Släck alla lampor. Tänd eventuellt ett ljus eller som i mitt fall – en helt vanlig elektrisk ljusstake.

Se till att ha knäck, lussebullar, pepparkakor eller annat lämpligt ätbart i närheten.

Slå på följande program: Luciafirande i svt

Där har du ett riktigt bra luciafirande som varar i en hel timme. Det ska vara lite kvalitet på sången tycker jag, det duger inte med dagisbarn eller B-körer. Stämsång, solon, instrument och så vidare. Riktiga hattar på stjängossarna. Allt som behövs.

Jag själv gick ju musiklinjen på gymnasiet och där hade vi luciafirande varje år. Första året gick tjejerna i Sahara Hotnights i min klass, så de var med i Luciatåget som även spelades in på cd. Det var ett fantastiskt bra luciatåg, men sångerskan Marias röst är så stark att man faktiskt hör den genom hela kören. Särskilt på en låt, där vi sjunger ”ding-dong, ding-dong”.

Jag vill alltså ge er det (från mig) ganska oväntade musiktipset: lyssna på Mikael Wiehes album ”Sånger från en inställd skilsmässa”. Sen kan ni ju lyssna lite på de gamla låtarna också med Hoola Bandoola när ni ändå är i farten. Dessutom: missa inte den supercoola låten Flickan och Kråkan från 1990.

I stället tänkte jag plita ner några av mina favorit-textrader under året som gått. Det blir ju lätt larvigt sånt här, men det skiter jag i. Svårt är det också, att hålla sig till det senaste året. Det kom ju så många bra låtar 2008.

Här är några som jag kommer på idag i alla fall, kanske kommer det fler sen:

”And I am a weapon of massive consumption, and it’s not my fault it’s how I’m programmed to function.”
Om ni inte kände igen den så var det alltså Lily Allen, The Fear.

”I got a perfect body, but sometimes I forget. I got a perfect body, cause my eyelashes catch my sweat.”
Om man ska vara riktigt petig är det väl ögonbrynen som fångar svetten, ögonfransarna är väl mer till för att vifta bort skräp och sånt, men i alla fall. Regina Spektor i Folding Chair.

”…jag tror det knappt själv men sen i lördags vet jag nåt som jag alltid velat veta jag vet vad den sista jag älskar kommer heta.”
Markus Krunegård i Ingenting är vettigt 03:30

Arrangemangen var alldeles lagom avskalade och hon bjöd publiken på en perfekt avvägd blandning av hits och albumspår. Det var skickligt och tajt men ändå lite ytligt – inget mellansnack och hennes repertoar är faktiskt mer trallvänlig än självutlämnande. Jag blev inte klokare på vem Regina Spektor egentligen är, däremot blev jag än mer övertygad om att senaste albumet är fyllt av riktigt bra låtar. Och att man faktiskt inte behöver slita ut sitt hjärta på scenen för att vara en fantastisk låtskrivare och artist (även om jag ofta charmas just av hjärt-utslitarna).

Var någon av er där, och vad tyckte ni i så fall? Det skulle även vara kul att höra från någon som ska se kvällens konsert, Regina spelar nämligen två dagar i rad eftersom första spelningen sålde slut så snabbt.

Broder Daniel-trummisen Pop-Lars har ju slutat i bandet och numer verkar Adam Bolméus fronta vid tillsammans med Martin Elisson (båda tidigare medlemmar i Bad Cash Quartet). En anledning till att jag gillar Hästpojken så mycket än jag någonstin gillade BCQ är nog att låtarna är på svenska, av någon anledning känns det mer personligt då. Hästpojken bloggar förresten också, läs deras blogg här!

I helgen ska jag börja lyssna på julmusik på allvar. Jag gjorde en grym julskiva åt mig själv förra året, jag kan dela med mig av låtlistan när jag har skivan framför mig. I väntan på den kan ni julmysa till Lisa Milberg (Concretes) sköna stämma i Merry Christmas.

Under presskonferensen framkom att Shakira inte har någon aning om vem Fredrik Ljungberg är eller huruvida han ska medverka i hennes nästa video. Hon kunde heller inte nämna någon svensk artist, även om hon kände till både Abba och Roxette när hon fick lite hjälp. Hon pratade sig varm om Freudiansk terapi (!?!) och så berättade hon om läraren som inte lät henne vara med i kören eftersom hennes röst var för stark.

Shakira var riktigt superstjärne-stylad: brett lackskärp som jag inte förstår hur hon kunde sitta i, massa fluffigt lockigt hår och massor med bling-bling runt halsen. Supervacker men samtidigt totalt maskerad, jag har ingen aning om hur hon egentligen ser ut. Skulle förmodligen inte känna igen henne om jag mötte henne ostylad i affären. Men syftet med presskonferenser är väl just detta, att skydda artisternas privatliv. Journalisterna sitter på lagom avstånd, de får opersonliga lättsamma svar och artisten kan behålla superstjärnemasken på. Förståeligt, men tråkigt.

