Nu finns jag här!

I morgon slutar jag på Press2play, hoppas ni får en riktigt God Jul allihop och att vi hörs igen! Efter nyår börjar jag jobba på Morgonpasset i P3. Jag tänkte fortsätta blogga på egen hand, min nya blogg hittar ni här.

Luciaguiden

Lucia är min bästa högtid. I år missade jag Luciafirandet, jag befann mig nämligen i Köpenhamn på klimatmöte. I stället firade jag Lucia igår. Om du också missat att fira Lucia gör du helt enkelt följande:

Släck alla lampor. Tänd eventuellt ett ljus eller som i mitt fall – en helt vanlig elektrisk ljusstake.

Se till att ha knäck, lussebullar, pepparkakor eller annat lämpligt ätbart i närheten.

Slå på följande program: Luciafirande i svt

Där har du ett riktigt bra luciafirande som varar i en hel timme. Det ska vara lite kvalitet på sången tycker jag, det duger inte med dagisbarn eller B-körer. Stämsång, solon, instrument och så vidare. Riktiga hattar på stjängossarna. Allt som behövs.

Jag själv gick ju musiklinjen på gymnasiet och där hade vi luciafirande varje år. Första året gick tjejerna i Sahara Hotnights i min klass, så de var med i Luciatåget som även spelades in på cd. Det var ett fantastiskt bra luciatåg, men sångerskan Marias röst är så stark att man faktiskt hör den genom hela kören. Särskilt på en låt, där vi sjunger ”ding-dong, ding-dong”.

Mikael Wiehe äger fortfarande.

Jag har i alla fall lyssnat en massa på skivan han släppte i början av året. Det är lite skånsk spoken word, lite klassisk singer/songwriter och en stor mängd krossat hjärta. Man kunde ju tro att en medelålders kärlekshistoria skulle vara svår att relatera till för människor i min ålder men så är det alltså inte. Han både skriver och sjunger så bra.

Jag vill alltså ge er det (från mig) ganska oväntade musiktipset: lyssna på Mikael Wiehes album ”Sånger från en inställd skilsmässa”. Sen kan ni ju lyssna lite på de gamla låtarna också med Hoola Bandoola när ni ändå är i farten. Dessutom: missa inte den supercoola låten Flickan och Kråkan från 1990.

Några favoritrader 2009.

Det börjar väl bli dags att sammanfatta musikåret 2009. Jag ger mig inte på någon lista, det sköter ju nollnolltalet alldeles utmärkt. Jag har ju dessutom redan listat vilka 100 låtar jag tyckte var bäst under hela decenniet.

I stället tänkte jag plita ner några av mina favorit-textrader under året som gått. Det blir ju lätt larvigt sånt här, men det skiter jag i. Svårt är det också, att hålla sig till det senaste året. Det kom ju så många bra låtar 2008.

Här är några som jag kommer på idag i alla fall, kanske kommer det fler sen:

”And I am a weapon of massive consumption, and it’s not my fault it’s how I’m programmed to function.”
Om ni inte kände igen den så var det alltså Lily Allen, The Fear.

”I got a perfect body, but sometimes I forget. I got a perfect body, cause my eyelashes catch my sweat.”
Om man ska vara riktigt petig är det väl ögonbrynen som fångar svetten, ögonfransarna är väl mer till för att vifta bort skräp och sånt, men i alla fall. Regina Spektor i Folding Chair.

”…jag tror det knappt själv men sen i lördags vet jag nåt som jag alltid velat veta jag vet vad den sista jag älskar kommer heta.”
Markus Krunegård i Ingenting är vettigt 03:30

Regina Spektor på Cirkus

Ett piano, ett trumset, en cello och en fiol. Det räckte för att konserten med Regina Spektor igår skulle låta alldeles fantastiskt. Nästan ännu bättre lät det när hon sjöng acappella.

Arrangemangen var alldeles lagom avskalade och hon bjöd publiken på en perfekt avvägd blandning av hits och albumspår. Det var skickligt och tajt men ändå lite ytligt – inget mellansnack och hennes repertoar är faktiskt mer trallvänlig än självutlämnande. Jag blev inte klokare på vem Regina Spektor egentligen är, däremot blev jag än mer övertygad om att senaste albumet är fyllt av riktigt bra låtar. Och att man faktiskt inte behöver slita ut sitt hjärta på scenen för att vara en fantastisk låtskrivare och artist (även om jag ofta charmas just av hjärt-utslitarna).

Var någon av er där, och vad tyckte ni i så fall? Det skulle även vara kul att höra från någon som ska se kvällens konsert, Regina spelar nämligen två dagar i rad eftersom första spelningen sålde slut så snabbt.

Hästpojken – Från där jag ropar

Jag har fått en sampler på Hästpojkens kommande album Från där jag ropar (det skrev jag lite om redan för någon vecka sedan). Nu har jag lyssnat ganska många varv på de fem låtarna. Gillar det supermycket, göteborgspop i högform och jag älskar ju göteborgspop. Jämfört med förra skivan är det mer pianomelodier och mindre punk, men samma galna smärta i sångrösten och samma skramliga arrangemang.

