FESTIVALSOMMAR 2012: Peace & Love, Borlänge – mina bästa bilder!

Är vi spelare fortfarande isolerade?

Spelindustrin är störst i världen. Vi kan se den från månen. Den är fan större än månen – den mörklägger solen. Och den säljer mer än allt säljer.

Jag skulle förmodligen på eskalerande manér kunna fabulera ihop vilken propaganda som helst, och komma undan med den. Vi har fått lära oss att spel är så allmängiltiga idag att fablerna inte längre kan överträffa verkligheten. Och så dessa ständiga försäljningsrekord. Om Modern Warfare 3 hette det ”största underhållningslanseringen någonsin”. Nu senast förbokades Diablo 3 så att butikerna brann upp i skärselden.

Sedan barnsben har vi drömt om att bli socialt accepterade för vårt intresse, och äntligen kunna vända vår passion utåt. Nu är vår mission slutförd. Det är inte bara trendigt att vara nörd – det är bevisligen störst.

Men stämmer det verkligen..?

Vakna upp ur matrisen. Kommersen i all ära, spel är dyrköpta ting. Men att vi är befriade tror jag snarare är vad vi vill intala oss själva. Jag kan bara utgå ifrån mina personliga erfarenheter, men jag upplever den praktiska skillnaden idag som minimal.

Ovanför oss, den äldre generationen, som möjligen ibland är försiktigt nyfiken, men oftast fortfarande likgiltig eller rentav fördomsfullt fientlig. Jämte oss, majoriteten utanför vår sociala trygghetszon och vår inre sfär, som fortfarande verkar tycka att ett genuint spelintresse är tidsödande och töntigt (märk väl ordvalet – skillnaden mellan nörd och tönt är per definition påtaglig; nörden den engagerade, tönten den udda och avvikande).

I populärkulturella sammanhang har spelandet som en självklarhet nästan blivit ett bannlyst ämne. Ståuppkomiker, mediapersonligheter, kändisar – de flesta tycks helt ha tystnat i frågan. När Filip och Fredrik ägnar spelen en sekunds tanke i ett av sina podradioavsnitt, är det för att nedlåtande ironisera kring kidsens ambitioner att ”jobba på Gamereactor”. Nöjesguiden bekräftar detta avståndstagande genom att numera täcka ”nöje” utan en rad om spel.

Är vi verkligen fortfarande på väg framåt? Eller har vi varit så upptagna med vår egen förträfflighet och de uppsluppna indieframgångarna för Minecraft att vi inte stannat upp för att inse att murarna återigen håller på att slutas runt oss? Definitionen av oss må vara bredare, men det är nog dags att börja ställa sig frågan varför spelens självklarhet ännu inte är att ta för givet.

En helg av maximal smärta..?

När jag hör de bekant klingande tonerna av den mörka cellon i trailern för Rockstars dagsaktuella Max Payne 3 påminns jag om att det är deras - förmodligen fria – tolkning av Remedys stilsäkra berättelse. Och att jag fortfarande tvivlar starkt på att de har det i sig; att de verkligen förstår finnarnas regnpiskade, poetiska vision.

Nog för att Rockstar kan det här med råa gangsterhistorier, men det är ofta tydligt att de stirrat sig blinda på HBO-serier som The Wire och Deadwood, och drivna av något slags mindervärdeskomplex inte vill annat än göra nästa spelmässiga motsvarighet till Scarface eller Gudfadern.

”Mitt” Max Payne har aldrig varit HBO. För mig har det varit amerikansk snutnoir karikatyriskt sedd ur försupna, finska ögon, dränkt i tät stämning.

Det är därför med skräckblandad förtjusning jag ikväll till slut närmar mig Rockstars Max Payne 3, och det känns lite som hädelse att debuten sker på konsolerna när Max Paynes ursprungliga hem är datorn (där han dyker upp först i början av juni). Alan Wake har väl vant en vid tanken, å andra sidan.

Levererar inte Max Payne 3 har jag lyckligtvis mycket annat att trösta mig med…

Jag samlar på min barndom…

Tick-tack. I tiden finns inget nu. Vi lever ständigt i framtiden.

Rent filosofiskt är det faktiskt sant. För så fort något händer i nuet, har det förpassats till det förflutna. Bara under tiden jag formulerat denna mening, har den blivit historia. När jag skriver den har den redan uppstått.

Det kan låta pårökt, men denna insikt är på allvar svindlande. Och ju äldre jag blir, desto mer medveten om detta är jag. Förmodligen är det därför som jag blivit så mån om att fånga denna tid. Isolera den. Fritzla in den.

Enter: min spelsamling. Det vore inte fel att påstå att jag samlar på godbitar från en svunnen tid för att jag är intresserad av spelens ursprung och historia. Men inte heller helt rätt. För i själva verket samlar jag på min barndom. Spel för spel, minne för minne, fragment för fragment.

Jag kommer aldrig att kunna få den tillbaka. För jag lever i framtiden. Men jag kan resa tillbaka genom de minnen jag omger mig av.

