Nu finns jag här!

I morgon slutar jag på Press2play, hoppas ni får en riktigt God Jul allihop och att vi hörs igen! Efter nyår börjar jag jobba på Morgonpasset i P3. Jag tänkte fortsätta blogga på egen hand, min nya blogg hittar ni här.

Luciaguiden

Lucia är min bästa högtid. I år missade jag Luciafirandet, jag befann mig nämligen i Köpenhamn på klimatmöte. I stället firade jag Lucia igår. Om du också missat att fira Lucia gör du helt enkelt följande:

Släck alla lampor. Tänd eventuellt ett ljus eller som i mitt fall – en helt vanlig elektrisk ljusstake.

Se till att ha knäck, lussebullar, pepparkakor eller annat lämpligt ätbart i närheten.

Slå på följande program: Luciafirande i svt

Där har du ett riktigt bra luciafirande som varar i en hel timme. Det ska vara lite kvalitet på sången tycker jag, det duger inte med dagisbarn eller B-körer. Stämsång, solon, instrument och så vidare. Riktiga hattar på stjängossarna. Allt som behövs.

Jag själv gick ju musiklinjen pÃ¥ gymnasiet och där hade vi luciafirande varje Ã¥r. Första Ã¥ret gick tjejerna i Sahara Hotnights i min klass, sÃ¥ de var med i LuciatÃ¥get som även spelades in pÃ¥ cd. Det var ett fantastiskt bra luciatÃ¥g, men sÃ¥ngerskan Marias röst är sÃ¥ stark att man faktiskt hör den genom hela kören. Särskilt pÃ¥ en lÃ¥t, där vi sjunger ”ding-dong, ding-dong”.

Mikael Wiehe äger fortfarande.

Jag har i alla fall lyssnat en massa på skivan han släppte i början av året. Det är lite skånsk spoken word, lite klassisk singer/songwriter och en stor mängd krossat hjärta. Man kunde ju tro att en medelålders kärlekshistoria skulle vara svår att relatera till för människor i min ålder men så är det alltså inte. Han både skriver och sjunger så bra.

Jag vill alltsÃ¥ ge er det (frÃ¥n mig) ganska oväntade musiktipset: lyssna pÃ¥ Mikael Wiehes album ”SÃ¥nger frÃ¥n en inställd skilsmässa”. Sen kan ni ju lyssna lite pÃ¥ de gamla lÃ¥tarna ocksÃ¥ med Hoola Bandoola när ni ändÃ¥ är i farten. Dessutom: missa inte den supercoola lÃ¥ten Flickan och KrÃ¥kan frÃ¥n 1990.

NÃ¥gra favoritrader 2009.

Det börjar väl bli dags att sammanfatta musikåret 2009. Jag ger mig inte på någon lista, det sköter ju nollnolltalet alldeles utmärkt. Jag har ju dessutom redan listat vilka 100 låtar jag tyckte var bäst under hela decenniet.

I stället tänkte jag plita ner några av mina favorit-textrader under året som gått. Det blir ju lätt larvigt sånt här, men det skiter jag i. Svårt är det också, att hålla sig till det senaste året. Det kom ju så många bra låtar 2008.

Här är några som jag kommer på idag i alla fall, kanske kommer det fler sen:

”And I am a weapon of massive consumption, and it’s not my fault it’s how I’m programmed to function.”
Om ni inte kände igen den så var det alltså Lily Allen, The Fear.

”I got a perfect body, but sometimes I forget. I got a perfect body, cause my eyelashes catch my sweat.”
Om man ska vara riktigt petig är det väl ögonbrynen som fångar svetten, ögonfransarna är väl mer till för att vifta bort skräp och sånt, men i alla fall. Regina Spektor i Folding Chair.

”…jag tror det knappt själv men sen i lördags vet jag nÃ¥t som jag alltid velat veta jag vet vad den sista jag älskar kommer heta.”
Markus Krunegård i Ingenting är vettigt 03:30

Regina Spektor på Cirkus

Ett piano, ett trumset, en cello och en fiol. Det räckte för att konserten med Regina Spektor igår skulle låta alldeles fantastiskt. Nästan ännu bättre lät det när hon sjöng acappella.