Broder Daniel-trummisen Pop-Lars har ju slutat i bandet och numer verkar Adam Bolméus fronta vid tillsammans med Martin Elisson (båda tidigare medlemmar i Bad Cash Quartet). En anledning till att jag gillar Hästpojken så mycket än jag någonstin gillade BCQ är nog att låtarna är på svenska, av någon anledning känns det mer personligt då. Hästpojken bloggar förresten också, läs deras blogg här!

I helgen ska jag börja lyssna på julmusik på allvar. Jag gjorde en grym julskiva åt mig själv förra året, jag kan dela med mig av låtlistan när jag har skivan framför mig. I väntan på den kan ni julmysa till Lisa Milberg (Concretes) sköna stämma i Merry Christmas.

När jag träffade Shakira

Igår träffade jag Shakira. Om man nu får kalla det träffa när det var en presskonferens. Vi skakade inte ens hand. Men jag pratade med henne en kort stund på några meters avstånd. Hon svarade artigt och vänligt på alla frågor utan att alls vara personlig. Deltagarna fick ställa en fråga var, ingen tid för följdfrågor gjorde det ännu lite ytligare. Här kan ni se mig ställa min fråga till Shakira (en liknande sitution var presskonferensen med Jay-Z).

Under presskonferensen framkom att Shakira inte har någon aning om vem Fredrik Ljungberg är eller huruvida han ska medverka i hennes nästa video. Hon kunde heller inte nämna någon svensk artist, även om hon kände till både Abba och Roxette när hon fick lite hjälp. Hon pratade sig varm om Freudiansk terapi (!?!) och så berättade hon om läraren som inte lät henne vara med i kören eftersom hennes röst var för stark.

Shakira var riktigt superstjärne-stylad: brett lackskärp som jag inte förstår hur hon kunde sitta i, massa fluffigt lockigt hår och massor med bling-bling runt halsen. Supervacker men samtidigt totalt maskerad, jag har ingen aning om hur hon egentligen ser ut. Skulle förmodligen inte känna igen henne om jag mötte henne ostylad i affären. Men syftet med presskonferenser är väl just detta, att skydda artisternas privatliv. Journalisterna sitter på lagom avstånd, de får opersonliga lättsamma svar och artisten kan behålla superstjärnemasken på. Förståeligt, men tråkigt.

P3 Guld-nomineringarna 2010

Jag älskar ju som ni vet P3. Jag har jobbat där i 2 år och dessutom: efter nyår börjar jag jobba på Morgonpasset igen som producent! Idag publicerades P3-guldnomineringarna, här kan du se dem och rösta själv. Jag har nyss röstat. En kommentar är att det som vanligt att det är få tjejer bland nomineringarna. Jag förstår att det är svårt, men i klassen Årets Nykomling saknar jag tre superbra tjejer, nämligen dom här:

Taxi Taxi! (ok de är gamla i gamet men debutalbumet kom ju i år)
First Aid Kit (hajpen har varit massiv även om albumet kommer nästa år)
Name The Pet (hur KAN hon inte vara med??? fattar inte)

Av dessa är det väl egentligen bara Name The Pet som fått ordentlig speltid i P3 och det är möjligen ett kvar för att vara nominerad. Men ändå. Nå, av de som faktiskt ÄR nominerade (Fever Ray, Erik Hassle, Lorents & M.Sakarias, Maskinen och Miike Snow) röstar jag på Maskinen.

Årets låt måste ju vara Svennebanan. Men varför är inte Spring Rico med Florence Valentin nominerad? Min egen svenska favoritlåt är nog [ingenting]s Halleluja, Kajsa Grytt – Allt Faller eller kanske Maia Hirasawa – South Again. Även om alla dessa är superbra känns det lite som att förra året var ett mycket bättre år – då hade jag kunnat välja vilken låt som helst från Frida Hyvönen eller Britta Perssons briljanta album.

Att Takida är nominerade till Livemicken har jag svårt att förstå. Jag har sett dem live och det är inte bra. Detta säger jag inte bara för att jag är en obotlig poptjej och inte gillar deras musik utan för att det faktiskt inte låter bra. Jag tycker att Miss Li förtjänar livemicken för sin otroliga utstrålning och energi. En annan (icke nominerad) kandidat är självklart Asha Ali. Jag vet ingen svensk artist som ger allt på samma sätt som hon. Även Emil Jensen (som jag träffade igår!) hade förtjänat en nominering om jag fått bestämma.

Årets Artist får gärna bli Markus Krunegård. Det är han värd, jag har ju tjatat en hel del om hans två album här i bloggen. Även Amanda Jensen är en het kandidat, hon har gjort en otroligt stark uppföljare till sitt debutalbum och för andra gången bevisat för eventuella tvivlare att hon är mycket mer än ett tv-program. Här finns Jonathan Johansson med bland nomineringarna och honom älskar ju jag. Han hade dock passat bättre under Årets Nykomling (även om första singeln kom 2008) – så stort genomslag har han väl ändå inte fått?

Årets Grupp blir väl Kent eller Mando. Inget ont om dom men hallå Sverige – har vi inget nytt på gång? Vi har hört dom här grabbarna i typ tio års tid nu, jag börjar bli lite less även om Kent faktiskt uppdaterat sitt sound fler gånger än man trodde var möjligt utan att tappa bort sig själva.