Som en del i denna besatthet försöker jag hitta oförvanskade rester av den. Sådana som inte ser åldrade ut. Som är oförstörda, opåverkade av tidens nötande tand. Och således tidlösa.

I en hylla ovanför skrivbordet kan man kika in för att finna inplastade exemplar av Final Fantasy 3, 7 och 12 samt japanska utgåvor av Chrono Trigger och Final Fantasy 6.

Ett vitrinskåp i vardagsrummet har till stora delar tillägnats Blizzard och deras storverk. Något ironiskt också ett inplastat Starcraft 64 – never forget…

I Blizzards tidigaste år hette de Silicon & Synapse och gjorde pusselplattformsspel med vikingar…

Det inplastade originalexemplaret av Grim Fandango symboliserar faktiskt något annat i det här fallet: nämligen ett reafynd som blev en missad möjlighet och ett bortglömt skamspel. Jag har till denna dag aldrig spelat Grim Fandango.

Vardagsrummets andra vitrinskåp är överfullt av Super Nintendo-minnen. Finast av alla är förstås den aldrig öppnade, evigt inplastade originalutgåvan av Zelda 3, bredvid ett japanskt Super Metroid.

Det ligger något kittlande i att köpa på sig alla de där riktigt udda spelen man som barn aldrig hade råd med men minns ”på avstånd”. Spel som rymdskjutaren Phalanx med sitt underbart obegripliga omslag, det förbisedda Young Merlin, produktplaceringen Cool Spot och doldisuppföljaren Clay Fighter 2.

De mer väntade Super Nintendo-klassikerna står staplade på varandra och trängs om uppmärksamhet.

Längst ner i vitrinskåpet återfinns också en oöppnad förpackning innehållande ett stycke amerikanskt Super Nintendo i ”miniutgåva” samt Eric Chahis samlade verk: nyversionen av Another World, amerikanska motsvarigheten Out of This World och Heart of Darkness.

**

Det finns betydligt mer att upptäcka i mina djupa gömmor, men vi nöjer oss för den här gången. Tiden är trots allt begränsad, kort, alltid bakom oss. Tick-tack.

Häxdoktorn i Diablo 3 är galenskap..!

Nog för att barbaren, munken, trollkarlen och demonjägaren är kraftfulla bundsförvanter i Diablo 3. Men de är också ganska typiska för västerländska fantasyrollspel.

Den femte klassen däremot – som jag bekantade mig igår – fick mig att för första gången känna en lekfullhet och nyfikenhet i det envisa klickandet. Häxdoktorn, denna krumryggade figur som stöddigt pulsar fram med pillemariska gester, erbjuder en hel värld av galna metoder för att ta itu med fiendehorderna.

Man måste älska att dåren oavbrutet kan strö glasburkar innehållande spindlar runt sig. Spotta giftpilar genom rör. Få odöda att smyga upp knytnävssmockor från underjorden. Tillkalla svärmar av brinnande fladdermöss. Och ständigt åtföljs av tre likbleka hundar. Det här är bara början – jag har knappt hunnit flamsa mig till nivå 8.

Hett tips, alltså: lek med häxdoktorn, och den diaboliska tillvaron kommer att kännas betydligt mer oförutsägbar…

Hänger ni med i Diablo 3..?

Den maniska klicka-för-att-plundra-febern har till slut drabbat oss – och som vi sett fram emot den..! Många i min omedelbara närhet har rentav tagit ledigt för att på allvar semestra i Blizzards nattsvarta grottvärld utan uppehåll den närmaste veckan.

Och visst, det kan jag delvis förstå. Spelets skatter lurar i täta dimmor, bland krokiga träd i djupa skogar och brinnande källarvåningar med tortyrredskap. Det är en stämningsfull, indragande upplevelse, som ska delas med tre andra äventyrare. Men framförallt är det en evig, tröstlös och outtröttlig jakt efter nästa pryl.

Efter en timme av envist spam-inloggande bröt vi till slut barriärerna för att ta oss in i spelet och påbörja resan. Det går att berömma Blizzard för mycket. De kan finslipa vilken teoretisk skithög som helst till en diamant under den befriande och generösa utvecklingstid de ständigt ger sig själva.

Problemet är just berättelsen. Jag skulle vilja påstå att jag redan fått ett hyfsat grepp om vad min demonjägare går för, med sin vassa pilbåge och repertoar av lömska trollkonster. Men inte fan orkar jag engagera mig särskilt mycket alls i det som sägs. Blizzard har som vanligt stora pretentioner, framförda genom högtravande dialoger och tilltrasslade karaktärsdraman. Ändå stänger jag fullständigt av när de pågår. Det känns som att jag genomskådat dem för vad de är: ursäkter att döda nästa stora demon och sno hans kläder.

Inte blir det bättre när en i vår grupp börjar trycka bort dialogrutorna, och således effektivt avbryter berättandet. Eller när någon annan av oss pinnar i förväg mot nästa delmål, så att resten inte ens fattar vad som hänt när de kommit ikapp.