Taxi Taxi! (ok de är gamla i gamet men debutalbumet kom ju i år)
First Aid Kit (hajpen har varit massiv även om albumet kommer nästa år)
Name The Pet (hur KAN hon inte vara med??? fattar inte)

Av dessa är det väl egentligen bara Name The Pet som fått ordentlig speltid i P3 och det är möjligen ett kvar för att vara nominerad. Men ändå. Nå, av de som faktiskt ÄR nominerade (Fever Ray, Erik Hassle, Lorents & M.Sakarias, Maskinen och Miike Snow) röstar jag på Maskinen.

Årets låt måste ju vara Svennebanan. Men varför är inte Spring Rico med Florence Valentin nominerad? Min egen svenska favoritlåt är nog [ingenting]s Halleluja, Kajsa Grytt – Allt Faller eller kanske Maia Hirasawa – South Again. Även om alla dessa är superbra känns det lite som att förra året var ett mycket bättre år – då hade jag kunnat välja vilken låt som helst från Frida Hyvönen eller Britta Perssons briljanta album.

Att Takida är nominerade till Livemicken har jag svårt att förstå. Jag har sett dem live och det är inte bra. Detta säger jag inte bara för att jag är en obotlig poptjej och inte gillar deras musik utan för att det faktiskt inte låter bra. Jag tycker att Miss Li förtjänar livemicken för sin otroliga utstrålning och energi. En annan (icke nominerad) kandidat är självklart Asha Ali. Jag vet ingen svensk artist som ger allt på samma sätt som hon. Även Emil Jensen (som jag träffade igår!) hade förtjänat en nominering om jag fått bestämma.

Årets Artist får gärna bli Markus Krunegård. Det är han värd, jag har ju tjatat en hel del om hans två album här i bloggen. Även Amanda Jensen är en het kandidat, hon har gjort en otroligt stark uppföljare till sitt debutalbum och för andra gången bevisat för eventuella tvivlare att hon är mycket mer än ett tv-program. Här finns Jonathan Johansson med bland nomineringarna och honom älskar ju jag. Han hade dock passat bättre under Årets Nykomling (även om första singeln kom 2008) – så stort genomslag har han väl ändå inte fått?

Årets Grupp blir väl Kent eller Mando. Inget ont om dom men hallå Sverige – har vi inget nytt på gång? Vi har hört dom här grabbarna i typ tio års tid nu, jag börjar bli lite less även om Kent faktiskt uppdaterat sitt sound fler gånger än man trodde var möjligt utan att tappa bort sig själva.

När vi skulle gå därifrån och packat ner kameran frågade en av killarna i Paramore om vi gillade Kent. Jag svarade att jag gillar Kent, jag har gillat dom i många år även om jag blivit lite less i perioder. Zac och Taylor berättade att de älskar Kent, att de lyssnat massor på Hagnesta Hill och Idola. De tyckte det var supertråkigt att nya skivorna inte finns på engelska.

De hade hört från någon att ”Kent are so uncool in Sweden”. Kristoffer som filmat intervjun förklarade pedagogiskt att Kent är ungefär som Coldplay. Älskade, hatade, gigantiska. De förstod precis.

Förövrigt hade Paramore helt galet entusiastiska fans, som stod och köade utanför Fryshuset. De hade stått där sedan tidigt på morgonen. Jag har inte sett något liknande sedan vi träffade Rise Against i somras. Om jag var ett rockband skulle jag helt klart vilja ha den tonåriga emo/punk-publiken till fans. De är mest go i dom.

Spoken Word och visor känns ju som en kombination som lätt blir pretentiös men i fallet Emil Jensen finns så mycket självdistans, humor och genuint allvar att det bara blir härligt. Föreställningen handlade alltså om sorg och saknad, allt med utgångspunkt i att hans syster dog för några år sedan. Jag fick en ny favoritlåt som jag tänker spela hela dagen, en gammal låt av Emil Jensen. Lyssna på den! När han berättade att han spelat den på en gala för tsunamivågens offer blev jag alldeles gråtfärdig och började tänka på hur det skulle vara om någon jag känner skulle dö. Sen började jag tänka på alla människor jag känner som mått riktigt dåligt men börjat må bättre igen, dem skulle låten också kunna handla om. Då kändes det bättre.

Helgen har tillbringats i Göteborg och där är allt så billigt att man nästan blir galen. Ölen kostar 32 kronor och en supersnygg second hand-klänning kostar 229 kr, snygga skor på second hand: 90 kr. Fattar ni. Man smäller av.

När vi ändå pratar Hästpojken och Göteborg är det läge att nämna Joel Alme också. Även han har en ny singel ute och ett album kommer i januari. Rekommenderas! Singeln You will only get it once lyssnar ni på här till exempel.

Några timmar till befinner jag mig dock i Stockholm – en annan låt att sjunga med i är Monty och Lorentz som släpper singeln En till himmel ihop. Monty är alltså före detta Montt Mardié (David Pagmar) men på svenska. Lorentz är så klart Lorentz från hiphopduon Lorentz & M.Sakarias. Lyssna på låten här!