Arrangemangen var alldeles lagom avskalade och hon bjöd publiken pÃ¥ en perfekt avvägd blandning av hits och albumspÃ¥r. Det var skickligt och tajt men ändÃ¥ lite ytligt – inget mellansnack och hennes repertoar är faktiskt mer trallvänlig än självutlämnande. Jag blev inte klokare pÃ¥ vem Regina Spektor egentligen är, däremot blev jag än mer övertygad om att senaste albumet är fyllt av riktigt bra lÃ¥tar. Och att man faktiskt inte behöver slita ut sitt hjärta pÃ¥ scenen för att vara en fantastisk lÃ¥tskrivare och artist (även om jag ofta charmas just av hjärt-utslitarna).

Var någon av er där, och vad tyckte ni i så fall? Det skulle även vara kul att höra från någon som ska se kvällens konsert, Regina spelar nämligen två dagar i rad eftersom första spelningen sålde slut så snabbt.

Hästpojken – FrÃ¥n där jag ropar

Jag har fått en sampler på Hästpojkens kommande album Från där jag ropar (det skrev jag lite om redan för någon vecka sedan). Nu har jag lyssnat ganska många varv på de fem låtarna. Gillar det supermycket, göteborgspop i högform och jag älskar ju göteborgspop. Jämfört med förra skivan är det mer pianomelodier och mindre punk, men samma galna smärta i sångrösten och samma skramliga arrangemang.

Broder Daniel-trummisen Pop-Lars har ju slutat i bandet och numer verkar Adam Bolméus fronta vid tillsammans med Martin Elisson (båda tidigare medlemmar i Bad Cash Quartet). En anledning till att jag gillar Hästpojken så mycket än jag någonstin gillade BCQ är nog att låtarna är på svenska, av någon anledning känns det mer personligt då. Hästpojken bloggar förresten också, läs deras blogg här!

I helgen ska jag börja lyssna på julmusik på allvar. Jag gjorde en grym julskiva åt mig själv förra året, jag kan dela med mig av låtlistan när jag har skivan framför mig. I väntan på den kan ni julmysa till Lisa Milberg (Concretes) sköna stämma i Merry Christmas.

När jag träffade Shakira

Igår träffade jag Shakira. Om man nu får kalla det träffa när det var en presskonferens. Vi skakade inte ens hand. Men jag pratade med henne en kort stund på några meters avstånd. Hon svarade artigt och vänligt på alla frågor utan att alls vara personlig. Deltagarna fick ställa en fråga var, ingen tid för följdfrågor gjorde det ännu lite ytligare. Här kan ni se mig ställa min fråga till Shakira (en liknande sitution var presskonferensen med Jay-Z).

Under presskonferensen framkom att Shakira inte har någon aning om vem Fredrik Ljungberg är eller huruvida han ska medverka i hennes nästa video. Hon kunde heller inte nämna någon svensk artist, även om hon kände till både Abba och Roxette när hon fick lite hjälp. Hon pratade sig varm om Freudiansk terapi (!?!) och så berättade hon om läraren som inte lät henne vara med i kören eftersom hennes röst var för stark.

Shakira var riktigt superstjärne-stylad: brett lackskärp som jag inte förstår hur hon kunde sitta i, massa fluffigt lockigt hår och massor med bling-bling runt halsen. Supervacker men samtidigt totalt maskerad, jag har ingen aning om hur hon egentligen ser ut. Skulle förmodligen inte känna igen henne om jag mötte henne ostylad i affären. Men syftet med presskonferenser är väl just detta, att skydda artisternas privatliv. Journalisterna sitter på lagom avstånd, de får opersonliga lättsamma svar och artisten kan behålla superstjärnemasken på. Förståeligt, men tråkigt.

P3 Guld-nomineringarna 2010

Jag älskar ju som ni vet P3. Jag har jobbat där i 2 år och dessutom: efter nyår börjar jag jobba på Morgonpasset igen som producent! Idag publicerades P3-guldnomineringarna, här kan du se dem och rösta själv. Jag har nyss röstat. En kommentar är att det som vanligt att det är få tjejer bland nomineringarna. Jag förstår att det är svårt, men i klassen Årets Nykomling saknar jag tre superbra tjejer, nämligen dom här:

Taxi Taxi! (ok de är gamla i gamet men debutalbumet kom ju i år)
First Aid Kit (hajpen har varit massiv även om albumet kommer nästa år)
Name The Pet (hur KAN hon inte vara med??? fattar inte)

Av dessa är det väl egentligen bara Name The Pet som fått ordentlig speltid i P3 och det är möjligen ett kvar för att vara nominerad. Men ändå. Nå, av de som faktiskt ÄR nominerade (Fever Ray, Erik Hassle, Lorents & M.Sakarias, Maskinen och Miike Snow) röstar jag på Maskinen.

