Så överlever du 3 minuter i Starcraft

När jag bestämde mig för att sätta mig in i Starcraft 2 och börja spela ”på riktigt” så var jag ganska stöddig. Men det förändrades hastigt när jag väl började spela online. Snabbt fick jag erfara alla fula taktiker som folk missbrukar. Att hamna i den lägsta ligan, ”Bronze”, betyder i princip att man kan möta vad som helst. Folk är inte rädda för att förlora där och går ”all in” med vad de än har, hur idiotiska deras planer än är. Och eftersom alla oftast är lika nya som jag och inte vet hur man ska avstyra de fula knepen betyder det att idioterna kan fortsätta härja.

Innan du själv kommer på den suveräna idén att bli Starcraft-hjälte finns det alltså några saker du borde kolla upp först, och eftersom jag är så snäll så listar jag dem här nedanför. En komplett guide över hur man inte dör på typ 3 minuter. Vilket jag förstås gjorde, de första gångerna jag råkade ut för det…

1. Se till att du har en bra mus. Snabb ska den vara. Blizzard glömde bort funktionen ”zooma ut” så man kan glömma det där med bra översikt. Vill du kolla om dina gubbar har skit under naglarna kan du zooma in i alla fall. Annars får du förlita dig på färgklumparna på minikartan och veva med musen som en dåre… Själv behöver jag en ny mus.

2. Worker rush: Om din motståndare anfaller dig med alla sina arbetare ska du inte fortsätta samla mineraler medan du visslar för dig själv. Döda de jävlarna på en gång. Förmodligen vinner du eftersom du hinner producera fler arbetare än honom.

3. Tower rush: När du spelar mot Protoss och ser att han sätter upp en Pylon inne i din bas kan du räkna med att han har tänkt bygga en Photon Cannon där och skjuta ner allt i närheten. Ta vad du än har och banka ner den snabbt som fan.

4. Bunker rush: Spelar du mot Terran istället och han bygger en bunker utanför din bas kan du dra ut TP-kabeln ur datorn. Har du tur får du spela mot någon annan nästa gång…

Spel – ett hjälpmedel inom psykiatrin?

Spel är ett unikt medium. Till skillnad mot böcker och filmer så låter spel oss att aktivt delta i vad som händer och föra berättelsen vidare. Vi observerar inte bara som åskådare utan vi är en sista pusselbit för att mediet överhuvudtaget ska fungera.

Om det är som jag berättade i mitt tidigare inlägg, som Jayne Gackenbach kommit fram till i sina undersökningar, att spel tränar oss i att kontrollera vårt undermedvetna, borde då inte forskare vara mycket mer involverade i skapandet av spelen?

Man kan nästan se spelen som kognitiv beteendeterapi:

”Kognitiv beteendeterapi utgår från att mänskliga problem har sitt ursprung i hur individen ser på sig själv och sin omgivning, så kallat kognitivt perspektiv, och hur individen reagerar på miljön, beteendeperspektiv. Det antas att människans tankar, känslor och beteenden ömsesidigt styr och påverkar varandra. Till exempel kan negativa tankar som ‘jag är värdelös’ bidra till nedstämdhet, ledsamhet och beteenden som att dra sig undan och bli passiv. Kbt inriktas på att förändra de tankemönster och beteenden som håller kvar och förvärrar problemen.”

Inom psykiatrin i Sverige och även resten av världen används redan kognitiv beteendeterapi som behandling mot bland annat depression, kronisk smärta, och olika psykiska störningar. Själva behandlingen går ut på att förändra tankemönster. Patienten får fundera över hur denne reagerar i olika situationer och får sedan förslag på hur man kan tänka och agera istället. Nästa gång patienten upplever samma problem så är det meningen att den ska testa att agera annorlunda och genom att ha gjort det så uteblir en del av problemet.

För någon som har spelat rollspel är det där en självklar ekvation – att olika handlingar ger olika resultat och att det alltid finns ett optimalt sätt att undgå problem. Men för någon med en sjukdomsbild är det inte lika självklart. Och frågan är om inte spel som är mer anpassade till att hjälpa spelarna att hantera sin vardag även skulle fungera som behandling inom psykiatrin?

Exempel:
Agda, 30 år, tycker det är jobbigt att vistas bland många människor. Hon är rädd att hon ska göra något pinsamt och att folk ska skratta åt henne. Hon vill inte göra bort sig och har fått diagnosen ”social fobi”.

Lösning:
Genom kognitiv beteendeterapi ska hon lära sig att tänka annorlunda och fokusera på de positiva effekterna av att vistas bland andra människor istället.

Alternativ lösning:
Genom att spela ”Human Reactions” (fiktivt spel) kan hon direkt se hur hennes spelarperson påverkas av de val hon gör och får med sig extra verktyg till att hantera sina egna problem.