Frågan är om detta maniska sjukdomstillstånd kommer av spelets upplägg, eller om historierna Blizzard försöker berätta helt enkelt är ointressanta. Förmodligen är svaret en kombination av de båda.

Robotens framtid är förbi

I augusti 2010 flyttade jag från mitt gamla liv. För att rivstarta mitt nya införskaffade jag vardagslyxiga excesser som raskatt, kylfrys med ismaskin och robotdammsugare.

Den sistnämnda har om något haft ett filosofiskt värde för mig. Mitt förhållande till robotar är nämligen rakt inte okomplicerat. Som konsument älskar jag dem, och drömmer om att omges av dem. Jag vill äga robotar i alla former, färger och utföranden, för behov jag inte ens vet att jag kommer att ha. Jag vill vara lika delar barnsligt förtjust leksakssamlare och slavdrivare.

Men så fruktar jag dem. För potentialen jag genom detta uppmuntrar. Och som kommer att urarta. För den till en början hjälpsamma intelligensen, som kommer att utvecklas till förståelse och sedermera förakt, och till slut göra oss överflödiga.

Därför var det med både lättnad och sorg jag idag konstaterade att min robotdammsugare bevisat för mig att vi har långt kvar. Jag trodde att den började lära sig, att den för varje uppdrag i lägenheten blev mer medveten.

Men när jag nu betraktar den inser jag att den inte alls hittat några städrutiner. Och att den aldrig har förstått mitt hems vinklar och vrår. Den är tvärtom förlorad i slumpen. Som en sinnesförvirrad gamling rör den sig, ständigt vilse, oförmögen att behärska sin omgivning.

Borstarmen, vars syfte är att driva in dammtussar och skräp i sopmunnarna, har stannat. Förlamad sladdrar den mot lister och väggar när roboten utan en verklig tanke eller reflektion envist stångar sig fram enligt sina förprogrammerade rutiner.

Det är vid tillfällen som när jag betraktar robotdammsugaren det kan slå mig. Hur obegriplig icke-existensen i roboten är. Men kanske ännu mer, hur obegriplig existensen är.

Och att jag i den närmaste framtiden seriöst måste dammsuga själv…

Mitt härliga Coachella!

Här kommer ett liten kortfilm som summerar min upplevelse av underbara Coachella-festivalen i Kalifornien!

Såhär säljer man en produkt!

Den här killen är bara för skön i sitt säljande!

Tänkt på allt känns det som.

Resultatet av Biowares massiva effekt

När du spelar är upplevelsen din. I en modern tid av alltmer utslätade, strömlinjeformade mainstreamspel är det en försummad insikt rollspelsmakarna Bioware vunnit respekt och kärlek för att vårda.

Ständigt har Bioware stått för de där goda exemplen, undantagen som bekräftat regeln. Det är förstås inte alltid nödvändigt att spelens interaktivitet är påverkbar på djupet – en historia kan vara medryckande och gripande utan att vara föränderlig och individuell. Spelen kan ändå alltid – med kontrollen i hand – ge oss en effektiv illusion.

Men Bioware förbereder omsorgsfullt Mass Effect i ett pussel av val som utförda får oss att känna oss delaktiga när bitarna väl läggs, och i förlängningen ansvariga för allt som händer med bilden som framträder. Besluten blir plötsligt på allvar, konsekvenserna mer drabbande. Och relationerna starkare.

Jag tillhörde ärligt talat aldrig skaran som rycktes med fullständigt av det första Mass Effect. Jag stod snarare kallt vid sidan av och betraktade de lyriska fansen, som en känslostörd filosof med insikter om livet, oförmögen att omsätta dem i praktiken. Och ärligt talat; Bioware verkade inte riktigt klara med sin vision själva – Mass Effect kändes som ofärdig storhet, oförverkligad potential. I takt med att serien fortskred och växte via en polerad uppföljare ökade min förståelse till starkt gillande.

Och när Mass Effect-trilogin nu är slut inser jag smått chockat att det vuxit till kärlek. Uppbyggnaden till denna punkt har krupit över mig som en känsla av tillhörighet. Problemet är hur det ska visa sig att Bioware väljer att hantera denna kärlek. Vi befinner oss nu på ett internet i brand. Fansens frenesi är skoningslös. De känner sig vilseledda, frustrerade och övergivna. Lurade.

Problemet var aldrig avslutningen som sådan. Den är stark, filosofisk och provocerande – som ett eftertryck ska kännas. Problemet är snarare vilken historia man valt att avrunda på detta sätt. Nämligen spelarens egen. Bioware har hela tiden lett oss att tro att våra val påverkar och förändrar. Vi har uppmuntrats att föra med oss vår alldeles egen Shepard – om det så är en man, kvinna eller en hen – för att ena karaktärerna, därefter hela galaxen. Vi har uppmuntrats att bygga vårt eget sandslott, att skydda det från årens påfrestningar, att hålla det vid liv. Bara för att få det rivet framför våra ögon. Vår upplevelse har plötsligt återgått till att vara Biowares.