Paramore älskar Kent (Sveriges Coldplay)

Vi träffade Paramore igår. Intervjun kommer på sajten om någon vecka, men vad som inte kom med på band var följande:

När vi skulle gå därifrån och packat ner kameran frågade en av killarna i Paramore om vi gillade Kent. Jag svarade att jag gillar Kent, jag har gillat dom i många år även om jag blivit lite less i perioder. Zac och Taylor berättade att de älskar Kent, att de lyssnat massor på Hagnesta Hill och Idola. De tyckte det var supertråkigt att nya skivorna inte finns på engelska.

De hade hört från någon att ”Kent are so uncool in Sweden”. Kristoffer som filmat intervjun förklarade pedagogiskt att Kent är ungefär som Coldplay. Älskade, hatade, gigantiska. De förstod precis.

Förövrigt hade Paramore helt galet entusiastiska fans, som stod och köade utanför Fryshuset. De hade stått där sedan tidigt på morgonen. Jag har inte sett något liknande sedan vi träffade Rise Against i somras. Om jag var ett rockband skulle jag helt klart vilja ha den tonåriga emo/punk-publiken till fans. De är mest go i dom.

Emil Jensen på Södra Teatern

Igår hade Emil Jensen turnéavslutning på Södra Teatern och jag var där. Det var toppenbra och på tisdag ska jag intervjua honom. Blir nästan lite nervös. Nä det blir jag faktiskt inte, men det ska bli kul.

Spoken Word och visor känns ju som en kombination som lätt blir pretentiös men i fallet Emil Jensen finns så mycket självdistans, humor och genuint allvar att det bara blir härligt. Föreställningen handlade alltså om sorg och saknad, allt med utgångspunkt i att hans syster dog för några år sedan. Jag fick en ny favoritlåt som jag tänker spela hela dagen, en gammal låt av Emil Jensen. Lyssna på den! När han berättade att han spelat den på en gala för tsunamivågens offer blev jag alldeles gråtfärdig och började tänka på hur det skulle vara om någon jag känner skulle dö. Sen började jag tänka på alla människor jag känner som mått riktigt dåligt men börjat må bättre igen, dem skulle låten också kunna handla om. Då kändes det bättre.

Helgen har tillbringats i Göteborg och där är allt så billigt att man nästan blir galen. Ölen kostar 32 kronor och en supersnygg second hand-klänning kostar 229 kr, snygga skor på second hand: 90 kr. Fattar ni. Man smäller av.

Hästpojken och Monty

Idag åker jag till Göteborg. På tal om det: Hästpojken är tillbaka! Albumet Från där jag ropar kommer i slutet av december men första singeln är ute nu. Jag älskar Hästpojken. Nya skivan bjuder på mer pianomelodier och mindre punkskrammel än debuten, jag har nyss fått ett förhandsexemplar och ska lyssna i helgen.

När vi ändå pratar Hästpojken och Göteborg är det läge att nämna Joel Alme också. Även han har en ny singel ute och ett album kommer i januari. Rekommenderas! Singeln You will only get it once lyssnar ni på här till exempel.

Några timmar till befinner jag mig dock i Stockholm – en annan låt att sjunga med i är Monty och Lorentz som släpper singeln En till himmel ihop. Monty är alltså före detta Montt Mardié (David Pagmar) men på svenska. Lorentz är så klart Lorentz från hiphopduon Lorentz & M.Sakarias. Lyssna på låten här!

Tegan and Sara bäst på länge (förlåt Conor)

Jag hade inga särskilda förhoppningar på spelningen med Tegan and Sara. Tycker ärligt talat att deras lättlyssnade punkpop ofta känns som queerkidsens ursäkt för att lyssna på collegerock. De har många låtar som skulle passa i en slutscen av Grey’s Anatomy. Men spelningen på Debaser igår var det bästa jag sett på länge.

Kön ringlade sig över hela Medborgarplatsen flera timmar innan, jag kom in precis när spelningen började. Det var riktigt fullsatt, trångt och varmt. En övertänd publik som gallskrek som Twilight-fans så snart Tegan och Sara kom in på scenen: Iiiiiiiihh! Publikens entusiasm togs väl om hand, redan efter första låten deklarerade systrarna att det här var den bästa publiken hittills på turnén. Därefter följde två timmar av småprat, lovord, skrikande publik och musik. Hits, nya skivan och gamla låtar i en salig blandning.

Även på balkongen bakom glasrutan var det fullsatt, och från scenen spekulerades det vilt kring vilka som som befann sig bakom rutan. Tegan tyckte det kändes som en skräckfilm när hon fick syn på dem under en sekund när en lampa lyste upp rummet på balkongen. Är Sverige så progressivt att de skickar sina fångar på Tegan and Sara-konsert, eller kollar människorna bakom glaset i själva verket på bio? Kan de vara föräldrarna till de skrikande trettonåringarna längst fram?

Jag blev glad av att för en gångs skulle träffa ett band som verkligen brydde sig om publiken, och som bjöd på sig själva. Som tog tillvara på publikens entusiasm så till den grad att en tjej höll på att svimma och fick lyftas över staketet (”exakt sådär såg Tegan ut nyårsafton 2004″, meddelade Sara när den svimfärdiga tjejen lyftes över). Kan inte låta bli att jämföra med Monsters of Folk vars publik också var otroligt entusiastisk men fick nöja sig med att kolla in ryggtavlorna på fyra killar som älskade varandra över allt annat, och som kostade på sig två ”thanks for coming guys” under den tre timmar långa spelningen.