Spelen hjälper oss kontrollera våra drömmar

De flesta debatterna som handlar om våld i spel brukar handla om att det är skadligt genom att vi avtrubbas, och att små barn som ännu inte lärt sig att bedöma vad som är rätt och fel i verkligheten påverkas negativt. Intressantare är istället den moraliska aspekten när de virtuella liven i spelen blir så verkliga att det blir svårt att bedöma om de har ett eget liv eller är en kreation av vår fantasi.

När spelen i framtiden till slut inte pågår på en tv-skärm utan det står en riktig varelse framför oss, en projicerad cyborg som reagerar med känslor – skulle vi fortfarande kunna döda den utan att det vore fel?

Men det finns en annan aspekt av debatten som sällan har nämnts. Tänk om spelen i sig istället ger oss verktyg till att hantera den virtuella värld som pågår inom oss på natten? Tänk om vi genom att spela dagligen får förmågan att ta kontroll över vårt eget liv på samma sätt som spelens huvudpersoner?

Både drömmar och spel är skenvärldar. Den ena världen projicerad av det biologiska sinnet och den andra drivs tekniskt av datorer och konsoler. Kan man se ett samband med hur man påverkas på natten av att spela våldsspel?

Ja, säger Jayne Gackenbach – psykolog på Grant MacEwan University i Kanada. Hon har studerat drömmar sen 1990-talet och presenterar i en rad studier resultat som vänder upp och ner på hela ”våldsdebatten” om spel.

”Spelare är vana vid att kontrollera spelmiljöerna, och det kan anpassas till drömmar” säger hon.

Några paralleller hon hittade var att både klardrömmare och spelare har bättre förmåga än genomsnittet att uppfatta objekt i en tredimensionell värld via syn och känsla och var mindre benägna att bli åksjuka av det. De kunde också koncentrera sig och fokusera bättre.

År 2006 gjorde hon en undersökning som granskade hur både folk som inte spelar och ”hardcore spelare” reagerade i sina drömmar. Fler spelare mindes sina drömmar bättre och drömde oftare om att vara utanför sin kropp och kunde kontrollera vad som hände i deras drömvärld – vilket hon menar beror på att de är vana vid att se sin spelarperson och att kontrollera den.

Två år senare gjorde hon ytterligare en undersökning där hon ville se hur spelare reagerade på mardrömmar och i den fann hon att spelare upplevde mindre skräck och aggression överhuvudtaget. För dem blev mardrömmarna snarare roliga. Istället för att springa iväg så vände de sig om och slog tillbaka mot sina mardrömsvarelser.

Jayne Gackenbach menar att spel kan användas som en form av rehabilitering för personer som lider av post-traumatiskt stressyndrom, som ej kan tygla sina mardrömmar. Det skulle lära dem att ta kontroll över sin drömvärld igen.

Om det är som Jayne säger, att vi kan lära oss att ta kontroll genom att spela, så borde väl inte ”våldsdebatten” handla om huruvida vi blir avtrubbade eller ej, utan snarare handla om vad mer vi kan lära vårt undermedvetna av att spela?

Look-alike: Idra och Tobey Maguire

I helgen så satt jag bänkad framför Blizzards nordamerikanska ”Battle.net Invitational” och försökte lära mig att bli en bättre Starcraft-spelare. Tyvärr tog en Terran-spelande Dignitas Select hem segern och det blev få intressanta Protoss-matcher i finalen.

Men i slutändan så betydde det ingenting när jag gjorde den fabulösa upptäckten att en viss Zerg-spelare egentligen är – Spindelmannen! Bakom hans slemmiga näste av Zerglings lurar alltså en spindelhjärna utan dess like:

Nu även terranska örhängen

Eftersom mina örhängen fick så fin kritik av er och någon till och med köpte ett par av dem samma dag jag publicerade inlägget så kör jag en favorit i repris idag. Terran får också vara med i leken nu och även World of Warcraft får en hyllning.

Vill du ha dessa Terran-örhängen så hittar du dem här.

Medan Horde-örhängena finns här.

Har du förslag på smycken du tycker att jag ska göra? Nästa gång kanske jag kan pyssla något från ditt favoritspel!

Örhängen med Starcraft-tema

Vad gör man när man är så förbannad på att Terran antingen rushar en med marines och marauders eller kommer med sina äckliga banshees att man inte vill spela längre?

Svar: Man slår av spelet, vägrar spela på en vecka, pysslar ett par örhängen som hyllning till de andra raserna och kan sen till slut känna suget efter att spela igen.

Örhängena är gjorda av svart plast och dinglar skönt mot halsen.

Men vad tänkte jag egentligen? Jag spelar ju bara Protoss så vad ska jag med Zerg till? Äsch, jag säljer dem på Etsy!

Är livet det som pågår medan jag fipplar med min Iphone?