Troligtvis är det här glappet något de aldrig kommer att förstå. För i deras ögon har våra upplevelser alltid varit en och samma:

Deras.

En film för noobz..?

Alla tider har sina trender och trots att fenomenet spel är större än någonsin är det märkligt att jag inte hört om denna film förrän PR-bolaget mailade länken till trailern. Är det månne det första fröet till en kommande storttrend på filmduken. Nördar har alltid varit populära i amerikansk populärkultur, jag minns väl alla collegefilmer under slutet av 80-talet. Dagas det för den moderna nörden? Det vore helt logiskt med tanke på filmmediets cykler. Nu har vi kört ett varv med Romarfilmer och serier, detsamma gäller epoken medeltiden, fantasy har fått sitt, Japanska samurajer har varit i ropet och fått lämna plats till kinesiska Shaolin-krigare, temat zombies verkar outtröttligt. Spelen har följt de stora filmtrenderna och vice-versa. Så får vi se vilket avtryck noobz gör för film och spelhistorien.

Av någon märklig anledning känner jag mig träffad av denna karikatyr av den typiske spelreportern. Upphetsad och väldigt, väldigt engagerad. Det slår mig att människor utanför spelvärldens centrum, alltså utan för nördens vardag (min och säkert din) den vardag där jobb och fritid flutit ihop till ett sammanhang, ett tillstånd som säkert är svårbegripligt i sig. Jag vet inte längre, jag har syltat in mig för djupt.

En liten update ifrån LA

Hejsan!!

Här kommer en liten update ifrån LA och Hollywood. För två månader sen flyttade jag hit med mina bästa vänner för att plugga på skolan Musicians Institute i Hollywood och jag trivs så bra! Det är inte bara vädret som är strålande utan också skolan och det härliga livet här. Här får ni lite bilder ifrån vår första tid här!

- Alicia Mariano på en marknad i West Hollywood

- Mina roomies Alicia och Hedwig

-West Hollywood

-Venice

-Alicia fotar en skateboard pool i Venice

/Michan

/Michan

Prototype 2 förverkligar våldsamma fantasier

Han verkar så otroligt äkta. Lyser som ett barn. Jag står på ett hotell i centrala Stockholm och intervjuar den entusiastiske och prestigelöse mannen bakom Prototype 2.

”Något jag gjorde – som bara kändes SÅ bra”… Dave Fracchia blir alldeles till sig när han berättar om den perfekta förödelse han orsakat i sitt eget spel.

Fullkomligt avtrubbad – som vi spelare ofta är – uttrycker han sin ”ultimate power-fantasy” och hur den förverkligas i övervåldet och lemlästandet. Utanför sin kontext är det en sjuk anekdot.

Så jag sätter saker i perspektiv: ”det här hände i Stockholm igår?”. Då inser han det själv.

Men det är något fint med det här sjuka. Två lekfulla själar som tillsammans flyr verkligheten ett ögonblick.

Mitt personliga fotoalbum ur Wipeout på Vita!

Det är inte svårt att förälska sig i Wipeout-spelen. Ständigt överraskar de genom att pressa de tekniska gränserna ytterligare – alltid lika enhetligt futuristiska.

När Wipeout HD var aktuellt för PS3 ägnade jag timtal åt att bara beundra estetiken i de högupplösta svävarskeppen; äta upp de bländande effekterna och kurvornas linjer med ögonen. Det gjorde man bäst i spelets fotoläge, där man kunde stanna skeppen i valfritt ögonblick och föreviga dem i utstuderade vinklar.

När jag nu fått hem en smäcker PlayStation Vita för testkörning av lanseringsuppställningen uppstår samma fenomen med Wipeout 2048. Och jag finner mig återigen i fotoläget. Med enkla medel och möjlighet till bearbetning med rörelseoskärpa och skärpedjup fångar jag följande bilder.

Notera att alla är tagna – av mig – i spelets grafikmotor..!

Till och med fartpilarna är extremt detaljerade i spelets 960×544 bildpunkter.

De här linjerna gör mig alldeles vild.

Framtidens energidryck hymlar inte ens med det längre: ”smakar som batterier”.

Konsten att klättra på magnetfält…

När horisonten är vertikal…

Ödesmättad himmel.

Där vägen störtdyker.

Den här bilden är jag nog mest nöjd med av alla. Ser fan ut som ett omslag.

När framtiden möter kulturen.

Ett exempel på skärpedjup som får färgerna att glöda.

Den här bilden är lika mycket hopp som förtvivlan. Motståndarna drar ifrån – men i ögonblicket är det stillhet.

