Publicerat klockan 12:48, den 2011-10-21
Fredag = sista dagen :(

Fredag = sista dagen :(

  • 1 kommentar
Publicerat klockan 14:16, den 2011-10-19
Fulla rullar

Fulla rullar

  • Kommentera!
Publicerat klockan 15:04, den 2011-10-18
Mitt skrattrum sprängs

Mitt skrattrum sprängs

  • 1 kommentar
Publicerat klockan 11:28, den 2011-10-18
PRAO och CoD-spelande

PRAO och CoD-spelande

Hej alla spelgalna människor!

Jag heter Julia och den här veckan har jag fått ”äran” att få praoa på Press2play, vilket ska bli jättekul! En av de saker jag kommer få göra är att blogga och berätta lite om vad jag får göra här. Innan jag kom hit igår var jag väldigt nervös, men min faster och kusin jobbar här och dem har berättat hur snälla alla är här så det skulle nog gå bra. När jag kom in så fick jag hälsa på alla, däribland min handledare Jesper, som är redaktör och sportexpert. Av honom fick jag lite saker att göra, t.ex. kolla på ”Rematch” och ”Gameplay” för att se hur det fungerar. Jag spelar inte så mycket, men jag måste ändå säga att det verkar vara väldigt kul. Men jag fick inte bara kolla på ”Rematch” och ”Gameplay”  utan jag fick även se och testa hur man klipper. Det var superkul. Jag vet inte hur länge jag satt och spelade filmen och ljudet baklänges och i slow motion. Satt och gapskrattade, var hur kul som helst. (Hoppas ingen blev störd). Hehe.

Runt 3-tiden slutade jag för dagen och begav mig mot Odenplan för att träffa två killkompisar. Ludde och Basse.  Jag har nu ett tag försökt övertyga dem om att jag är pro på CoD och att jag gjort en 1080 quickswitch fakie noscope wallbang flera gånger. Meen helt ärligt så har jag inte en blekaste aning om vad det är. Haha. Men nu tyckte dem att det var dags för mig att visa upp mina skillssssss! Så jag satte mig på tunnelbanan mot t-centralen och sedan bytte jag mot….ää…hehe hässelby eller något liknande (Eller är jag helt ute och cyklar?). Strunt samma. Därefter gick jag till ”inferno online stockholm, IOS” och skulle nu försöka hitta mina kompisar. Det var ju lite svårt…. har aldrig sett så många datorer i samma rum alltså, shit! haha! Men tillslut såg jag en av dem som vinkade. Den första utmaningen som jag fick var ju att starta datorn. Tyckte att det var så roligt att jag skulle spela CoD så jag kunde inte koncentrera mig. Efter att jag fått ställa många frågor var det äntligen dags att spela. Och utan att skryta så måste jag säga att det gick förvånansvärt bra…till en början. Sen gick det sjukt dåligt. Fick spö (ville Ludde att jag skulle skriva). Men det var kul ändå! Kan säga att det var inte sista gången jag spelade CoD! Nej, nej det blir fler gånger.

Så nu sitter jag iallafall här och skriver på bloggen. Har en kanonvecka framför mig och kan knappt sitta still såå,  moot nya äveentyyr. Eller vad man brukar säga! haha

  • 9 kommentarer
Publicerat klockan 12:17, den 2010-05-01
Du tittar på Stiko Per: Idag!
Stiko Per: Idag!

Stiko Per: Idag!

I den här gästbloggen följer du Stiko Per Larssons förberedelser inför hans turné till fots till  Oslo. Turnén startar i Stockholm den 1 maj.

Ja, kamrater då var vi där…1 maj! Idag börjar det…

Kickoff ikväll på Musslan alltså, vid 19. Sen väntar en natt fylld av fix, packning och lite sömn. Imorrn kl 10.00 börjar vi vandra mot Olso!

Första stoppet blir Kungsängen, där vi ska lira på ett hak som heter Golden Cave. Det ser jag fram emot…sen efter det ramlar det bara på, varje dag en nya vandring och en ny spelning.

Kolla in www.stikoperlarsson.se! Där kan ni följa min turné via livestreamade gigs, videobloggar, GPS där du i realtid ser oss vandra mot Oslo.