När jag gick hem från Tegan and Sara kändes det som att jag fått två nya kompisar som är smarta och sympatiska och dessutom spelar grymt härlig musik.

Isländska sagolika Múm

Fyra konserter och tre biofilmer de senaste fyra dagarna om man räknar med idag. Ikväll ska jag nämligen på Tegan & Sara. Jag borde ladda för det men har istället fastnat med lördagens pop i lurarna.

Min intensiva helg började ju i torsdags med Monsters of Folk, vad jag tyckte om det vet ni redan. Fredag kväll såg jag först Chilenska filmen La Nana på filmfestivalen (rekommenderar!), sen gick jag till musikfestivalen Europavox på Debaser Medis. Där spelade isländska bandet Mùm och det var alldeles fantastiskt vackert. Poppigt, stråkar, kompromisslöst, koncentrerat. Dessutom var bandet vackert rent estetiskt, dom var snygga helt enkelt. Sen spelade Shout Out Louds men då var jag alldeles mätt. De körde fyra låtar från kommande skivan och det lät som vanligt tajt och poppigt, men jag kände ingenting tyvärr.

Lördag – ännu ett besök på filmfestivalen, Go Get Some Rosemary. Söndag – svenska animerade filmen Metropia. I eftermiddag ska jag träffa regissören. Ska bli spännande att höra mer om hur de skapade de otroligt snygga landskapen och människorna. Rekommenderar verkligen att se den här svenska filmen som inte liknar något annat. Man kan faktiskt vinna biljetter till den just nu, här.

Monsters of Folk-konserten

Det var blandade känslor efter Monsters of Folk i Filadelfia-kyrkan igår och betyget blir just så pass godkänt. Jag visste ju redan att deras gemensamma material inte är särskilt starkt, men jag tänkte mig att det kanske skulle lyfta live. Det gjorde det inte.

När de gemensamma låtarna framfördes var grabbarna på scenen alldeles för upptagna av varandra för att bry sig om publiken. De verkade ha kul ihop men vad hjälper det när låtmaterialet är svagt och publikkontakten nära noll? Först när de framförde sina egna låtar kom nerven och närvaron. Monsters of Folk är ett kompisgäng som mest är imponerade av varandra och publiken fick inte vara med och leka särskilt ofta.

För ett Conor Oberst-fan som jag själv var höjdpunkten givetvis när han spelade sina egna låtar. Det var väl investerade 390 kr bara att få höra Conor framföra en fantastisk version av We Are Nowhere, And It’s Now. Även M Ward (vilken gitarrist han är!) och Jim James (vilken sångröst!) briljerade med egna låtar som jag inte lyssnat särskilt mycket på tidigare – det kommer jag att göra nu.  När hela bandet mot slutet av den tre timmar långa konserten förenades i At The Bottom Of Everything var det riktigt härlig stämning. Filadelfiakyrkan som lokal kändes dock kal och opersonlig, dessutom var stolarna obekväma. Södra teatern eller Chinateatern hade varit bättre alternativ.

En rolig detalj var att samtliga bandmedlemmar hade storleken av hobbits bredvid killen som hade hand om instrumenten. Jag vet inte hur långa de är – men antingen är de inte mer än 1.40 allihop, eller så är deras gitarrkille typ två och en halv meter lång. De nådde honom till naveln.

Aftonbladets Markus Larsson verkar nöjdare än jag. Vad tyckte ni?

Älskade Britney och dagens skratt

Kollar på klippet från Britney Spears show i Australien och minns när jag såg henne i somras. Även då mimade hon sig igenom hela föreställningen kändes det som och såg väldigt osäker ut. Ändå tycker jag mycket om Britney, jag liksom hejar på henne i matchen Britney vs Världen. Hon har haft så många motgångar och allt man vill är att det ska gå bra. Den som inte läst Liv Strömquists fantastiska serie om Britney bör omedelbart göra detta. Britneys bästa låt någonsin enligt mig (lätt): Toxic. Så nu lyssnar vi på den och hoppas att det ska gå bra för Brittan.

Ni som följer min twitter har ju redan sett dessa klipp, men eftersom de gett oss på redaktionen så många skratt idag delar jag med mig en gång till.

- Tanten som vet hur man bemöter främlingsfientlighet

- Det underbara barnet som försvarar homosexuellas rättigheter

- Avslöjandet om vem som egentligen kastade

Avslutningsvis en favorit från vår egen sajt – Stella Rocket spelar To the Birds live. Superfint! Självklart klippte vi inte bort hur en av bandmedlemmarna efter avslutad spelning har väldigt bråttom därifrån.

Bildextra: Christer i speakerbåset

Kände att jag måste bjuda på den här bilden. Christer har tagit plats i speakerbåset inför ett hemligt projekt. Då gäller det att omgivningen är tyst, det är därför han gått till speakerbåset. Alltså toan.