Tips: VRG tolkar RENT musikalen

För sjuttonde året i rad slås portarna upp till Viktor Rydbergs Gymnasiums efterlängtade musikal! Varje år sätter de duktiga eleverna på VRG upp en välgjord musikal och efter publikfavoriterna ”Dracula” och ”Cabaret” är det nu musikalen RENTs tur (som har spelats på Broadway i tolv år)! I samråd med lärare och professionella handledare från musikalvärlden har eleverna själva byggt scenografin, sytt kläderna, fixat make-upen, marknadsfört och dokumenterat samt att de själva spelar alla rollerna i musikalen. Jag kan garantera att det kommer bjudas på otrolig talang, engagemang och en riktig show!

RENT berättar historien om en grupp unga bohemer som kämpar för att överleva dagen och betala sin hyra i de sjaskiga kvarteren i New Yorks East Village. Mätandes sina liv i kärlek, strävar dessa unga artister för att nå framgång och acceptans samtidigt som de kämpar med fattigdom, sjukdom och aids. Livet hinner ta många vändningar under 525600 minuter – ett år.

-Repetition inför premiären på fredag!

Alla elever är otroligt engagerade och otroligt talangfulla. En tidigare talang från VRG’s musikal ”We will Rock You” är idol vinnaren Erik Grönwall, som hade huvudrollen. Till skillnad från andra musikaler som spelas på Stockholms många olika teatrar, så står Viktor Rydbergs uppsättning av RENT ut från mängden och tillsammans skapar eleverna en publiksuccé som växer för varje år som går.

Den 13de januari har musikalen permiär, och detta kan jag rekommendera starkt!

För biljett köp besök www.Ticnet.se eller www.rent2012.se 

Poppa lite popcorn, lyssna och njut.

Jag är ett enormt stort fan av Megamans IIs soundtrack så när jag såg detta blev jag nästan lite för glad.

Pokémon Awesome

Den bästa Pokémonparodin jag har sett.

Vi söker veteraner som vill kämpa med oss i Battlefield 3!

Det här är verkligen en förfrågan vi gör i sista minuten. Orsaken är att vi varit djupt försjunkna i annat – särskilt med den Gameplay-julspecial som vi hoppas förgyller era liv på måndag..!

Press2play söker nu – helst för en vecka sen – ett par tappra själar som kan inrätta sig i det Battlefield-lag som ska kämpa om ära och rikedomar på Inferno Online i Stockholm hela dagen imorgon. All denna dramatik kommer att dokumenteras med kameror för ett förhoppningsvis gastkramande reportage.

Dessvärre har vår egen Christer Engström drabbats av livets svårigheter (däribland något slags influensa), varför han inte kommer att närvara. Han är alltså MIA.

Det är för övrigt PC-versionen av Battlefield 3 som gäller, men vi begär inga genetiskt manipulerade massmördare – det räcker gott med uppmuntrande entusiasm och modigt hjärta! På spel står dock både tröstpriser och ett ganska generöst paket till vinnarna.

Helst skulle jag se att några av sajtens gamla veteraner och försvarare ryckte ut (ni vet vilka ni är). Om ni tar värvning oss hos nu kommer ni att gå till Press2play-historien som hjältar – hur illa det än går..!

Kontakta mig på victor.leijonhufvud@press2play.se ikväll och rädda vår morgondag!

Otrolig skidåkningsvideo

Snyggaste skidåkningsfilmen jag någonsin sett måste jag erkänna.

Konsten att stanna i spelens vackra ögonblick

Spel är mycket. I första hand underhållande. Ibland också slukande och oändligt stämningsfulla. I sällsynta fall berättar de en riktigt bra historia. Nästan alltid är de dock estetiska – utan att vi riktigt reflekterar över det mer än att hastigt konstatera att de är ”snygga”. Spelskaparna lägger oändligt mycket energi på att få dem att se bra ut, för att vi redan vid våra rastlösa blickars första kast ska lockas att vilja uppleva dem.

När vi väl spelar uppehålls vi ständigt av ett flimmer av explosioner, konfrontationer och händelser. I de flesta spel uppmanas vi rentav att skynda mot nästa mål; påstressaed av skrikande uppdragsgivare i radion, med fiender i hasorna och mot räddningsauktioner som håller på att rinna oss mellan fingrarna.

Därför är det uppfriskande att projekt som Dead End Thrills existerar. Här dokumenteras spelen i stillhet, frusna i bildrutor som väcker känslor vi aldrig hann känna. Jag har själv haft ambitioner att fånga essensen bakom spelkaoset. Det har man historiskt kunnat se i bilder jag tagit för bloggen, och nu senast under höstens säsong av Rematch, där vi utmanade tittarna att identifiera olika spel.

Men fotografen bakom Dead End Thrills spelar i en egen liga. Han kringgår tekniska begränsningar och tar sig in bakom fasaderna för att föreviga spelen i yttre sammanhang och perspektiv vi inte trodde var möjliga…

I sommarens Alice-uppföljare ”Madness Returns” var kontrasten mellan tragisk verklighet och kittlande fantasi det i övrigt ganska primitiva spelets största kvalitet.