Nej nu hinner jag inte skriva mera! Massa att göra! Ni får njuta av nya videobloggen istället…

Harefint!

Stiko

  • 2 kommentarer
Publicerat klockan 2:28, den 2010-04-30
Du tittar på Stiko Per: Nu är det nära…
Stiko Per: Nu är det nära…

Stiko Per: Nu är det nära…

I den här gästbloggen följer du Stiko Per Larssons förberedelser inför hans turné till fots till  Oslo. Turnén startar i Stockholm den 1 maj.

Ja, det är ju nära nu. På lördag är det kickoffpartaj och sen börjar vi gå mot Oslo. Jag beklagar innerligt att jag inte hunnit videoblogga så ofta jag velat här på Press2Play, men jag ska banne mig bättra mig nu de närmaste dagarna.

Det har varit en jäkla massa att så i. Jag har köpt nya kläder, apoteksprylar ( ifall nån får skavsår), musikutrustning, postat affischer, gjort flyers ( med god hjälp av min vän Jocke) och så deklarerat och såna där roliga saker…

På söndag vandrar vi alltså iväg, första dagen på en hel månads vandring. Vi kommer att gå ca 3 mil om dagen, och sen göra en spelning varje kväll!

Ni hittar hela rutten och turnéplanen på www.stikoperlarsson.se, där kommer ni också att kunna följa vår luff i googlemaps, se alla spelningar och sånt!

Idag tog jag nya fina pressbilder också! Jag hoppas ni ska få se dem snart.

Videobloggen är ovanför är från gårdagen! Jag hade några kamrater på besök och vi repade och fixade inför kickoffen. Jag bjuder också på en snutt av en outgiven låt, Kungen Av Palombia!

Nattinatt!

Stiko

  • Kommentera!
Publicerat klockan 13:56, den 2010-04-27
Du tittar på Stiko Per: Ett försök till!
Stiko Per: Ett försök till!

Stiko Per: Ett försök till!

I den här gästbloggen följer du Stiko Per Larssons förberedelser inför hans turné till fots till  Oslo. Turnén startar i Stockholm den 1 maj.

Ja, ni som är snabba på att kika in här på Press2Play märker säkert att den här filmen redan varit uppe en gång men igår gjorde Press2Play en liten uppdatering på sin server så den föll bort!

Hur som helst…min to do list inför vandringsstarten är makalöst lång och tiden begränsad.  Packa, tvätta, repa, köpa tusen sorters olika utrustning måste jag också!

Jag ska försöka hinna filma lite också, så ni får ta del av allt kaos:-)

Filmen här uppe är från mitt besök i Dalarna i helgen! Notera att nyckelharpamannen i vanliga fall är en utmärkt gnidare, men just då var det nog problem med medhörningen:-)

Harefint!

// Stiko

  • Kommentera!
Publicerat klockan 14:15, den 2010-04-24
Du tittar på Stiko Per: En vecka kvar!
Stiko Per: En vecka kvar!

Stiko Per: En vecka kvar!

I den här gästbloggen följer du Stiko Per Larssons förberedelser inför hans turné till fots till  Oslo. Turnén startar i Stockholm den 1 maj.

Goddagens!

Just nu sitter jag på ett tåg mot Dalarna, jag lämnade Stockholm i förmiddags och ska upp till Leksand för göra ett gig.

Som rubriken anger så är det idag en vecka kvar till vandringsturnén startar. Vi ställer till med ett kickoffpartaj lördag den 1 maj, som ni gärna får komma på! Platsen är Musslan på Dalagatan 46 i Stockholm, och jag kommer lira en massa låtar och fira av att det äntligen börjar.

Vi börjar dock inte gå förrän på söndagen, och då ska vi vandra de 3 milen från Stockholms innerstad till Kungsängen. Efter det så finns ingen återvändo, bara att fortsätta vandra mot Oslo.  Gå in på www.stikoperlarsson.se så kan ni se hela turnéplanen! Det blir totalt 29 gigs och en massa mil:-)

Vi har haft lite teknikgenomgång  senaste dagarna, massa laptops och ljud & bildmokaduler som ska trimmas och finslipas.  Varje dag på vägen innebär ju inte bara att vi ska gå en massa mil, utan också att vi ska kunna streama varje gig,  vi ska se till att vår GPS funkar som den ska så att ni ser var vi är och videobloggar ska klippas varje kväll.

