Är vi spelare fortfarande isolerade?

Spelindustrin är störst i världen. Vi kan se den frÃ¥n mÃ¥nen. Den är fan större än mÃ¥nen – den mörklägger solen. Och den säljer mer än allt säljer.

Jag skulle förmodligen pÃ¥ eskalerande manér kunna fabulera ihop vilken propaganda som helst, och komma undan med den. Vi har fÃ¥tt lära oss att spel är sÃ¥ allmängiltiga idag att fablerna inte längre kan överträffa verkligheten. Och sÃ¥ dessa ständiga försäljningsrekord. Om Modern Warfare 3 hette det ”största underhÃ¥llningslanseringen nÃ¥gonsin”. Nu senast förbokades Diablo 3 sÃ¥ att butikerna brann upp i skärselden.

Sedan barnsben har vi drömt om att bli socialt accepterade för vÃ¥rt intresse, och äntligen kunna vända vÃ¥r passion utÃ¥t. Nu är vÃ¥r mission slutförd. Det är inte bara trendigt att vara nörd – det är bevisligen störst.

Men stämmer det verkligen..?

Vakna upp ur matrisen. Kommersen i all ära, spel är dyrköpta ting. Men att vi är befriade tror jag snarare är vad vi vill intala oss själva. Jag kan bara utgå ifrån mina personliga erfarenheter, men jag upplever den praktiska skillnaden idag som minimal.

Ovanför oss, den äldre generationen, som möjligen ibland är försiktigt nyfiken, men oftast fortfarande likgiltig eller rentav fördomsfullt fientlig. Jämte oss, majoriteten utanför vÃ¥r sociala trygghetszon och vÃ¥r inre sfär, som fortfarande verkar tycka att ett genuint spelintresse är tidsödande och töntigt (märk väl ordvalet – skillnaden mellan nörd och tönt är per definition pÃ¥taglig; nörden den engagerade, tönten den udda och avvikande).

I populärkulturella sammanhang har spelandet som en självklarhet nästan blivit ett bannlyst ämne. StÃ¥uppkomiker, mediapersonligheter, kändisar – de flesta tycks helt ha tystnat i frÃ¥gan. När Filip och Fredrik ägnar spelen en sekunds tanke i ett av sina podradioavsnitt, är det för att nedlÃ¥tande ironisera kring kidsens ambitioner att ”jobba pÃ¥ Gamereactor”. Nöjesguiden bekräftar detta avstÃ¥ndstagande genom att numera täcka ”nöje” utan en rad om spel.

Är vi verkligen fortfarande på väg framåt? Eller har vi varit så upptagna med vår egen förträfflighet och de uppsluppna indieframgångarna för Minecraft att vi inte stannat upp för att inse att murarna återigen håller på att slutas runt oss? Definitionen av oss må vara bredare, men det är nog dags att börja ställa sig frågan varför spelens självklarhet ännu inte är att ta för givet.