Alldeles innan Christer gick in i speakerbåset hade vi Sonic Syndicate på besök hos Press2play. De bjöd på en akustisk version av Burn This City, och så berättade sångaren Nathan om att vara ny i bandet. Nathan + Sonic Syndicate verkar vara en riktig kärlekshistoria, ni får höra allt om några dagar när inslaget kommer!

Den som befinner sig i Stockholm den 6 januari och gillar Jenny Wilson, bör omedelbart bege sig till Dramatens biljettsida. Där kan man nämligen fortfarande få tag på biljetter till Jenny Wilson och Tensta Gospel Choirs konsert. Själv hängde jag på låset och köpte biljett redan på lunchrasten. Endast 250 pix för en säkert alldeles fantastisk upplevelse. Jenny Wilson är alldeles nyligen prisbelönt för att ha nått ut med sin musik utanför Sveriges gränser.

Återupptäcker Timo och My Valentine

Av någon anledning började jag lyssna på låten My Valentine med Timo Räisänen i helgen. Det är ju en helt sjukt bra låt! Tyckte jag redan när den kom för några år sedan men först nu insåg jag dess storhet fullt ut. Och vad är det för taktart egentligen – 7 takt? Den som vet får gärna berätta. Lättad ser jag att låten var med på min 100-lista, plats 29. Allt annat hade varit skandal. Det har gått så långt att jag överväger att spela den på mitt bröllop istället för Kents Utan dina andetag. Den är ändå så kliché. Bright Eyes låt First day of my life (etta på min lista) har självklart kvar sin reserverade plats på min bröllops-playlist.

Annars har jag lyssnat på Mattias Alkbergs nya platta Nerverna varv på varv. Den är riktigt fin: skramlig och innerlig och lagom rockabilly. In mer er och lyssna bara! Bästa låtar är nog singelspåren Jag bara tänkte, Liksom, Att och Andra känner. Och ja – det är Alkberg på bilden till det här inlägget. Inte Timo som ni kanske ser.

Mer hård musik på Press2play

Nästa veckas arbetsdagar är fullbokade med hård musik – intervjuer med Sonic Syndicate, Concrete Society, Royal Republic och Alexisonfire. Sonic Syndicate diskuterar även att bjuda på en akustisk livespelning, det vore riktigt spännande om det blev av. Torsdagkväll tar jag en paus från de hårda tongångarna och går på Monsters of Folk – eftersom Conor Oberst är en av mina absolut största idoler ska det bli alldeles fantastiskt. Även om deras album inte fått mig särskilt upphetsad.

Jag fortsätter lyssna på Krunegårds två plattor medans jag jobbar och fastnar hela tiden för nya detaljer. Jag började ju med att lyssna på den lite skramligare Lev som en gris dö som en hund, och fastnade där i några veckor. Nu lyssnar jag på Prinsen av Peking. Mest sjunger jag med i Hollywoodhills :”du har vart ihop med Leonardo DiCaprio…” Älskar även de 80-tals-di-leva-synthiga ljuden i slutet av refrängen på Lika barn leka bra och när han sjunger ”vi hör er vi hör er vi hör er” i Isande Diskant. Har inte köpt biljett än till live-giget på Medis ännu, frågan är väl om det är slutsålt när jag väl kommer mig för…

Ni som liksom jag gillar popmusik – glöm för allt i världen inte att köpa biljett till Oh No…It’s Christmas. I år är hela kalaset sponsrat av sj och kostar därför ynka 49 kronor. Jag kommer att vara där.

Sonic Syndicate, Alexisonfire och In Flames.

MJ och Trubbel i Paradiset

I fredags hängde jag ensam i Kista galleria. Jag upptäckte att människor är extra snälla mot en 28-åring som hänger ensam en fredagkväll. Först gick jag till pressbyrån för att köpa en tidning. De hade inte tidningen jag ville ha men båda expediterna började småprata med mig och lovade att genast beställa hem min tidning. Sen gick jag till biografen och köpte en biljett till Trubbel i Paradiset. Jag fick själv peka ut på skärmen vart jag ville sitta, och jag fick en ledig plats mellan mig och nästa person så att jag skulle få sitta i fred.

Ensambio är alltid trevligt och jag blev positivt överraskad av filmen. En feelgood-romcom med välkända skådespelare och enkel handling. Som vanligt irriterade jag mig på att tjejerna var supersnygga, smala och fixade när deras makar såg ut som vilka medelmåttiga soffpotatisar som helst. Men att det ställs olika krav på manliga och kvinnliga skådespelares utseende är ju ingen nyhet. Man får ju inga stora livsomvälvande upplevelser av en sån här film men jag blev ändå peppad på mer romcom. Sarah Jessica Parker och Hugh Grant är ju på gång med en ny film, kan det bli annat än bra?

Några dagar tidigare såg jag filmen om Michael Jackson, This is it. Från början sades det ju att den bara skulle gå på bio i två veckor, men det har förlängts så chansen finns fortfarande för den som älskar MJ. Den här filmen är nämligen riktigt bra om man gillar Michaels musik. Om man däremot förväntar sig några smaskiga detaljer om hans privatliv och problem kommer man bli besviken. Roligast tyckte jag det var att se de ögonblick då personen Michael blixtrar till. Den barnsliga, vänliga och otroligt målmedvetna Michael som man sällan fått möta i media. Tråkigast var att ljudet var så overkligt bra, vid flera tillfällen var det pålagt ljud från albumen, förmodligen för att det inspelade liveljudet var för dåligt.