Här står Alice och blickar ut över takåsarna i ett smutsiga London.

Och här, bland molnen i sin vackra men förvridna tillflyktsort.

Att med en bild fånga Raptures förfall är fantastiskt. Och får mig att längta tillbaka.

Med den här bilden ur Bulletstorm – som snarare ser ut att representera nästa Final Fantasy – visar man på de enorma ambitioner som fanns bortom det köttiga actionspelet.

Den här ögonblicksbilden ur F-Zero GX ger en sug i magen utan att ens vara i rörelse.

Grand Theft Auto 4 är ett grandiost spel, och här har storstadsmagin verkligen fastnat.

I ett fågelperspektiv får vi en helt annan distans till staden – som vore den en lekstuga i stil med de första två GTA-spelen.

Det blir aldrig riktigt påtagligt i Halo – men backar man ytterligare med kameran är den ringformade världen plötsligt en gata i rymden.

Att fotografens fascination för ett så artistiskt spel som Mirror’s Edge är stor känns förstås självklart.

Albinoråtta i en abstrakt digital värld…

…med till synes ändlös frihet.

Har man spelat terrorryssarnas uppdrag i Modern Warfare 2 får det här en att stanna upp och tänka…

En väg av möjligheter och lagbrott i Need for Speed: Hot Pursuit.

Glados i profil.

Problemlösningen i Portal 2 ringlar genom det förflutnas ruiner…

…och över framtidens broar.

Här ser vi förmodligen bara en bråkdel av alla de spakar vi dragit i under våra många år av spelande.

Rage är en intim och linjär historia omgiven av sanslösa landskap.

Jag älskade kombinationen – men visst slutar spelet väldigt plötsligt…

Det är ju dock resan och inte målet som är relevant…

Det är något som Skyrim sannerligen har tagit vara på med sina natursköna upplevelser.

Äventyraren är ständigt på väg mot nästa horisont – och det enda som kan hindra denna är döden.

Mario njuter också av resan – hur mycket vi än ska tro att han bara vill rädda sin prinsessa…

Den här otroliga bilden är fångad i Super Smash Bros Brawl av alla sammanhang.

Personligen fastnade jag länge i det fria fotoläge som Wipeout HD erbjöd. Men aldrig lyckades jag fånga något såhär realistiskt – som en verklig plastmodell av något helt digitalt.

Det är när jag gräver djupt i bildarkiven på Dead End Thrills som jag inser hur ofta jag bara har velat ha en ursäkt att stanna till och insupa stämningen i spel.

Vi behöver fler sådana ursäkter.

Revenge of the noob

Klockan är 13:43 fredagen den 11/11 2011, tiden 11:11 har passerat och trots att alla medarbetare med den goda marginalen av fyra minuter tidigare missat den så historiska händelsen, överskuggas den nu åter av faktumet att man även missat när klockan tickade över på 13:37. Min kollega Kristoffer ”Klin” Lindskog förklarar att 1337 även förknippas med ”leet”, vilket jag iofs är bekant med, men det är ögonblick som då som jag känner mig okunnig eller som en så kallad ”noob”. Men det är även ögonblick som då som jag inser vad lyckligt lottad jag är, som får jobba med det jag gör.

För ett år sedan hade jag ingen aning om vad ftw, 1337, JRPG, pusselspel eller för den delen vad noob betydde. Jag hade enbart skrapat vid ytan av spel inom fps, rpg och klassiska rts som Warcraft. Liksom så många andra som inte är insatta i spelvärlden hade jag fördomar om spelfolk; ”Jolt-Cola-mage”, hästsvans, en social förmåga som bäst används interface mot interface, samt en solbränna som lyser med sin frånvaro. Kort sagt: ”datanördar”. Titlar som FIFA, Football Manager och diverse plattformsspel kantade visserligen min vardag av andra sociala skäl, men de hade ingen central roll i min existens.

Historien tog sin början den 3 oktober 1982. Ett gossebarn vid namn Daniel skrek högt och förstärkte sin närvaro för första gången – befriad från både hår och fördomar äntrade jag världen. 24 år senare, med två års studier på Kaggeholms TV-linje färskt i minnet, hade jag så smått börjat jobba som frilansande kameraman, dessvärre med få erbjudanden. Sommaren började nalka mot sitt slut och jag var för tillfället hemma på besök i Örebro när telefonen ringde:

- Ja, det är Daniel.
– Hej! jag heter Jesper, och tänkte kolla om du kan spela match i eftermiddag.

Jesper, för många inom spelkretsar kanske mer känd som ”JeppeJoy”, hette då fortfarande Torstensson och var för mig en helt främmande person. Han och ett par vänner hade under våren startat fotbollsföreningen FC Kasam och var för dagen korta på folk. Jag förklarade för Jesper att jag var i Örebro och att det nog skulle bli svårt, men att jag gärna skulle vara med och träna om jag fick.