Ã…rets lÃ¥t mÃ¥ste ju vara Svennebanan. Men varför är inte Spring Rico med Florence Valentin nominerad? Min egen svenska favoritlÃ¥t är nog [ingenting]s Halleluja, Kajsa Grytt – Allt Faller eller kanske Maia Hirasawa – South Again. Även om alla dessa är superbra känns det lite som att förra Ã¥ret var ett mycket bättre Ã¥r – dÃ¥ hade jag kunnat välja vilken lÃ¥t som helst frÃ¥n Frida Hyvönen eller Britta Perssons briljanta album.

Att Takida är nominerade till Livemicken har jag svårt att förstå. Jag har sett dem live och det är inte bra. Detta säger jag inte bara för att jag är en obotlig poptjej och inte gillar deras musik utan för att det faktiskt inte låter bra. Jag tycker att Miss Li förtjänar livemicken för sin otroliga utstrålning och energi. En annan (icke nominerad) kandidat är självklart Asha Ali. Jag vet ingen svensk artist som ger allt på samma sätt som hon. Även Emil Jensen (som jag träffade igår!) hade förtjänat en nominering om jag fått bestämma.

Ã…rets Artist fÃ¥r gärna bli Markus KrunegÃ¥rd. Det är han värd, jag har ju tjatat en hel del om hans tvÃ¥ album här i bloggen. Även Amanda Jensen är en het kandidat, hon har gjort en otroligt stark uppföljare till sitt debutalbum och för andra gÃ¥ngen bevisat för eventuella tvivlare att hon är mycket mer än ett tv-program. Här finns Jonathan Johansson med bland nomineringarna och honom älskar ju jag. Han hade dock passat bättre under Ã…rets Nykomling (även om första singeln kom 2008) – sÃ¥ stort genomslag har han väl ändÃ¥ inte fÃ¥tt?

Ã…rets Grupp blir väl Kent eller Mando. Inget ont om dom men hallÃ¥ Sverige – har vi inget nytt pÃ¥ gÃ¥ng? Vi har hört dom här grabbarna i typ tio Ã¥rs tid nu, jag börjar bli lite less även om Kent faktiskt uppdaterat sitt sound fler gÃ¥nger än man trodde var möjligt utan att tappa bort sig själva.

Paramore älskar Kent (Sveriges Coldplay)

Vi träffade Paramore igår. Intervjun kommer på sajten om någon vecka, men vad som inte kom med på band var följande:

När vi skulle gå därifrån och packat ner kameran frågade en av killarna i Paramore om vi gillade Kent. Jag svarade att jag gillar Kent, jag har gillat dom i många år även om jag blivit lite less i perioder. Zac och Taylor berättade att de älskar Kent, att de lyssnat massor på Hagnesta Hill och Idola. De tyckte det var supertråkigt att nya skivorna inte finns på engelska.

De hade hört frÃ¥n nÃ¥gon att ”Kent are so uncool in Sweden”. Kristoffer som filmat intervjun förklarade pedagogiskt att Kent är ungefär som Coldplay. Älskade, hatade, gigantiska. De förstod precis.

Förövrigt hade Paramore helt galet entusiastiska fans, som stod och köade utanför Fryshuset. De hade stått där sedan tidigt på morgonen. Jag har inte sett något liknande sedan vi träffade Rise Against i somras. Om jag var ett rockband skulle jag helt klart vilja ha den tonåriga emo/punk-publiken till fans. De är mest go i dom.

Emil Jensen på Södra Teatern

Igår hade Emil Jensen turnéavslutning på Södra Teatern och jag var där. Det var toppenbra och på tisdag ska jag intervjua honom. Blir nästan lite nervös. Nä det blir jag faktiskt inte, men det ska bli kul.

Spoken Word och visor känns ju som en kombination som lätt blir pretentiös men i fallet Emil Jensen finns så mycket självdistans, humor och genuint allvar att det bara blir härligt. Föreställningen handlade alltså om sorg och saknad, allt med utgångspunkt i att hans syster dog för några år sedan. Jag fick en ny favoritlåt som jag tänker spela hela dagen, en gammal låt av Emil Jensen. Lyssna på den! När han berättade att han spelat den på en gala för tsunamivågens offer blev jag alldeles gråtfärdig och började tänka på hur det skulle vara om någon jag känner skulle dö. Sen började jag tänka på alla människor jag känner som mått riktigt dåligt men börjat må bättre igen, dem skulle låten också kunna handla om. Då kändes det bättre.