Ni har säkert stött på den också, personen som rynkar på sin panna, är misstänksam och tittar snett på de sociala medierna. Oftast har personen åsikter som “det där stjäl bara tid från annat” och “ovettig låtsasjournalistik”, men sedan sitter personen själv och uppdaterar sin Facebook varje dag ändå.

För inte så längesen så stötte jag på exakt en sådan person och någonstans i mitt inre tog jag åt mig. För det kanske är så? Livet kanske är det som pågår medan jag fipplar med min Iphone? Har ni någon gång funderat över om ni missar något som händer runt omkring er medan ni sitter och läser uppdateringar på Twitter? Själv vill jag gärna tro att jag är den sociala varelse som jag både känner mig som, och som påstås i någon text jag läste för ett tag sen att “Twitter-användare” är. Men hell yeah, jag lyckas underhålla en hel vänskapskrets samtidigt som jag konverserar med mina åttahundra följare på Twitter. Eller gör jag?

Den där personen som skeptiskt tar avstånd till allt vad Twitter heter kanske är er flickvän, eller er kompis som inte anser att den får tillräckligt av er uppmärksamhet. Eller är det bara jag som kan skriva under på att jag vet vad flera av mina Twitter-vänner åt till middag men som inte pratat med min mamma på flera veckor? Är sociala medier ett hot mot det riktiga sociala umgänget? Gör smartphones oss till ständigt halvt närvarande människor?

Jag har funderat över om det stämmer. Skulle jag ändra relationsstatus på Facebook före jag ringde en kär vän om det tog slut med min partner? Eller välja att ta med mig internet framför en kompis till en öde ö? För mig så blir svaret “kanske” och det skrämmer mig.

Som den speltokiga människa jag är så gör jag genast en jämförelse med World of Warcraft. Är sociala medier beroendeframkallande? Mina följare på Twitter skulle lika gärna kunna vara rollspelande kompisar i ett spel. För visst har väl ni någon gång sagt att ni ska göra något skoj på Twitter, för att sen “fastna” och strunta i att göra saken för att ni sitter och F5:ar istället? Men folk kan väl få tro att ni tog den hurtiga promenaden i alla fall? Vilket tar mig direkt vidare till om man verkligen är den man utger sig för att vara på Twitter? Det finns massor av klassiska “sociala media-typer”. Precis som World of Warcraft ( likheter än en gång) har en grupp bestående av tank, healer och damage dealers, så har varje persons flöde på Twitter minst en person från varje sociala medier-kategori. Men hur kan man känna varandra om alla har sina olika roller?

Ibland brukar jag få bita mig i tungan när jag pratar med folk: “Åh han! Ja, han känner… Öh, jag och han följer varandra på Twitter!” och sedan brukar jag sitta en lång stund och fundera över innebörden med det… Precis som nu.

För vissa var E3 lite FÖR coolt

När jag går till jobbet så klär jag på mig på morgonen. Så är det inte för vissa. De flesta av de som jobbade på E3 var inhyrda av event-firmor. De fick betalt för att göra vissa speciella grejer på mässan. Men när går arbetsgivarna över gränsen?

USA är ett av få länder där nästan alla byggnader har air-condition. Överallt är det iskallt inomhus trots att solen gassar på utanför. Innan vi for till Los Angeles så påstod Victor att man blir förkyld om man inte klär på sig ordentligt på mässan. Jag trodde att han skämtade.

För att förklara mycket av min irritation i det förra inlägget om det här ämnet känner jag att jag måste visa den här bilden:

En tjej stod bredvid ett bås och såg väldigt besvärad ut. Inte förrän jag kom hem och tittade på bilderna så insåg jag varför. Där stod hon, ihopkrupen i sina ”jobbarkläder” – ett par minimala shorts – och höll på att frysa ihjäl.

En läsare kommenterade tidigare:

”Grejen är väl att de förväntar sig väl att de som ställer upp och de som anställs skall vara snygga, utifrån ett medialt och ”norm” perspektiv. Det är ju alltid betraktarns ögon så klart. Men jag personligen tycker att de har all rätt att sätta en standard på dom eftersom poängen är att de ska se bra ut. ”

Tack för responsen, men det är svårt att hålla med om att det är ok att alla på mässan tvingas jobba i så lite kläder. Skulle ni också vilja frysa hela dagarna på jobbet? Det handlar inte heller om att hon borde ”byta jobb”, utan att hon borde FÅ presentera spel utan att vara halvnaken – eller svinsnygg.

Bakom nördarnas fasad på Dreamhack

Medan resten av gänget på Press2play ägnade hela helgen åt att hylla e-sport på Dreamhack genom livesändningar på SVT Play så besökte jag lan-festivalen i ett lite mer upptäckande syfte. Nyfiken och förväntansfull hoppade jag in i en bil med Saga och Jocke för att se om Dreamhack är något för den som inte är 14 år – och pojke.