Tidigare van vid gräsplaner, omklädningsrum och bastu i Östansjö (Örebro), mötte jag en lite annorlunda vardag i Stockholmskorpen. Grusplaner, ombyte utomhus och skrubbsår fick ses mer som regel än undantag. Jag minns dock min debut med glädje: två mål mot Sportfånarna i en fantastisk 3-2-viktoria.

JeppeJoy – denna varma lilla ”ginger”, så full av temperament och färgstarka uttryck - västgötskan spreds både på plan och framför tv-spelet, och när förlusten närmade sig var det som om solen doldes och flimmerhåren i öronen sveddes bort. Men den i bland grova vokabulären till trots fanns det få varmare och mer lojala människor än han. Dessutom delade vi även drömmen om att en gång i livet få försörja oss med att jobba med media. Kanske var det 80-talisterna inom oss som skrek efter uppmärksamhet, kanske var det vår kreativa ådra som pumpade, men vi visste i alla fall vad vi ville.

Vi hoppar nu åter i tiden. Fyra år av Champions League-kvällar, Mario Kart-dueller och FIFA-matcher av legendariska mått tillsammans med Jeppe och resten av fotbollslaget hade förgyllt veckorna, men min dröm om att jobba med tv lagts i vila. Två år som frilansare fick räcka, och även om uppdragen emellanåt ploppade upp så hade jag de senaste 24 månaderna mest jobbat som eventpersonal på olika företag. Tryggheten drog mig till slut till en mer fast anställning och den 20 september tog jag jobb som säljare.

Den tryggheten blev dock kortvarig; tre månader senare kom jag tillbaka från julledigheten enbart för att utan förklaring få reda på att provanställningen omedelbart skulle avslutas. Men bara en vecka senare ringde Jesper – precis som då, den där första gången för fyra år sedan – och undrade om jag ville bli en i laget, fast ett helt annat sådant. Jesper hade själv tidigare under hösten gjort debut på Press2play som sportspelsexpert, och det visade sig nu att det inte bara skulle gagna honom.

Kristoffer, som i dag är min kära kollega, skulle åka på en vad som vid första anblick verkade vara en välförtjänt semester, och de hade ännu inte hittat någon som skulle kunna täcka för honom. Det var där jag kom in i bilden, det vilda kortet som man valde att spela på, en sista utväg om man så vill. Två veckor, det var det jag visste: fjorton dagar på ett då för mig okänt produktionsbolag vars huvudsyssla var att producera spelrecensioner.

Sen gick det fort. Första dagen, fredagen den 14 januari, tillbringades med Victor ”Leigonhuvfud” (som han heter i Staterna) i intervjuer med utvecklare på DICE, och redan den andra dagen filmade jag på Grammisgalan och frotterade med kändiseliten. Med mig hade jag en glad dalmas vid namn Tommy, min nya producent, vars humör aldrig verkade dala (no pun intended). Oskar Linnros, Håkan Hellström och diverse andra stjärnor fick smaka Tommys mick och trängas framför min kameralins. Tanken att lilla jag skulle få vara kvar efter två veckor fanns inte, så det gällde att njuta för stunden. Under veckan som gick var det intervju med legenden Marshall Chess, tidigare producent för Rolling Stones, som varvades med klippning av recensioner som Little Big Planet 2 och Back To The Future.

Helt plötsligt har två veckor blivit sex månader, och från att inte veta något om spelvärlden är jag nu en del av den. Fördomarna om ”datanördar” har ersatts av respekt för ”gamers”, som även jag vid det här laget skulle benämna mig som. Och de drömmar jag delade med Jesper är i dag realiserade.

Jag ser verkligen fram emot att ta reda på vad som väntar härnäst här på Press2play och vill passa på att tacka alla som stöttat mig och fått mig att växa som redigerare och kameraman under detta år: ”Leigonhuvfudet”, ”PapaDrillo”, Tommy, Josef, Marie, Hans, Ulrika och ”Klin”, men framförallt Jesper Englin, som han numera heter, för att han inte tvekade att tipsa om mig – och tittarna, för att de gör allt det här möjligt!

Kramar,

Daniel Undegård

FUS RO DAH

Skulle kanske kunna bli lite religiös om präster använde sig av dragon shouts….eller vad säger ni?

E3 2011 i personliga fotominnen

För exakt ett halvår sen slog Press2play ner som en idiotsäker bomb i Los Angeles förvånansvärt svala hetluft. Jag, Monika, Christer och Josef utgjorde ingredienserna i denna bomb.

Resultatet är historia. Men när jag inatt tömde kamerans minne insåg jag att fotoblixten förevigat en hel del själ. Ibland glömmer man för snabbt. Då är det tur att kameran aldrig gör det.