Helgen har tillbringats i Göteborg och där är allt så billigt att man nästan blir galen. Ölen kostar 32 kronor och en supersnygg second hand-klänning kostar 229 kr, snygga skor på second hand: 90 kr. Fattar ni. Man smäller av.

Hästpojken och Monty

Idag åker jag till Göteborg. På tal om det: Hästpojken är tillbaka! Albumet Från där jag ropar kommer i slutet av december men första singeln är ute nu. Jag älskar Hästpojken. Nya skivan bjuder på mer pianomelodier och mindre punkskrammel än debuten, jag har nyss fått ett förhandsexemplar och ska lyssna i helgen.

När vi ändå pratar Hästpojken och Göteborg är det läge att nämna Joel Alme också. Även han har en ny singel ute och ett album kommer i januari. Rekommenderas! Singeln You will only get it once lyssnar ni på här till exempel.

NÃ¥gra timmar till befinner jag mig dock i Stockholm – en annan lÃ¥t att sjunga med i är Monty och Lorentz som släpper singeln En till himmel ihop. Monty är alltsÃ¥ före detta Montt Mardié (David Pagmar) men pÃ¥ svenska. Lorentz är sÃ¥ klart Lorentz frÃ¥n hiphopduon Lorentz & M.Sakarias. Lyssna pÃ¥ lÃ¥ten här!

Tegan and Sara bäst på länge (förlåt Conor)

Jag hade inga särskilda förhoppningar pÃ¥ spelningen med Tegan and Sara. Tycker ärligt talat att deras lättlyssnade punkpop ofta känns som queerkidsens ursäkt för att lyssna pÃ¥ collegerock. De har mÃ¥nga lÃ¥tar som skulle passa i en slutscen av Grey’s Anatomy. Men spelningen pÃ¥ Debaser igÃ¥r var det bästa jag sett pÃ¥ länge.

Kön ringlade sig över hela Medborgarplatsen flera timmar innan, jag kom in precis när spelningen började. Det var riktigt fullsatt, trångt och varmt. En övertänd publik som gallskrek som Twilight-fans så snart Tegan och Sara kom in på scenen: Iiiiiiiihh! Publikens entusiasm togs väl om hand, redan efter första låten deklarerade systrarna att det här var den bästa publiken hittills på turnén. Därefter följde två timmar av småprat, lovord, skrikande publik och musik. Hits, nya skivan och gamla låtar i en salig blandning.

Även på balkongen bakom glasrutan var det fullsatt, och från scenen spekulerades det vilt kring vilka som som befann sig bakom rutan. Tegan tyckte det kändes som en skräckfilm när hon fick syn på dem under en sekund när en lampa lyste upp rummet på balkongen. Är Sverige så progressivt att de skickar sina fångar på Tegan and Sara-konsert, eller kollar människorna bakom glaset i själva verket på bio? Kan de vara föräldrarna till de skrikande trettonåringarna längst fram?

Jag blev glad av att för en gÃ¥ngs skulle träffa ett band som verkligen brydde sig om publiken, och som bjöd pÃ¥ sig själva. Som tog tillvara pÃ¥ publikens entusiasm sÃ¥ till den grad att en tjej höll pÃ¥ att svimma och fick lyftas över staketet (”exakt sÃ¥där sÃ¥g Tegan ut nyÃ¥rsafton 2004″, meddelade Sara när den svimfärdiga tjejen lyftes över). Kan inte lÃ¥ta bli att jämföra med Monsters of Folk vars publik ocksÃ¥ var otroligt entusiastisk men fick nöja sig med att kolla in ryggtavlorna pÃ¥ fyra killar som älskade varandra över allt annat, och som kostade pÃ¥ sig tvÃ¥ ”thanks for coming guys” under den tre timmar lÃ¥nga spelningen.

När jag gick hem från Tegan and Sara kändes det som att jag fått två nya kompisar som är smarta och sympatiska och dessutom spelar grymt härlig musik.

Isländska sagolika Múm

Fyra konserter och tre biofilmer de senaste fyra dagarna om man räknar med idag. Ikväll ska jag nämligen på Tegan & Sara. Jag borde ladda för det men har istället fastnat med lördagens pop i lurarna.