Kolla i videobloggen där uppe om ni vill se hur det gick för oss med alla prylarna…

Hörs imorrn!

// Stiko

  • 2 kommentarer
Publicerat klockan 2:46, den 2010-04-23
Du tittar på Stiko Per: Mitt i natten…
Stiko Per: Mitt i natten…

Stiko Per: Mitt i natten…

En massa snus, några folköl och tre laptops håller mig och Jim sysselsatta i natt.

Jim är min tekniker som gör en massa bra grejer för mitt spelande. Han spelar in mina plattor, fixar så jag kan livestreama mina konserter och en massa andra hyss. En bra karl, med andra ord.

Idag, torsdag, så är det alltså en dryg vecka kvar tills turnén börjar. För er som är nya här på bloggen så skall jag den första maj ge mig iväg på en hyfsat lång turné till fots.  Jag ska vandra till Oslo, med start här i Stockholm. Turnén blir en sidådär 70 mil och knappa 30 gigs längs vägen.

Det är fjärde gången jag ger mig iväg på en vandringsturné,  och första gången jag vandrar till ett annat land. Riktigt skoj ska det bli.

Det krävs ju en del för att kunna göra nåt sånt här… framför allt ett par bra skor och en redig portion tålamod.  Samt ett par goda vänner. I introt här uppe ser ni de båda karlarna som följer med mig på resan.  Michel Benoit som fungerar som en tekniker och vandringskamrat, samt Peter Faxvall som kör följebilen med PA, laptops, rena strumpor och massa annat bråte.

Tro dock icke att jag tänker fuska en meter på turnén. Många tror att jag kanske passar på att lifta med följebilen ibland, men så är icke fallet! Och för att upprätthålla lag och ordning har vi med oss en gps-sändare på hela vandringen. Där kan man alltid kan se exakt var vi är, vilket hastighet vi går i och hur länge vi gått den dagen.

Ni hittar hela turnéplanen, gpsn och lite annat bus på www.stikoperlarsson.se

Och så glöm inte att kika in på Spotify, itunes eller nåt liknande om ni är nyfikna på hur mina plattor låter!

Tillbaks imorrn!

Stiko

  • 1 kommentar
Publicerat klockan 14:20, den 2010-04-21
Du tittar på Stiko Per: Börjar gästblogga…
Stiko Per: Börjar gästblogga…

Stiko Per: Börjar gästblogga…

Tjena!

Stiko Per Larsson var namnet.

Jag kommer att gästblogga här på Press2Play ett par veckor, med start idag. Bakgrunden är följande:

Varje vår ger jag mig iväg på en turné till fots. Japp, till fots. Rent konkret går det till så att jag knyter skorna och packar mig iväg, går ungefär 3 mil per dag för att sedan stanna för att spela. Spelningarna kan vara av de mest varierande slagen, det beror ju helt på var på kartan man är. Är det en stad så spelar jag ofta på ett av stans musikhak och bor hemma hos någon eldsjäl inom musiksvängen. Det kan också bli så att jag spelar i nån trädgård hemma hos någon eller nåt sånt skoj!

I år ska jag ge mig iväg på vandringsturné från Stockholm till Oslo. Jag börjar den 1 maj och avslutar allt på Café Mono i Oslo den 29 maj. Fram till och med starten kommer jag bjuda på dagliga videobloggar och några skrivna rader här på Press2Play. Om ni sedan är nyfikna på hur det går för mig kan ni fortsätta följa mig på min hemsida, men jag ska också kasta in några rapporter veckovis här!

Det är fjärde gången jag ger mig iväg på en turné till fots. Första gången var 2007. Då gick jag från Rättvik till Stockholm alldeles ensam med gitarren på ryggen. Nu har det vuxit en smula, jag har sällskap av en tekniker, en hund och en följebil med massa utrustning som man behöver!

Det finns massor att säga om att vara på turné till fots, men jag har ju ett par veckor på mig så jag ska inte skriva för mycket i det här första inlägget.