Här kommer utan vidare dröjsmål dessa minnen i form av fragmentariska bilder…

E3 2011 – bland palmer, klarblå himlar och asfalt. Det här är mitt bidrag till konsthistorien..! (Startbud: 40 tusen miljarder)

När jag och Monika anlände till hotellet möttes vi av ett meddelande i receptionen: ”Vad händer ditt haze? Av alla hotel så catchar du detta. Skämtar du? Jag rullar vidare, finns på detta nr: (censur) Jalla vi hörs… Josef the King”

Josef, det ”haze-fejset”, begav sig för resten av vistelsen hem till Alexander Skarsgård i Hollywood…

Som plåster på såren blev Christer lovad en roll som fluffer i Josefs kommande Hollywood-genombrott.

Under dagarna för våra E3-operationer använde vi walkie-talkies för att kommunicera mellan de två bilarna – men även över mässhallarna.

I egenskap av redaktör gormade jag ut mina order – även när bilen stod parkerad och ingen hörde.

Efter Nintendos E3-konfa, på morgonen innan mässan bankade igång, fingrade vi nyfiket på Luigi’s Mansion 2.

Luigi sög mycket riktigt fortfarande lika hårt som när Mario en gång sprutade i Super Mario Sunshine.

Väl på mässan rivstartade vi med så djuplodade och exceptionella rapporter att världen aldrig riktigt kommer att bli redo.

Inte konstigt då att ett så pressat team till slut drabbade samman i kreativa meningsskiljaktigheter…

Sonic hjälpte mig lyckligtvis att räta ut näsan efter attackerna.

Josef gjorde radiohistoria när han intervjuade Peter Molyneux för P3 Spel – en intervju som man under hösten kunde höra.

För Skyrim hade Bethesda byggt vad som förmodligen var mässans mäktigaste bås…

…till och med den berömda väggen med utkarvningar fanns representerad..!

Intill hade man stoppat upp två mutanter och en Rage-hjälte.

Prey 2 såg för övrigt ut att bli en ganska kraftigt annorlunda uppföljare – på gott och ont.

I Sonys avskilda pressbar kände jag på den upphetsande sexiga Vita och spel som Little Big Planet, Wipeout 2048 och Uncharted.

Pekplattan på enhetens rygg kändes mycket lovande – en genial kontrollinnovation i all sin enkelhet.

Ubisoft har hittills alltid haft mässans starkaste karaktärer. Här fick jag återse Jason Vandenberghe, den älskvärda mannen med cowboyhatten och blingblingkäppen, som gått från Red Steel 2 till Far Cry 3.

Mässans spel var förstås Bioshock Infinite, som verkligen grabbade tag i oss alla med storm.

Nintendo hade inte ännu löst den här minimala detaljen med att skärmkontrollerna för Wii U ska vara trådlösa. Så de var absolut inte det…

Dagen efter mässan gjorde vi studiebesök på LACMA och Tim Burton-utställningen. Där förevigade jag Josef i sitt rätta element: det där han ser rött…

När bloggar dör…

Visst vilar det något sorgligt över döda bloggar? Som historiska monument står de, frysta i tiden; förstenade i sina sista uttryck. Digitala museum resta över ambitioner som slocknat.

Man bläddrar ner längs sidorna, konstaterar att man läser mänskliga tankar som en gång just hade formulerats. Som en gång var relevanta i personens liv. Och det då aktuella datumet framstår nu mest som det på en gravsten.

Sen undrar man: Vad hände efter detta ödesmättade datum som fick klockorna att stanna och bloggen att överges? Vilken historia berättar de tomma raderna; inläggen som aldrig skrevs? Vad har vi gått miste om sedan dess..?

Min blogg har inte varit vass och relevant på alltför länge. Istället för att naturligt fungera som min ventil och kanal för tankar och kreativitet har den blivit min prestationsångest; den ände av priolistan man aldrig når till.

Det svåra var aldrig att fortsätta. Det var att börja på nytt. För hur kommer man egentligen tillbaka från döden?

Såhär. Man uppdaterar.

Taboo dansade med alla fans på Café Opera!

Hejsan!

Igår kväll gästade Taboo från Black Eyed Peas Café Opera! Taboo rappade och spelade skivor till de sena timmarna och fick verkligen publiken att dansa, i slutet hamnade han även själv på dansgolvet mitt bland alla fans. Allt var jättelyckat och Press2play lyckades fånga kvällen på film och foto. Spana in bilderna nedan:

Intervju med Taboo kommer på Press2play inom kort!

/Michan

Mitt möte med Taboo från Black Eyed Peas

Hej på er!

Igår fick Press2Play möjligheten att göra en intervju med Taboo från Black Eyed Peas och jag följde självklart med och fotade! Taboo berättade mycket från sin nysläppta bok ”Fallin’ Up”, om hans liv och de misstag han gjort. Intervjun blev otroligt bra och djup, jag blev väldigt rörd och inspirerad av hans story. Taboo har gått från att vara alkoholist och drogberoende till att vara helt nykter sedan fyra år tillbaka. Ikväll gästar Taboo Café Opera, han kommer att vara DJ och även uppträda själv! Jag är såklart på plats med kameran i högsta hugg!

Se intervjun på Press2play inom kort!

-Taboo och jag på Nobis Hotel

/Michan