När blir det omoraliskt att döda i spel?

Jag brukar gilla att fantisera och spekulera om framtiden. Somliga kommer säkert att missförstÃ¥ detta tankeämne som effektsökeri; rentav som den dagstidningssensationalism vi bara pÃ¥ sistone sett särskilt mÃ¥nga exempel pÃ¥. Men ge mig en chans här. Häng med en stund…

Att de robotar vi bygger för att tjäna oss till slut kommer att använda sina kalla beräkningar för att istället förgöra oss är som ni vet bara en tidsfråga. Tidiga frön av dessa beräkningar har redan såtts i vår vardag. Och i våra spel.

Vi kan alla enas om att produkterna som ständigt växlar upp för att underhÃ¥lla vÃ¥ra alltmer avtrubbade sinnen avhandlar ett stort mÃ¥tt av dödande. Vi kallar de datorstyrda motstÃ¥ndare vi skjuter ner för ”botar”, men reflekterar sällan över hur deras rutiner är byggda. Vi klagar mest när denna artificiella intelligens inte funkar – när den är för dum.

I sandlådestäder som Grand Theft Autos myllrande Liberty City är botarna ofta statister vars enda syfte är att fylla i stämningen, men de är också ofta offer. Offer för våra hånskratt när vi tacklar omkull dem så att kassarna med matvaror välter ut och de uppgivet lämnar platsen tomhänta; offer när vi utan att bry oss om trafikregler låter dem dunka över motorhuven på en bil vi just knyckt.

Den givna utvecklingen är att dessa statister blir alltmer verkliga; att de till slut faktiskt har tillräckligt avancerade rutiner för att leva virtuella liv. UtifrÃ¥n vissa parametrar kan de slumpmässigt genereras, som om de vore resultatet av blandad DNA. Det kanske till och med skrivs in känslor i dem, för att de ska reagera i förhÃ¥llande till spelaren. Ett rollspel med trovärdig och individuell AI vore en dröm för mÃ¥nga; en verklighetsflykt till en värld som plötsligt är lika pÃ¥taglig som verkligheten. Ju mer drama de kan bidra med – ju mer inlevelsefullt och emotionellt de kan reagera – desto bättre kommer vi att uppleva äventyret.

Men när detta oundvikligen har skett, när ”botarna” – trots att de fötts i och bara existerar i spelets kod – pÃ¥ nÃ¥got filosofiskt plan ändÃ¥ existerar, vad är det som gör dem irrelevanta? Vad är det ärligt talat som säger att inte vi just nu befinner oss inuti en extremt avancerad simulation?

Ställer man den möjligen osannolika filosofiska uppfattningen i relation till framtidens avancerade spelsimulationer av liv, väcks många frågor: är det omoraliskt att avsluta sådana liv? Är vi känslokalla, sadistiska mördare när vi nyfiket dödar dem som insekter, ser vad som händer och hur de reagerar? Är dessa framtida spel fortfarande bra sätt att avreagera sig på, eller gör vi moraliskt sett lika mycket skada där som i verkligheten?

Där är vi lyckligtvis inte – pÃ¥ lÃ¥nga vägar – än…