Istället avslutar jag med en första videoblogg!

Varje dag på mina turnéer filmar jag nämligen och klipper ihop en liten film om dagens äventyr. Här på Press2Play får ni inga sammanfattningar om vandringsäventyr utan istället lite försnack, lite liveupptagningar av låtar och såna grejer.

På återseende!

Stiko

  • 4 kommentarer
Publicerat klockan 12:50, den 2010-01-26
Concrete Society: Prestationsångest

Concrete Society: Prestationsångest

Ett ord: prestationsångest. Ni har känt det, de har känt det, jag känner det lite just nu till och med…

När man minst behöver det så kommer skiten krypande – framför hela tjocka klassen mitt under svengelskaredovisningen, direkt efter att nån dragit klassikern ”fan va grym du är” när du flexar skills i Street Fighter IV, eller varför inte som en skopa sand i truten när det verkligen gäller på Debaser kl. 02:49?

Men ska jag vara helt ärlig så har för mig prestationsångesten egentligen bara ett enda namn: studioinspelning. Ingen annan situation i hela vida Vintergatan kan nämligen få mig så till bredden fylld av visioner om storslagna prestationer blandat med lika delar press som att sitta bakom ljudisolerat dubbelglas och svettas fram vers, refräng, vers, refräng, stick, refräng…

danne_studio

Studera bilden. Notera den tomma blicken, ätstörningarna och hjärtproblemen. Jag säger det: dubbel-CD och jag dör martyrdöden… Nej, men det finns i sanningens namn inte nån annanstans som man kan må så bra och så dåligt på samma gång som i en studio – även om där faktiskt ofta är skillnad på folk och folk.

Högst upp i hierarkin i den klassiska studion ser vi vanligtvis teknikern och producenten som med sina ancient powers kan göra underverk för det lyckans band de förbarmar sig över. Strax därefter kommer sångaren – gärna nyckfull och excentrisk och med krav som ”nothing but white lilies in the studio, please”. Sen går det snabbt utför: gitarrister och basister trängs i horder med inhyrda cowbellspelare, kazoosolister och annat krims-krams. Alla har de dock ett gemensamt: de kan klippa och klistra och spela om i det oändliga. Varför? De är inte trummisar.

Och det är just där som Fröken Ångest kommer in i bilden. Det är nämligen inte många andra man kan ty sig till när man sitter där ensam och utelämnad och folket på andra sidan glaset visar tydliga spår av kaffebrist i väntan på att man äntligen ska landa den däringa cymbalen i slutet av crescendot. För man spelar ju inte bara för sin egen skull där och då – man spelar för hela världen i all framtid! Eller så är det i alla fall tänkt.

Inspelningen av vårt nya album Diesel and bones var förstås inget undantag. Som ni kanske redan vet är trummisen alltid första man till rakning när det gäller studiosessioner, så det var inte det som tog mig på sängen och lämnade mig smutsig, lättklädd och chockad. Nej, vad som verkligen skjöt upp som en bubblarraket på min ”WTF?!”-lista var hur lätt saker och ting kan förträngas om det bara finns ett endaste uns av lycka nedmixat nånstans i smeten! (Lumpen, någon?)

cs_diesel_and_bones

Jo, för samtidigt som man i vissa stunder kanske hellre valt ett samtal från husläkaren som öppnas med frasen ”kan du komma in en snabbis, vi misstänker digerdöd”, så är det fanimej ingenting jämfört med den lycka och stolthet man känner när man faktiskt rott hem den där redovisningen, super combon eller fina blondinen. Eller äntligen landat den däringa cymbalen.

Note to self: pain is temporary, glory is forever,

Danne, CS

  • Kommentera!
Publicerat klockan 10:26, den 2010-01-21
Concrete Society: För mycket av det goda

Concrete Society: För mycket av det goda

Huj!

Rasade just in efter en snabb kväll på en så kallad ”spelutvecklarpub” här i stan. Det är när ett knippe män och kvinnor samlas – inte för att föröka sig, utan för att jämföra grafikmotorer, höra det senaste inom parallax scrolling och avgöra vems projektnamn som faktiskt låter hemligast.

