Händerna pÃ¥ Wii U – utan silkesvantar

Det sista som slutligen återstod när 2011 års E3-mässa närmade sig tidigare stängning klockan 17 lokal tid på den gråmulna torsdagseftermiddagen var motsägelsefullt nog det viktigaste. Lag Press2play hade, trots alla ansträngningar att hugga det största och bussa Josef Fares på de mest välkända namnen, glömt att bekanta sig med Wii U.

Med tanke på att Nintendo stått för mässans enskilt mest betydande utannonsering och satt hela spelbranschen i gungning borde vi förstås ha prioriterat nyhetsvärdet i denna före allt annat, men å andra sidan innebar vår brist på iver att vi slutligen kunde breda ut oss och komma nära inpå demostationerna utan distraktioner och folkklungor.

Kanske var det tack vare detta som vi kunde upptäcka sprickor i Nintendos bländvita, leende fasad.

Att den marknadsledande speljätten ville fokusera helt på de nya grepp och upplägg som den nya handkontrollen tillät var tydligt redan när Wii U utannonserades på måndagsmorgonen. I diskussioner kring frukostbordet morgonen därefter skulle det visa sig att Christer inte ens förstått att Wii U omfattade en konsol som innebar ett generationsskifte, utan hade lämnats med intrycket att Nintendo bara skulle lansera ett nytt tillbehör för befintliga Wii.

Personligen tycker jag att det var mycket splittrat att behålla Wii som namn och addera ett U. Nintendo har haft som genomgående strategi att döpa spel och tillbehör efter Wii med tillhörande epitet, och plötsligt bryter man mot detta genom att ta avstamp i en ny plattform med precis samma grepp. Å andra sidan har varumärket Wii blivit så starkt och laddat att Nintendo velat vara konsekventa med att Wii U är en förlängning av samma vision, samma filosofi. I ett sådant läge kan det vara klokt att falla tillbaka på det enkla, det givna. Wii 2, eller Wii Too.

Skadan är dock redan gjord; Nintendos aktie rasade hastigt som konsekvens och världen står som ett frågetecken. Vi som förstod vad Nintendo vill göra är mer positivt inställda. Wii U är en mångfacetterad kontroll med de nödvändiga knapparna, två analogspakar, enorm pekskärm, rörelsekänslighet och kamera samt mikrofon. Egentligen en trendkänslig produkt av vår tid, en kombination av Ipad och Wii-fjärris.

Vad som blir tydligt när jag testar skärmen på Wii U är dock att konsolen i sig strömmar bilden, med ungefär samma filmteknik som molntjänster i stil med OnLive fast lokalt, och att det således uppstår filmkomprimeringsartefakter som gör bilden aningen luddig. Det är ingen deal-breaker på något sätt, men ändå ett tecken på svagheter i upplägget. Vad jag menar kan mer effektivt sammanfattas i bilder:

Bilden som den ser ut kopplad till tv:n.

Bilden som den ser ut strömmad till Wii U-kontrollens skärm.

Eftersom konsolen står för all grafikhantering lär det således inte vara möjligt att sprida vidare avancerad grafik mellan flera spelare samtidigt, om alls. Ju fler inblandade Wii U-kontroller, desto jobbigare för konsolen. Alla demonstrationer på mässan var begränsade till en Wii U-kontroll kombinerad med flera Wii-fjärrisar, och troligen är det så spelandet kommer att se ut.

Att Nintendo inte vågar göra någon stor sak av HD-grafiken är också uppenbart; det intrycket lämnade man åt åskådarna med en realtidsdemo av ett hypotetiskt Zelda som aldrig sett bättre ut i 3D. Jag fick lust att slicka på tv:n, men hejdade mig när jag insåg att det vore som att tungkyssa demorummets tidigare lika upphetsade besökare.

Jag ser fram emot att leka med Wii U och alla Nintendo-sköningar i HD, men det är lika bra att brotta ner sina drömmar och förväntningar redan nu. För fullt så revolutionerande är Wii U inte, och det kommer i samband med konkurrenteras generationsskifte att återigen bli motigt för Nintendo att hänga med, även om man under ett år kan tillgodose sig ett visst överspill av multiformatstitlar.