Tre timmar bort från Stockholm i Elmias lokaler i Jönköping hade ideella arbetare redan kämpat i en vecka med att bygga upp allt inför festivalen. När vi väl var på plats möttes vi av ringlande köer upphetsade ungdomar, en bråkdel av dem tjejer väldigt avklädda i korta shorts trots det kyliga vädret.

Direkt när man kom in på Dreamhack erbjöds alla att rita sina egna plakat för att heja på sina ”idoler” i de olika tävlingarna. En utmärkt idé, tyckte jag – ända tills jag mötte tre killar som gick på rad bärande varsitt plakathalsband som de bjöd ut sig själva med: ”4-kant?”, ”Villig?”, ”Sugen på 4kant”.

Ett par timmar senare, när jag var på väg för att lyssna på ett föredrag hållet av en av Minecrafts utvecklare, såg jag en kille bli bortförd med ambulans. Det hände saker hela tiden. Tiotusen ungdomar på ett och samma ställe innebär en hel del olyckor. Ytterligare en på kvällen,  när jag stod nedanför en stentrapp och såg hur någon tappade en plattskärm som hårt studsade sönder till spillror på vägen ner. Ungefär i just den stunden så bestämde jag mig för att jag behövde prata med någon veteran för att få höra deras historia.

Therese (@tesas på Twitter) besökte Dreamhack första gången för två år sedan tillsammans med några kompisar för att spela och kom efteråt på att det skulle vara kul att ta med barnen också. Hennes son Zaccarias och hans kompis Oscar föredrar att spela Call of Duty medan Therese mest spelar World of Warcraft och Starcraft 2. Oscars mamma, som inte gillar att spela, passar på att ta semester i Jönköping och besöka SPA och sådant medan de andra är på festivalen. Det här var fjärde gången på Dreamhack och grabbarna var sugna på att övernatta själva i sovsalarna på festivalen nästa gång. Hittills hade alla bott på hotell tillsammans.

Att följa med barnen till Dreamhack tycker Therese är samma sak som att följa med sina barn på andra sporter, som fotbollsträningar. Oscar och Zaccarias hade gärna sett fler tjejer som spelar, och inte bara ”hang-arounds” som är där med sina pojkvänner. Men just då hade de ett gäng tjejer sittande precis bredvid dem. ”De spelar Hello Kitty Online”, berättade Zaccarias, ”en av dem är 34 år”. ”Va?”, utbrast Oscar. ”Hon ser ju ut som 14!”.

Efter alla gånger på festivalen hade de en hel del tips till eventuella nybörjare. Första gången fick de lära sig den hårda vägen att det är bäst att ta med egna stolar. Grabbarna var så korta att de inte nådde upp till tangentborden och var tvungna att bygga en ställning att ställa stolarna på. Efter det köpte de stolar för att enbart använda som sina Dreamhack-stolar och kunna sitta skönt när de är där. De tyckte också att man ska se till att inte sitta med folk som är dryga eller välja platser precis vid scenen. B-hallen brukar vara lite lugnare och det är roligt att ta med ljusslingor att ”pimpa” datorerna med så att det blir fint.

Några dagar före jag for till Dreamhack fick jag höra av en lärare att eleverna pratat om att det förekom en del droger på Dreamhack, men Therese och killarna hade inte märkt av något sånt. En del fulla killar hade de sett, och många som rökte. Men det var svårt att se exakt vad de rökte, menade de.

Vid vårt möte så hade Therese på sig en av de orangea crew-tröjorna och kom precis från en massa videoredigering, men hon tyckte att det är roligast att få spela när man är på Dreamhack och att man ska ta sig tid att göra det när man väl är där.

När jag pratat med dem så kändes hela min bild av evenemanget ljusare. Det är personer som Therese som ÄR Dreamhack. Som ser till att det finns någon vuxen på plats med ungdomarna och hjälper till med andra jobb på plats när det behövs. Och som Oscar sa, ”mammor som spelar är svincoola”.

Dreamhack är en fantastiskt inspirerande miljö, men arrangörerna tycks blunda för sina egna brister:

Festivalen drivs ideellt men är ändå ett aktiebolag som tjänar pengar. Hundratals jobbar gratis för att tiotusen ska ha det roligt medan någon annan tjänar pengar på det.
Många dumpar sina barn på festivalen och låter dem vara själva där hela helgen.
Få av punkterna på Dreamhacks schema riktar sig till tjejer som målgrupp. Att en del sitter och lanar Hello Kitty Online och liknande spel är till exempel inget som lyfts fram.
Genom att det bara hålls e-sporttävlingar på ställen som Dreamhack så når e-sporten bara ut till målgruppen som håller till där.

Vad Dreamhack skulle behöva:

Erbjuda lön till de som arbetar där för att locka fler föräldrar och andra vuxna att engagera sig.