Jag säger det: vore spelmakare lika hippa som sina filmditon hade jag just knäppt upp gördeln och hängt fracken på butlern, för dessa träffar är nämligen rena rama kändisfesterna för dem som vet vad det handlar om!

Red_spelpub

Horder med sköna lirare från Sveriges stolta spelhus trängdes vid bardisken – Avalanche, DICE, Fatshark, Machine Games, Paradox, Starbreeze – alla hade de skickat minst en representant till det stora ölrådet. Och som om inte det var nog så sprang jag faktiskt på vår alldeles egna Victor Leijonhufvud vid utgången, som passande nog kommit senast och finast av dem alla.

Och apropå fint så fick jag ett par såna frågor av Mesphito i går. Fina alltså. Svaren på de två första kan ni lojt skumma igenom bland kommentarerna i vårt första blogginlägg, men den tredje tänkte jag utveckla lite här med er i kväll…

Ni som smarrat på nåt av våra videoklipp med sångfågeln Richard och baslådan Rob vet säkert redan att tre av fyra i bandet har en dojja i spelindustrin vid sidan av musiken. Jag och Ric jobbade tidigare på Grin (innan de trillade av pinn) – han som grafiker och jag som designer. Och till de som undrar så är faktiskt båda jobben precis lika jädra lattjo som de låter!

Att parkera arslet vid skrivbordet på morgonen och inte veta vad dagen har att erbjuda är väl kanske inte så få förunnat, men att som överraskning få en boss i knät (och då menar jag inte vd:n, utan den andra typen) som man måste ”göra roligare” är förstås lika underhållande som det är utmanande.

Red_BC_boss

Dock finns där ju, som hos allt annat, en baksida. Precis som i vilket annat jobb eller sysselsättning som helst så kan det faktiskt bli för mycket av det goda. Det är tyvärr nåt jag märkt hos många när det gäller såväl musik som spel – jobbar man med nåt man brinner för så kan ibland den lågan hinna slockna lagom till att man kommit hem…

För att tala ur skägget så kan ens passion i vissa fall övergå i passivitet så fort man börjar få pröjs för det. Okej, jag måste nog raka mig ännu mer… Det man sysslar med till vardags vill man inte alltid göra även på fritiden. Där satt den!

Ja, för tänk till exempel på stackars Bruce i Maiden varje gång han måste sjunga de gamla godingarna inför ett böljande Wembley. Brinner killen för sin musik? Klart som kristall! Men tror ni han gnider in sig med läder framför brasan på onsdagskvällen och river av en snabb Number of the Beast? Tja, med sjukt dålig inlevelse i så fall.

Red_Iron_Maiden_perfoming

Det jag egentligen vill komma fram till är att jag sett vänner och arbetskamrater som förr spelat spel och musik kvällar och nätter i sträck bli mätta av det de får i sig under dagarna. Sån vill inte jag bli. Tur för oss då att vi fortfarande har kvar det där första giget på Wembley…

Good night Sweden,

Daniel

Huj!

Rasade just in efter en snabb kväll på en så kallad ”spelutvecklarpub” här i stan. Det är när ett knippe män och kvinnor samlas – inte för att föröka sig, utan för att jämföra grafikmotorer, höra det senaste inom parallax scrolling och avgöra vems projektnamn som faktiskt låter hemligast.

Jag säger det: vore spelmakare lika hippa som sina filmditon hade jag just knäppt upp gördeln och hängt fracken på butlern, för dessa träffar är nämligen rena rama kändisfesterna för dem som vet vad det handlar om!

  • 2 kommentarer
Publicerat klockan 20:12, den 2010-01-19
Concrete Society: Vår första riktiga musikvideo

Concrete Society: Vår första riktiga musikvideo

Är det redan i morrn? Värst vad tiden går snabbt när man slaggar på tangentbordet…

Ja, att det inte alltid är glamouröst att lira musik, det ska rockgudarna veta. Det känner ni säkert igen själva – vare sig ni svettats på gården inför den där viktiga spelningen som morsan lovat dyka upp på, eller bara visat upp farsans zimbabwiska trumma på roliga timmen – att det inte är så himla lätt (eller ens så värst kul) alla gånger.