Min intensiva helg började ju i torsdags med Monsters of Folk, vad jag tyckte om det vet ni redan. Fredag kväll såg jag först Chilenska filmen La Nana på filmfestivalen (rekommenderar!), sen gick jag till musikfestivalen Europavox på Debaser Medis. Där spelade isländska bandet Mùm och det var alldeles fantastiskt vackert. Poppigt, stråkar, kompromisslöst, koncentrerat. Dessutom var bandet vackert rent estetiskt, dom var snygga helt enkelt. Sen spelade Shout Out Louds men då var jag alldeles mätt. De körde fyra låtar från kommande skivan och det lät som vanligt tajt och poppigt, men jag kände ingenting tyvärr.

Lördag – ännu ett besök pÃ¥ filmfestivalen, Go Get Some Rosemary. Söndag – svenska animerade filmen Metropia. I eftermiddag ska jag träffa regissören. Ska bli spännande att höra mer om hur de skapade de otroligt snygga landskapen och människorna. Rekommenderar verkligen att se den här svenska filmen som inte liknar nÃ¥got annat. Man kan faktiskt vinna biljetter till den just nu, här.

Monsters of Folk-konserten

Det var blandade känslor efter Monsters of Folk i Filadelfia-kyrkan igår och betyget blir just så pass godkänt. Jag visste ju redan att deras gemensamma material inte är särskilt starkt, men jag tänkte mig att det kanske skulle lyfta live. Det gjorde det inte.

När de gemensamma låtarna framfördes var grabbarna på scenen alldeles för upptagna av varandra för att bry sig om publiken. De verkade ha kul ihop men vad hjälper det när låtmaterialet är svagt och publikkontakten nära noll? Först när de framförde sina egna låtar kom nerven och närvaron. Monsters of Folk är ett kompisgäng som mest är imponerade av varandra och publiken fick inte vara med och leka särskilt ofta.

För ett Conor Oberst-fan som jag själv var höjdpunkten givetvis när han spelade sina egna lÃ¥tar. Det var väl investerade 390 kr bara att fÃ¥ höra Conor framföra en fantastisk version av We Are Nowhere, And It’s Now. Även M Ward (vilken gitarrist han är!) och Jim James (vilken sÃ¥ngröst!) briljerade med egna lÃ¥tar som jag inte lyssnat särskilt mycket pÃ¥ tidigare – det kommer jag att göra nu.  När hela bandet mot slutet av den tre timmar lÃ¥nga konserten förenades i At The Bottom Of Everything var det riktigt härlig stämning. Filadelfiakyrkan som lokal kändes dock kal och opersonlig, dessutom var stolarna obekväma. Södra teatern eller Chinateatern hade varit bättre alternativ.

En rolig detalj var att samtliga bandmedlemmar hade storleken av hobbits bredvid killen som hade hand om instrumenten. Jag vet inte hur lÃ¥nga de är – men antingen är de inte mer än 1.40 allihop, eller sÃ¥ är deras gitarrkille typ tvÃ¥ och en halv meter lÃ¥ng. De nÃ¥dde honom till naveln.

Aftonbladets Markus Larsson verkar nöjdare än jag. Vad tyckte ni?

Älskade Britney och dagens skratt

Kollar på klippet från Britney Spears show i Australien och minns när jag såg henne i somras. Även då mimade hon sig igenom hela föreställningen kändes det som och såg väldigt osäker ut. Ändå tycker jag mycket om Britney, jag liksom hejar på henne i matchen Britney vs Världen. Hon har haft så många motgångar och allt man vill är att det ska gå bra. Den som inte läst Liv Strömquists fantastiska serie om Britney bör omedelbart göra detta. Britneys bästa låt någonsin enligt mig (lätt): Toxic. Så nu lyssnar vi på den och hoppas att det ska gå bra för Brittan.

Ni som följer min twitter har ju redan sett dessa klipp, men eftersom de gett oss på redaktionen så många skratt idag delar jag med mig en gång till.

- Tanten som vet hur man bemöter främlingsfientlighet

- Det underbara barnet som försvarar homosexuellas rättigheter

- Avslöjandet om vem som egentligen kastade

Avslutningsvis en favorit frÃ¥n vÃ¥r egen sajt – Stella Rocket spelar To the Birds live. Superfint! Självklart klippte vi inte bort hur en av bandmedlemmarna efter avslutad spelning har väldigt brÃ¥ttom därifrÃ¥n.