Vad E-sporten skulle behöva:

Hålla tävlingar på mer könsneutrala platser som inte redan har en specifik målgrupp, till exempel på Gamex. Det skulle locka fler deltagare av andra åldrar och kön.

I Gears of War-mannens grotta

Det var bara två timmar kvar av mässan och man såg hur hysterin började sprida sig bland alla besökarna. Knuffarna i köerna blev hårdare och en del blickar såg så hungriga ut att man ryggade tillbaka. Victor och Christer rörde sig i rapidfart mot en intervju med Bioshock Infinites skapare och för att testa Wii U. Mässans höjdpunkter, prioriterade sist av allt.

Själv kastade jag mig genom folkmassorna mot Microsofts bås och antastade en förvirrad tjej för att få snacka med deras PR-man, som jag senare tiggde till mig en demonstration Gears of War 3 av. Efter några dagars hängande på mässan trodde jag att jag skulle vara beredd: Ännu ett gäng skulle visas in i ett stort rum och sedan släckas ner.

Men när jag ensam stod utanför ett rum med en lika förvirrad kille från Entertainment Weekly insåg jag att vi nog inte skulle bli så många. Jeff, som jag tror att han hette var själv från Los Angeles och berättade att han träffat någon svensk journalist på samma ställe förra året.

Till slut öppnades dörren och Cliffy släppte in oss till sin lilla grotta, där vi alla tre delade samma soffa medan han spelade igenom ett demo för oss. Både delar av det och av allt annat gameplay som multiplayer och horde finns faktiskt redan att se online men det var en helt annan känsla att se det spelas så där. Jag är såld. För något år sedan så bloggade jag om hur häftigt det skulle vara att få bygga fort och placera ut skydd själv på alla banor, och det är precis vad man kommer kunna göra nu i horde.

De som redan spelat Gears of War 2 vet hur det slutade för Dom och hans fru Maria, men uppföljaren kommer inte sakna kärlek för det. I Gears of War 3 kommer vi få följa en helt ny kärlekshistoria – som i och för sig verkar ganska gnabbig och tonårsromantisk.

Det enda som egentligen kan hindra det här spelet från storverk är lagg och för lite innehåll i form av kartor. Och på min fråga om hur många kartor det kommer tillsammans med spelet så vred Cliff på sig och var tvungen att fråga sin kollega. Svaret var 10 stycken. Men förmodligen har de redan nu andra kartpaket färdiga – som de senare kommer sälja dyrt till oss.

Handlar E3 om spel? Inte för alla

Trodde du att E3 handlar om spel? Tänk om i så fall. För vissa handlar allt om de heta brudarna som presenterar spelen – Alla ”Booth Babes” som lättklädda skuttar runt i korta shorts och push ups.

IGN, en av de största internationella spelsidorna slog till stort och hade en fotograf som var där för att enbart fotografera tjejerna, och i efterhand har de sedan lagt upp ett system där man kan rösta på de snyggaste ”Booth babes of the day”. Men de var inte ensamma.

Jag tror att jag såg fler som fotograferade tjejer än som testade att spela de nya spelen på mässan. En minoritet ”Booth Hunks” fanns förstås också på plats, uppklädda till tänderna i militärkläder.

Behövs de egentligen? Jag förstår tanken med lite rolig lättklädd cosplay och marknadsföringen i att dra till sig snabba blickar. Men vill spelutvecklarna verkligen att folk ska kolla in rumpor istället för deras spel? Jag skäms åt dem.

Mitt första E3 är över

På gatan Sepulveda Boulevard ekar just nu tystnaden på vårt hotellrum, så där så att det vibrerar i öronen. Och överallt i världen färdas trötta E3-besökare hemåt medan spelsidor uppdateras frenetiskt.

Min pojkvän, som är alldeles för het för mitt eget bästa och som har fått booth babes att vända sig om hela veckan, ligger utslagen i sängen och fingrar på sin iPad.

Några rum bort ligger Christer och Josef hand i hand i en dubbelsäng och… jag vill inte veta vad de gör. Men snart kommer Press2play ha en hel del att bjuda på. De där männen har spelat in intervjuer i en takt som om de tror att varenda spelutvecklare kommer dö imorgon. Till er.

När jag har andats och orkar spotta ur mig intryck av veckan så återkommer jag. Men jag kan i alla fall lova att det kommer att handla om:

Mina möten(!) med Cliffy B och Gears of war 3!

Wii U – Var den wihihihi?

Har fått flera roliga förslag på vad Victor skriker på bilden i det förra inlägget. Jag utser en vinnare nästa vecka!

Bloggtävling: Vad skriker Victor?

Vill du ha chansen att vinna en souvenir från E3? Berätta i så fall vem Victor skriker till på den här bilden, och illustrera med en pratbubbla vad det egentligen handlar om. Bästa idén får något fint av mig sen.