För oss kom nog vårt första stora ”vad fan håller vi på med”-moment när vi äntligen skulle spela in vår första riktiga musikvideo. Låten var Everyday, platsen var Vaxholm och timman var slagen… ”Håll i rej, vicket hårt ställe vi har hittat!” hette det i hypen som man matades med före avfärd. ”Det är liksom som ett träsk med en massa döda träd som står som spjut i vattnet! Vi lovar, det blir asball!”

Red_cs_everyday

Chips, vad rätt de hade. Ett helt sjukt sceneri målades upp på höger sida av landsväg 274 när vi så småningom kom fram. Problemet var bara att de stackars björkarna som hade trillat av pinn när vattnet stigit i den lilla sänkan såg hängiga ut av en anledning – det var nämligen 2 meter gyttjevatten överallt och nån solid botten syntes inte till så långt petpinnen nådde!

Sen kom den; frågan vi alla undrade över men inte riktigt vågade ställa: ”Asså… hur ska det här gå till egentligen?”. Ett knippe utlagda stegar, ett trumset nedsänkt med stenar och ett oräkneligt antal iglar senare stod vi dock där med svaret: med lite vilja och en lång pinne kan man banne mig göra vad som helst – alldeles själva…

Annat var det när nästa rulle skulle spelas in. Videon till First to Blame sköts på ett kungligt släp genom Stockholm, så med en enkel idé lyckades vi på bara ett par timmar göra vad som förut tagit flera eländiga dar att utföra – och det helt utan att bli blöta!

Red_cs_first_to_blame

I samma veva började vi även spela in allt som försigick bakom kameran – med en annan kamera. Tanken var (och är fortfarande) att i slutändan kunna släppa ett slags dokumentärfilm om vår resa som förhoppningsvis kan komma att funka som en inspiration för andra – att just försöka själva.

Men den här resan var verkligen otrolig; känslan att smiska skinn medan man sakta sladdar in under Kungsbroarna är förstås sådär lagom obeskrivlig. Hur vi sen lyckades övertala 450 000 pers att titta ut och kolla på är vår lilla hemlis…

När det nu börjar dra ihop sig för premiär för den nya videon till singeln Coma (som ni för övrigt kan smygtitta på i våra tidigare inslag här på Press2play genom att klicka på nån av länkarna nedan), är det inte utan att man klämmer en liten tår av lycka. Dels för att träsken lyckligtvis var slut på lagret den här gången, men främst för att det äntligen börjar likna nåt!

Det är fortfarande lika mycket jobb (om inte ännu mer) eftersom man ställer högre och högre krav på sig själv hela tiden, men alla erfarenheter man bär med sig – av att faktiskt ha gjort allt på egen hand – gör bördan så mycket lättare att bära. Och så blir förstås även frukten av sitt arbete så mycket sötare…

Fridens liljor,

Daniel, Concrete Society

  • 3 kommentarer
Publicerat klockan 16:00, den 2010-01-18
Concrete Society: En liten bit historia

Concrete Society: En liten bit historia

Hallå, gott folk!

Vi är punkrockbandet Concrete Society och det ni läser just nu är en liten bit historia – i alla fall för oss! Det är nämligen inte en endaste sångare, gitarrist, basist eller trummis i bandet som har skrivit blogg förut (vi har frågat runt och alla skakade på huvudet). Så att äntligen få chansen att visa våra www-skills är förstås skitkul, och under den närmaste veckan kommer ni få chansen att ta del av vår resa från hungrigt förortsband till… tja, professionella gästbloggare!

Så var börjar man då? Well, om man ska vara riktigt riktig så blev det åka av redan från start för oss. Fyra dar efter att vi kommit överens om vad vem som skulle spela vad så hade vi vårt första stora gig; ett födelsedagskalas i Skarpäng (hallonpunsch ingick i gaget). Det var nådens år 1994, så mycket har förstås hunnit hända sedan dess: singlar som First to Blame och Coma har gått varma, videos har spelats in till desamma och en helt ny skiva har det blitt, men tur är väl det för vi har visst fyra dar till att fylla med godis!

Så om det är nåt speciellt ni vill veta är det bara att skjuta hejvilt!

Annars får ni ta’t piano så hörs vi i morrn!

Fred ut,

Concrete Society

  • 3 kommentarer