersatts av respekt för ”gamers”, som även jag vid det här laget skulle benämna mig som. Och de drömmar jag delade med Jesper är i dag realiserade.

Jag ser verkligen fram emot att ta reda på vad som väntar härnäst här på Press2play och vill passa på att tacka alla som stöttat mig och fått mig att växa som redigerare och kameraman under detta år: ”Leigonhuvfudet”, ”PapaDrillo”, Tommy, Josef, Marie, Hans, Ulrika och ”Klin”, men framförallt Jesper Englin, som han numera heter, för att han inte tvekade att tipsa om mig – och tittarna, för att de gör allt det här möjligt!

Kramar,

Daniel Undegård