För att vara med i tävlingen mailar du sedan ditt bidrag till monika.nilimaa@press2play.se

Vinnare utses efter E3:s slut.

På äventyr i Los Angeles

Efter ett tiotal timmar i ett skumpigt flygplan kom två trötta press2play:are fram till New York. Halvvägs till E3 fann vi oss trots miljoner amerikaner omgivna av svenskar.

Eurogamer och Skillpoint erkände att de hade förföljt oss och slog sig ner med oss för vilda diskussioner. Eller vid närmare eftertanke: Vi var alla väldigt trötta och satt och fnissade över några mosiga hamburgare.

Sex timmar senare på ett annat flygplan som vid ett flertal tillfällen var på väg att störta så kom vi till slut fram till Los Angeles. Jag och Victor invigde vårat hotellrum, och passade på att sova innan vi startade gårdagen med en rejäl amerikansk frukost, The Lumberjack Slam på Dennys. Pannkakor, bacon, ägg och rostat bröd i en härlig blandning. Sen gav vi oss ut på shopping. På bilden nedanför kan man se hur jag skakar ut en orm ur min kofta. Typ.

Victor blev snabbt less och trött på galleriorna och roade sig med Apple-shopping och drömmar om bio. Han fick sin bio sen, X-men: First Class. Här visar han sin muterade sida:

Efter långa promenader i Los Angeles blir man lätt törstig. Staden är inte riktigt gjord för att man ska gå runt utan förutsätter att man har hjul. Som tur är har de roliga drycker att förlusta sig på. Victors blåa flaska smakade tuggummi.

Min var inte lika god som den var vacker. Men is-té fungerar alltid ändå.

Idag fortsätter äventyret. Nu ska vi ge oss iväg och registrera oss på E3 Expo i Downtown.

Monika rustar för Santa Monica

Med skräckhistorier nära i minnet om personer som vid inflygningen blivit nekade att sätta sina fötter på amerikansk mark ansökte jag idag snällt om ett visum. Över axeln hängde en oengagerad Victor och försökte leda mig igenom processen medan jag förskräckt beklagade mig över de krångliga amerikanska adresserna. I bakgrunden stektes symboliskt ett par feta falukorvar – maten från min födelsestad brändes fast i stekpannan medan min egen panna rynkades frustrerat, kinderna färgades röda och rösten blev gällare.

”Hur ska jag stava mitt efternamn? Tänk om ‘Ö:et’ inte alls skrivs med ‘OE’? Då kommer de kasta ut mig!” Ungefär mitt i den meningen puttade Vic bort mig från datorn och tog över.

I Los Angeles väntar inte bara E3, tidernas mest spännande mässa (eftersom jag kommer vara där), utan också ett besök på Universal Studios, strandhäng vid havet, och eventuell budgetshopping på Forever 21. Det blir första gången på sju år som jag sätter fötterna utanför Sveriges gränser!

Kom gärna med tusen tips på vad jag inte får missa, vad ni vill att jag ska rapportera från E3 åt er och vilken amerikansk mat som är godast. Och om ni vill kan ni ju förstås också gissa vilket annat efternamn jag har som ställer till det i den amerikanska byråkratin…

Mitt liv innan E3

Nedräkningen har börjat. Samtidigt som en vulkan på Island spyr ur sig aska och snart förpestar hela Europas himmel så tickar klockan snabbt mot avfärd. Från varje hörn av internet viskar tomtar skvaller om vad som komma skall och de som redan vet de står uttryckslösa och ser på. Varje dag trillar fler och fler bekräftelsemeddelanden in om att snart, snart går E3 av stapeln. Och jag, ja, jag kommer finnas där på plats under den heta amerikanska solen. Ingen aska ska få hindra mig.

Tills dess består mina dagar av enbart jobb, en konsults ständiga börda, jobb efter jobb på olika ställen. Konsultbolag bryr sig inte om min dröm om ett monogamt jobbförhållande. Den senaste tiden har jag: varit driftövervakare på Amadeus Scandinavia och kollat att deras databaser ser ok ut, fortsatt jobba på TV4 Expressen Mobilab med att hantera marknadsföring och stora utskick av mobila kuponger samt fått ett ytterligare jobb på TV4 med att hantera licenser, avtal och fakturor. Samtidigt som jag haft mitt supportjobb på Paradox Interactive och den här bloggen att ta hand om.

Nu måste jag lugna ner mig med jobben. För trots timmar och åter timmar av slitande så syns det inte på lönekontot. Det är dags att hitta ett fast heltidsjobb. (Jag tar hemskt gärna emot tips…)

Medan min pojkvän plöjer igenom LA Noire och Witcher 2 som barn slukar i sig godis har mina enda nöjen varit Portal 2, Castlevania HD och en snabb återvändo till Monkey Island 2.