Dagens musiktips får bli underbara Name The Pet – hennes debutalbum blir bättre och bättre ju mer jag lyssnar på det. En intervju med henne kommer på sajten om några dagar. En medlem av Press2play-redaktionen besökte hennes releasefest förra veckan och låter meddela att den var sjukt kul, trots att den var på Spy Bar.

Kent vs Winnerbäck

Sveriges två tyngsta namn har båda släppt skivor i höst. Det kan tyckas som att jämföra äpplen och päron att jämföra Winnerbäck med Kent, men jag tycker de har många likheter som artister. Båda har en gigantisk och blandad publik. Båda är tillräckligt medieskygga för att det ska räcka med en förhandslyssning av en kommande platta för att skapa tidningsrubriker. Båda valde att lansera sin platta genom att medverka i Skavlan. Båda skulle kunna kallas svenniga med allt vad det innebär. Båda dök upp på musikkartan i mitten av 90-talet och har hängt med sedan dess. Deras publik går till stor del omlott även om den inte ser likadan ut.

Jag har vid det här laget hunnit lyssna en hel del på Lasses skiva medan Kents nya bara hunnit gå ett par varv. Jag gillar båda sedan långt tillbaka i tiden. Nu tänkte jag i ett halsbrytande experiment försöka jämföra de senaste plattorna och artisternas ställning i och med skivsläppet – vem/vilka är egentligen bäst? Lasse eller Kent? Jag ställer några frågor och sedan fäller jag avgörandet.

(Foto: Louise Enhörning/B.Martin resp Jonas Lindell)

Har de förnyat sig? Både Lasse och Jocke Berg har hängt med så pass länge att det ofta känns som att de gör parodi på sig själva sångmässigt. Ändå har båda utvecklats – Lasse har poppat till det gubbiga vemodet med några Kent-liknande gitarrer och glada synthar, sångstilen har gått från vinglig ung poet till grubblande gubbe. Kent drog med singeln Töntarna sitt allt hårdare synth-ljud till sin spets och de verkar ha lämnat Kent-gitarrerna bakom sig samtidigt som Lasse plockat upp dem. 1 – 0 till Kent tycker jag då skivan faktiskt känns nyskapande på riktigt, 80-talsinspirationen till trots. Lasses nya sidor är försiktigare och Melody Club-syntharna i första singeln känns bara krystat glättiga. Dessutom har Lasse upprepat sig en del senaste skivan både sångmässigt och låtmässigt, till exempel spår 4 har han ju redan skrivit minst en gång tidigare.

Vilken publik har de/skaffar de sig? Här finns många likheter – jag skulle inte skämmas för att kalla båda arenarockare och med det ordet menar jag något grabbigt, bredbent och folkligt. Lite som hockey ungefär. Lasse drog även på sig svensktoppslyssnarna med superhitten ”Om du lämnade mig nu” för ett par år sedan. Han låter allt äldre och jag tror hans publik åldras med honom. Kent har lyckats behålla ett lite smalare tilltal trots den bitvis fotbollsgrabbiga publiken. Med nya skivan tror jag de kommer vinna över ännu ett gäng nya fans. Därför blir det 2 – 0 till Kent.

Namnen på skivorna ger i alla fall Lasse minst en poäng. Jag älskar ”Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen”. Superfint. 2 -1 alltså.

Skivornas bästa låt, ett svårt beslut så klart.
Kent: ”Det finns inga ord”
Lars Winnerbäck: ”Järnvägsspår”
Eftersom jag älskar Lasse så känns det lite väl hårt, men matchen slutar 3 – 1 till Kent. Hårt men rättvist. Förlåt.

Frågor till Backyard Babies?

Backyard Babies firar 20 år som band och ger sig ut på turnén  ”Them XX Tour” i vinter. De utlovar tillbakablickar med låtar från första albumet Diesel & Power – via Total 13, Making Enemies Is Good, Stockholm Syndrome, People Like People Like People Like Us – till senaste Backyard Babies. Press2play träffar dem i deras replokal på fredag. Som vanligt är du välkommen att bidra med frågor till intervjun och därför undrar jag nu: vad vill du fråga Backyard Babies om? Kommentera här eller maila musik@press2play.se

Den här dagen ägnar jag åt att premiärlyssna på Kents kommande album Röd, riktigt spännande är det! Och ikväll ska jag äntligen se filmen om MJ - This is it.

Konsertpepp i november!

Ane  Bruns fantastiska No More Lullabies är den enda konserten jag varit på de senaste veckorna, men snart är det dags att ändra på det! I mitten av november kryllar det av härliga spelningar. Redan i veckan spelar ju min älskade Lasse i Stockholm – om någon av er ska dit kan ni väl berätta hur det var? Jag har inte köpt biljett, det fanns så mycket annat bra och jag blev tvungen att prioritera. Lasse har jag sett många gånger…

Först blir det allstars-band: den 19 november spelar Monsters of Folk. Lokalen är Filadelfiakyrkan i Vasastan – kan det bli bättre? Även om albumet inte är någon höjdare tror jag det kommer vara oförglömligt live.