Kön ringlade sig över hela Medborgarplatsen flera timmar innan, jag kom in precis när spelningen började. Det var riktigt fullsatt, trångt och varmt. En övertänd publik som gallskrek som Twilight-fans så snart Tegan och Sara kom in på scenen: Iiiiiiiihh! Publikens entusiasm togs väl om hand, redan efter första låten deklarerade systrarna att det här var den bästa publiken hittills på turnén. Därefter följde två timmar av småprat, lovord, skrikande publik och musik. Hits, nya skivan och gamla låtar i en salig blandning.

Även på balkongen bakom glasrutan var det fullsatt, och från scenen spekulerades det vilt kring vilka som som befann sig bakom rutan. Tegan tyckte det kändes som en skräckfilm när hon fick syn på dem under en sekund när en lampa lyste upp rummet på balkongen. Är Sverige så progressivt att de skickar sina fångar på Tegan and Sara-konsert, eller kollar människorna bakom glaset i själva verket på bio? Kan de vara föräldrarna till de skrikande trettonåringarna längst fram?

Jag blev glad av att för en gångs skulle träffa ett band som verkligen brydde sig om publiken, och som bjöd på sig själva. Som tog tillvara på publikens entusiasm så till den grad att en tjej höll på att svimma och fick lyftas över staketet (”exakt sådär såg Tegan ut nyårsafton 2004″, meddelade Sara när den svimfärdiga tjejen lyftes över). Kan inte låta bli att jämföra med Monsters of Folk vars publik också var otroligt entusiastisk men fick nöja sig med att kolla in ryggtavlorna på fyra killar som älskade varandra över allt annat, och som kostade på sig två ”thanks for coming guys” under den tre timmar långa spelningen.

När jag gick hem från Tegan and Sara kändes det som att jag fått två nya kompisar som är smarta och sympatiska och dessutom spelar grymt härlig musik.

Min intensiva helg började ju i torsdags med Monsters of Folk, vad jag tyckte om det vet ni redan. Fredag kväll såg jag först Chilenska filmen La Nana på filmfestivalen (rekommenderar!), sen gick jag till musikfestivalen Europavox på Debaser Medis. Där spelade isländska bandet Mùm och det var alldeles fantastiskt vackert. Poppigt, stråkar, kompromisslöst, koncentrerat. Dessutom var bandet vackert rent estetiskt, dom var snygga helt enkelt. Sen spelade Shout Out Louds men då var jag alldeles mätt. De körde fyra låtar från kommande skivan och det lät som vanligt tajt och poppigt, men jag kände ingenting tyvärr.

Lördag – ännu ett besök på filmfestivalen, Go Get Some Rosemary. Söndag – svenska animerade filmen Metropia. I eftermiddag ska jag träffa regissören. Ska bli spännande att höra mer om hur de skapade de otroligt snygga landskapen och människorna. Rekommenderar verkligen att se den här svenska filmen som inte liknar något annat. Man kan faktiskt vinna biljetter till den just nu, här.

När de gemensamma låtarna framfördes var grabbarna på scenen alldeles för upptagna av varandra för att bry sig om publiken. De verkade ha kul ihop men vad hjälper det när låtmaterialet är svagt och publikkontakten nära noll? Först när de framförde sina egna låtar kom nerven och närvaron. Monsters of Folk är ett kompisgäng som mest är imponerade av varandra och publiken fick inte vara med och leka särskilt ofta.

För ett Conor Oberst-fan som jag själv var höjdpunkten givetvis när han spelade sina egna låtar. Det var väl investerade 390 kr bara att få höra Conor framföra en fantastisk version av We Are Nowhere, And It’s Now. Även M Ward (vilken gitarrist han är!) och Jim James (vilken sångröst!) briljerade med egna låtar som jag inte lyssnat särskilt mycket på tidigare – det kommer jag att göra nu.  När hela bandet mot slutet av den tre timmar långa konserten förenades i At The Bottom Of Everything var det riktigt härlig stämning. Filadelfiakyrkan som lokal kändes dock kal och opersonlig, dessutom var stolarna obekväma. Södra teatern eller Chinateatern hade varit bättre alternativ.

En rolig detalj var att samtliga bandmedlemmar hade storleken av hobbits bredvid killen som hade hand om instrumenten. Jag vet inte hur långa de är – men antingen är de inte mer än 1.40 allihop, eller så är deras gitarrkille typ två och en halv meter lång. De nådde honom till naveln.

Aftonbladets Markus Larsson verkar nöjdare än jag. Vad tyckte ni?

Ni som följer min twitter har ju redan sett dessa klipp, men eftersom de gett oss på redaktionen så många skratt idag delar jag med mig en gång till.

- Tanten som vet hur man bemöter främlingsfientlighet

- Det underbara barnet som försvarar homosexuellas rättigheter

- Avslöjandet om vem som egentligen kastade

Avslutningsvis en favorit från vår egen sajt – Stella Rocket spelar To the Birds live. Superfint! Självklart klippte vi inte bort hur en av bandmedlemmarna efter avslutad spelning har väldigt bråttom därifrån.