Jag avslutar med två små nördiga shoppingtips:

Pac-Man Moleskine, skissblock på NK i Stockholm.

Teknikmagasinets R2D2-projektionsklocka, sedd i Gallerian i Stockholm.

Spelinnea om sin kärlek till Kirby och amigurumis

Linnea Hummel är 22 år och älskar att göra amigurimis. I framtiden funderar hon på att studera webbprogrammering eller webbdesign, men just nu är det på hennes blogg nördigheten främst kommer fram.

Sen 2009 har hon skrivit recensioner och bloggat om sitt spelintresse på SpeLinnea, som den senaste tiden svämmat över av bilder på virkade figurer, så kallade ”amigurumis”.

”Amigurumi” är japanska för virkade eller stickade och stoppade leksaker. En amigurumi föreställer ofta djur, men kan även vara en mänsklig figur, maträtt eller något annat objekt. Den klassiska amigurumin har ett oproportionerligt stort huvud, stora runda ögon och liten kropp enligt det japanska idealet ”kawaii”, alltså så gulligt som möjligt.

Linnea är väldigt förtjust i Kirby, och drömmer om att äga alla Kirbyspel. Men om sitt pysselintresse berättar hon att det var en slump att det blev just amigurumis. Det hela började med att hon köpte en stickring, så kallad ”quick knit” från Panduro år 2009, och sedan blev sugen på att göra mer spelrelaterade saker. Det blev bland annat denna Goomba-mössa:

Efter en del inspirationssökningar på internet hittade hon fenomenet ”amigurumis” och kände att hon var tvungen att prova. I början var det svårt, men hon utvecklades fort eftersom hon tyckte att det var så roligt och lättsamt att jobba med materialet.

Skämtsamt brukar hon säga att det är den enda hobbyn hon har som inte dras med laddningstider. Man ser resultatet direkt.

Inspirationen till sina kreationer finner hon i spelen eller från virkböcker hon köpt, och på Youtube kan man lätt se hur man gör en specifik teknik eller maska utan att kunna innan. I början googlade hon bara fram mönster, men efter ett tag tänkte hon ”hey, det är inte bara en massa maskor på måfå, de följer verkligen ett mönster jag kan tolka, jag borde prova nåt själv!”. Sen gjorde hon sin runda vän Kirby, sitt allra första egna amigurimi-mönster. Nu klurar hon ofta på nya mönster och figurer att virka och tycker att det är coolt att se något faktiskt växa fram.

På frågan om det är svårt och om hon tror att vem som helst kan lära sig så svarar Linnea att så länge det finns ett intresse så kan vem som helst göra det. Hon hade bara virkat på slöjden i skolan tidigare. Ett förslag är att börja med tjockare garn först och göra enklare figurer, och sen avancera ju bättre man blir. ”Våga prova, våga misslyckas! Som med alla hobbies ska det vara kul att göra det. Det kanske inte ser bra ut första eller andra gången du gör det, men snart rasslar det till och du blir värsta fullfjädrade amigurumi-makaren!”.

Har du någon rolig händelse kopplad till amigurumis? Det kan vara vad som helst.
”Jag virkade en munk med chokladfrosting och strössel på. Min kompis tyckte det såg ut som en hemorrojdkudde. Haha, det är tyvärr det enda jag kan komma på.”

Portalpartners <3

Trummar otåligt med fingrarna i bordet. Suckar. Tittar på klockan. Suckar igen. Snart är det dags att gå och sova igen och jag som precis blev klar med dagens arbete hinner inte ens spela idag. Ändå vrider jag mig här på stolen och sneglar mot tv:n. Lyssnar efter om om min pojkvän slutat knappra på sitt tangentbord i det andra rummet. Det är tyst en stund. Sen börjar det smattra igen.

Jag vill krypa ner i soffan med honom och avsluta samarbetsläget i Portal 2. Men istället så sitter jag kvar här och raderar spåren efter kvällens supportjobb, felrapport efter felrapport flyttas snabbt till papperskorgen och lika fort suddas den gångna timmen ut ur mitt huvud för alltid. Vissa småsaker behöver man inte minnas.

Däremot måste du alltid komma ihåg var du satte din första portal. I Portal 2 alltså. Jag satte just ut en, under Victors kontorsstol. Och den andra sitter i vardagsrummet. Floooorp.

Men konstigt nog börjar han sprattla när han dyker upp på vardagsrumsgolvet. Hans ögon är formade som glittriga Starcraft 2-pylons och han stammar något om en inspelning imorgon. Bäst att låta honom förbereda sig alltså.

Glad spelpåsk!