Den 23 november spelar Tegan and Sara, dagen efter tänkte jag gå på Markus Krunegård. Han spelar två dagar i rad – samma dag som jag ska på Tegan and Sara spelar han låtarna från Prinsen av Peking, och dagen efter blir det alltså Lev som en gris… Jag är rätt nöjd med att gå på den skivans spelning, titelspåret där är min favoritlåt hittills på hans nya skivor. Den 26 november spelar Grizzly Bear på Debaser också!

I december blir det Regina Spektor – dit har jag redan köpt biljett. Men det finns fler jag skulle vilja gå på: Emil Jensens turnéavslutning i Stockholm den 29 november, och The Tiny som spelar på Södra Teatern den 5 december. Den 14 oktober släppte de albumet Gravity & Grace och har du inte lyssnat på det ännu så råder jag dig att göra det omedelbart, särskilt låten Last Weekend. Hela albumet finns på deras myspace.

Amanda Jensen jazzar loss

Ikväll är det release för Amanda Jenssens nya album – och jag stämmer in i hyllningskörerna. Det är svängigt med många hits, man föreställer sig en show någonstans mitt emellan Christina Aguileras ”Lady Marmelade” och en mörk jazzklubb på 20-talet. Jag vill verkligen se henne live snart, det har jag fortfarande inte gjort. Däremot sågs vi för att prata för ett par dagar sedan, den intervjun kommer på sajten snart. Favoritlåt hittills är Autopilot. Första singeln, titelspåret Happyland, är en given radiofavorit även om den inte kommer att hamna på min personliga topplista. Den är, tillsammans med ett gäng andra låtar, lite för storbandssvängiga för att jag riktigt ska fastna. Helt klart är dock att Amanda Jenssen kommer att fortsätta skörda framgångar hos en stor och väldigt blandad publik.

En annan jazzig och aktuell artist är sångerskan Carolina Wallin Perez som släpper sitt debutalbum: en coverskiva med enbart Kent-låtar. När jag hörde talas om den här skivan blev jag mest förvånad – varför vill man släppa ett debutalbum som är covers? Jag förstår det fortfarande inte riktigt. Särskilt eftersom hon behållit låtarnas melodi rakt igenom, det här är inga totala makeovers utan helt enkelt ett byte av genre. Resultatet är Bo Kaspersaktigt, lättlyssnat och vackert. Jag fick ett litet återuppvaknande och kom på hur bra Kent faktiskt är (var). Låtlistan sammanfaller dessutom väldigt mycket med vilka jag själv tycker är Kents allra bästa låtar:

1. Gravitation
2. Ingenting
3. Pärlor
4. Om Du Var Här
5. Klåparen
6. Dom Andra
7. Oprofessionell
8. Kelvarsjäl
9. Musik Non Stop
10. Utan Dina Andetag
11. När Det Blåser På Månen
12. Kärleken Väntar
13. 747

Norsk musik när den är som bäst.

Igår träffade vi Ane Brun, och idag har vi träffat Rebekka Karijord. Ane Brun är ju redan känd för den svenska publiken, Rebekka har nyss börjat göra sig ett namn – hennes skiva släpptes igår. Av någon anledning verkar det lättare för svenskar att slå i Norge än tvärt om så idag passar jag på att lyfta fram lite norsk musik.

Förutom Ane och Rebekka blev jag (av den senare) tipsad om Thomas Dybdahl, ännu en norsk singer/songwriter. Dessutom finns ju Kings of Convenience, som släppte ny platta för några veckor sedan, och Röyksopp så klart! Marit Larsen är en annan norsk artist som faktiskt spelats en del i svenska P3.

En av mina grannar på redaktionen vill dessutom lyfta fram Kaisers Orchestra. Fyll gärna på i kommentarerna om ni vet fler norska band som förtjänar att upptäckas av fler!

För övrigt: Idag har jag även lyssnat på di Levas första singel från kommande albumet, och jag är positivt överraskad. Tror detta kan bli riktigt spännande.

No More Lullabies

I lördags var jag på föreställningen No More Lullabies, en helkväll för att markera den internationella klimataktionsdagen. Föreställningen varade sex och en halv timme, det enda negativa med hela kvällen var väl att jag hann bli alldeles utsvulten innan det var slut. Annars var det ett perfekt upplägg – varje artist spelade 2 eller 3 låtar, alldeles lagom för att intensiteten ska kunna vara hundra procent hela tiden.

Fattar ni att jag på samma kväll såg Ane Brun och Benny Andersson framföra Abbas S.O.S och Robyn sjunga balladversionen av With Every Hearbeat!?! Dessutom  Christian Kjellvander, First Aid Kit, Loney Dear, Nina Ramsby, The Tiny, Elin Ruth Sigvardsson, Deportees och många fler… En sån här föreställning kanske inte ska recenseras, syftet var ju faktiskt att uppmärksamma miljön. Men jag måste ändå nämna att Asha Ali var helt fantastisk och slet ut sitt hjärta på scenen. Även Nina Ramsby och The Tiny bjöd på otrolig närvaro. Och Deportees är fantastiska live.