Bildextra: Christer i speakerbåset

Kände att jag måste bjuda på den här bilden. Christer har tagit plats i speakerbåset inför ett hemligt projekt. Då gäller det att omgivningen är tyst, det är därför han gått till speakerbåset. Alltså toan.

Alldeles innan Christer gick in i speakerbåset hade vi Sonic Syndicate på besök hos Press2play. De bjöd på en akustisk version av Burn This City, och så berättade sångaren Nathan om att vara ny i bandet. Nathan + Sonic Syndicate verkar vara en riktig kärlekshistoria, ni får höra allt om några dagar när inslaget kommer!

Den som befinner sig i Stockholm den 6 januari och gillar Jenny Wilson, bör omedelbart bege sig till Dramatens biljettsida. Där kan man nämligen fortfarande få tag på biljetter till Jenny Wilson och Tensta Gospel Choirs konsert. Själv hängde jag på låset och köpte biljett redan på lunchrasten. Endast 250 pix för en säkert alldeles fantastisk upplevelse. Jenny Wilson är alldeles nyligen prisbelönt för att ha nått ut med sin musik utanför Sveriges gränser.

Återupptäcker Timo och My Valentine

Av nÃ¥gon anledning började jag lyssna pÃ¥ lÃ¥ten My Valentine med Timo Räisänen i helgen. Det är ju en helt sjukt bra lÃ¥t! Tyckte jag redan när den kom för nÃ¥gra Ã¥r sedan men först nu insÃ¥g jag dess storhet fullt ut. Och vad är det för taktart egentligen – 7 takt? Den som vet fÃ¥r gärna berätta. Lättad ser jag att lÃ¥ten var med pÃ¥ min 100-lista, plats 29. Allt annat hade varit skandal. Det har gÃ¥tt sÃ¥ lÃ¥ngt att jag överväger att spela den pÃ¥ mitt bröllop istället för Kents Utan dina andetag. Den är ändÃ¥ sÃ¥ kliché. Bright Eyes lÃ¥t First day of my life (etta pÃ¥ min lista) har självklart kvar sin reserverade plats pÃ¥ min bröllops-playlist.

Annars har jag lyssnat pÃ¥ Mattias Alkbergs nya platta Nerverna varv pÃ¥ varv. Den är riktigt fin: skramlig och innerlig och lagom rockabilly. In mer er och lyssna bara! Bästa lÃ¥tar är nog singelspÃ¥ren Jag bara tänkte, Liksom, Att och Andra känner. Och ja – det är Alkberg pÃ¥ bilden till det här inlägget. Inte Timo som ni kanske ser.

Mer hård musik på Press2play

Nästa veckas arbetsdagar är fullbokade med hÃ¥rd musik – intervjuer med Sonic Syndicate, Concrete Society, Royal Republic och Alexisonfire. Sonic Syndicate diskuterar även att bjuda pÃ¥ en akustisk livespelning, det vore riktigt spännande om det blev av. Torsdagkväll tar jag en paus frÃ¥n de hÃ¥rda tongÃ¥ngarna och gÃ¥r pÃ¥ Monsters of Folk – eftersom Conor Oberst är en av mina absolut största idoler ska det bli alldeles fantastiskt. Även om deras album inte fÃ¥tt mig särskilt upphetsad.

Jag fortsätter lyssna pÃ¥ KrunegÃ¥rds tvÃ¥ plattor medans jag jobbar och fastnar hela tiden för nya detaljer. Jag började ju med att lyssna pÃ¥ den lite skramligare Lev som en gris dö som en hund, och fastnade där i nÃ¥gra veckor. Nu lyssnar jag pÃ¥ Prinsen av Peking. Mest sjunger jag med i Hollywoodhills :”du har vart ihop med Leonardo DiCaprio…” Älskar även de 80-tals-di-leva-synthiga ljuden i slutet av refrängen pÃ¥ Lika barn leka bra och när han sjunger ”vi hör er vi hör er vi hör er” i Isande Diskant. Har inte köpt biljett än till live-giget pÃ¥ Medis ännu, frÃ¥gan är väl om det är slutsÃ¥lt när jag väl kommer mig för…

Ni som liksom jag gillar popmusik – glöm för allt i världen inte att köpa biljett till Oh No…It’s Christmas. I Ã¥r är hela kalaset sponsrat av sj och kostar därför ynka 49 kronor. Jag kommer att vara där.