Ännu en bra sak: könsbalansen på scen var för en gångs skulle snarare var fler tjejer än killar. Så himla skönt att gå på ett sånt arrangemang, som INTE heter ”kvinnodagen” eller ”tjejkväll”, utan är helt vanligt. För Sverige har så många fantastiska kvinnor som gör musik att det inte borde vara något problem och uppenbarligen inte heller är det.

För att dela med mig lite av vad jag lärde mig om miljön: Nu släpper vi ut ungefär 390 ppm koldioxid, och det ökar hela tiden. För att hindra dramatiska klimatförändringar måste vi ner till 350 ppm (den planerade längden på föreställningen No More Lullabies var 350 minuter för att symbolisera detta, det drog dock över någon timme). Tekniken för att gå ner till 350 ppm finns,  men det måste till politiska beslut för att genomföra förändringen. I december är det dags för COP15 – International Climate Summit. Där kan världens ledare fatta beslut som styr utvecklingen. Läs mer här eller här.

Som att detta inte var nog: Idag ska jag träffa Ane Brun!

Mustasch om mustaschproblem

Jag träffade två av killarna i Mustasch idag – ett helt reportage kommer på sajten inom några dagar. Vi började i alla fall prata om mustascher, och sångaren Ralf hävdade att han ofta fått aggressiv kritik av tjejer för sin mustasch. Av okända tjejer, på stan och på uteställen. Jag kände inte till att det såg ut så här (själv tycker jag det är supersnyggt med mustasch) men min mustaschprydde kollega på redaktionen bekräftade. Även han har fått kritik för sin mustasch, bland annat på tunnelbanan!

Jag argumenterade att det kan ju knappast vara värre än för tjejer som har mustasch – massor med tjejer har ju både skägg och mustasch men de känner att de måste ta bort den, med laser eller blekning eller vad det nu kan vara. Ralf var väl inte särskilt öppen för min argumentation. Kolla in klippet och berätta gärna för mig hur det ser ut – är killar med mustasch verkligen så utsatta?

Ni missar väl inte att Thåström är på gång med nytt samlingsalbum och turné? Underbart namn på skivan också: Be-bop-a-lula hela jävla dan! Thåström firar 20 år som artist och han är väl värd att firas tycker jag. Dessutom ska han vara med i Skavlan! Frågan är väl om det blir något prat, han är ju inte direkt känd för att ge många intervjuer. Förmodligen gör han väl som Lasse W för några veckor sedan och bara spelar en låt.

Di Leva tolkar storheterna

Jag älskade Thomas di Leva när jag var yngre. Mitt starkaste minne är när jag hade körtelfeber i ettan på gymnasiet och min dåvarande pojkvän köpte ett exemplar av di Levas skiva ”Jag är du”. Jag lyssnade mig genom feberdimmorna och den där skivan har etsat sig fast i min hjärna. Nu när jag inte längre är 16 år och varken har utsvängda byxor, grunge-pojkvän eller psykadeliska mönster på väggarna hemma, känns en hel del textrader från den skivan mer banalt flummiga än djupsinniga. Jag citerar:

Vi möttes i en dagdröm, min vackra lotusblomma, du fick växa i vår dy.
Du födde mig en cirkel och blåste bort min tvekan, ja du blev min regnbågsvän.

Jag står i alla fall fast vid att jag gillar den skivan. Även di Levas första skivor med låtar som ”Läk min själ” och ”Låt universum bli ett hem” kan jag rekommendera. De senaste skivorna har jag dock uppfattat som smetigt kommersiella försök att göra lättlyssnad P4-musik och jag har helt slutat lyssna.

Nu är di Leva tillbaka, den 25 november släpper han skivan ”Lovestar” där han tolkar internationella megahits från 80-talet. På repertoaren står bland annat U2, David Bowie, Michael Jackson och Bob Marley. Även om jag inte vågar ha några förväntningar är jag riktigt nyfiken på hur det här kommer att låta. Enligt mig är en bra cover en egen och annorlunda tolkning av låten och det är väl rätt givet att di Levas röst kommer att göra något särskilt av alla dessa låtar. Om det blir bra eller inte återstår ju att se.

Avslutar med några tips:

Jag har nyss lagt ut intervjun vi gjorde med Mange Schmidt på sajten. Han är så himla trevlig, körde runt oss i sin bil en hel eftermiddag och berättade minnen från skoltiden och 1988. Vi fick se var han bodde, var han gick i skolan, och så fick vi höra exakt vilka brott han begick under sin skoltid. Se inslaget här!

I helgen vill jag gå på Södra Teatern, där Ane Brun dragit ihop en rejäl samling artister för att markera den internationella klimataktionsdagen och projektet No More Lullabies. Några av artisterna som kommer att spela där är Asha Ali, Promoe, Elin Ruth Sigvardsson, Loney, Dear, Those Dancing Days, Robyn med flera. Det kostar visserligen 300 kronor men det är ju ingen summa i sammanhanget. Har inte köpt min biljett än men det måste jag nog göra ikväll.

I dag varvar jag min tid mellan att lyssna på Krunegårds nya i spotify (favoritlåt hittills är Lev som en gris dö som en hund), och kolla livestreamen från Disruptive Media samtidigt som jag försöker jobba.