Visst är det bra med några lediga dagar att ägna åt spel, kel och andra nöjen? Själv ska jag jobba en del, men Victor sitter här hemma och spelar Starcraft 2 med glitter i ögonen. Senare ikväll kanske jag kan slita honom därifrån för några timmar i Portal 2. Vad ska ni spela i påsk?

Igår var jag hos P3 Populär för att prata om påskpyssel med speltema som jag nämnde i förra inlägget. För att lyssna på besöket i efterhand behöver ni bara klicka er till deras sida. Där finns även fler bilder än de ni ser här nedanför.

Spelpyssel hos P3 Populär

Idag gästar jag P3 Populär för att snacka spelpyssel. Bland annat har jag gjort ett påskkort som berättar om Patapons äggjakt. Nyfikna? Jag åker dit alldeles snart och kommer vara där mellan 10-12 någon gång. Men här nedanför kan ni få se en snabbt scannad bild på hur kortet ser ut. Nu drar jag!

Nu betatestar vi Gears of War 3!

För ungefär två år sedan så satt jag lycklig framför min Xbox varenda kväll och skrek svordomar i symbios med arga amerikaner. Vi sågade i varandra, planterade ut granater som sprängde kroppar till köttstycken och tävlade om vem som kunde skjuta sönder flest huvuden. Det var en blodig fest i mitt vardagsrum och popcornen flög åt alla håll när jag exalterat skuttade runt i min fåtölj.

Precis så våldsamt är Gears of War. Det är ett sådant där spel som du absolut inte ska låta ditt minderåriga barn spela, av många äckliga anledningar. Men av samma anledningar är spelet givande på flera olika sätt. I början av en match börjar blodet pumpa snabbt av spänning och fokuseringen är total. En plan har redan formats i huvudet och du vet precis vart du ska springa för att hämta det mest kraftfulla vapnet. Samtidigt som du vet att du inte kommer vara ensam om att försöka ta det. Där väntar nämligen matchens första massaker.

Att ett sådant här spel var det första som lockade mig – en då blond liten tjej – att börja spela online på min konsol är kanske ett mysterium för vissa, och även jag själv har varit förvånad. Jag har nämligen aldrig förr varit så tävlingsinriktad som jag blir när jag slår på Gears of War. Det är kampen om att överleva som lockar mig, och till skillnad mot vissa andra spel så måste man verkligen kämpa för att få ihjäl varandra.

Vad Gears of war 2 däremot hade som nackdel var att man var tvungen att kämpa mot spelet mer än vad man kämpade mot sina motspelare. Det var spelarnas uppkopplingar som bestämde hur väl allt skulle flyta på, och många lärde sig att fuska och lura systemet så att det alltid var de som hade fördelarna på sin sida.

Nu är uppföljaren här, nästan. En beta-period för Gears of War 3 har startat och förutom nya vapen och en kvinnlig karaktär att spela så är den starkaste nyheten att spelet nu använder dedikerade servrar, vilket det borde gjort från början. Förutom det så är det enklare att hoppa in och ur pågående matcher, med ett kösystem och AI som tar över ifall någon försvinner från matchen.

När jag satte mig och spelade i fredags var det under 700 stycken online i hela världen, men idag har alltså den riktiga betan påbörjats och allt jag hört hittills har varit lovord. En del buggar har jag märkt: AI-deltagare som är odödliga, någon kropp som flutit omkring på marken och att gubben man spelar gör något helt annat än det den ska göra när man trycker på knappen. Men samtidigt… Det är en beta. I höst kommer vi få ett svindlande bra spel att döda varandra i.

Tv-spel är den nya tidens onani

“Tv-spel är den nya tidens onani. Alla gör det, men ingen erkänner det, och ingen kille tror att tjejer gör det.”

När jag såg de två meningarna på Twitter så kunde jag inte låta bli att skratta högt och sprida meddelandet vidare. Jag tyckte att det sammanfattade en diskussion som pågått länge – den om att tjejer ”tydligen” inte spelar och att vuxna låtsas om att de inte gör det för att inte verka töntiga.

Men senare upptäckte jag att andra uppfattat tweeten som något helt annat. Här har vi en som funderade över masturbation och att han helst vill göra det ensam, istället för öppet med andra. Apropå spel och multiplayer alltså.

Vilket för mig in på det jag har funderat över i veckan. På tisdagen så anordnades Stockholm Invitational på Kulturhuset av Dreamhack. Åtta riktigt grymma Starcraft 2-spelare möttes i en turnering där 100 000 kronor stod på spel. Bara män.

Medan Victor och Jesper gled runt och intervjuade folk satt jag hemma och följde live-streamen hela dagen, nerbänkad i fåtöljen med en stor skål äppelpaj. Tanken var egentligen att bara se någon match, men det var så intressant att jag ville se hur resten gick. De engelska kommentatorerna var fenomenala på att förklara vad som hände och trots att jag bara spelat någon match mot datorn så kunde jag hänga med.

Borde inte myten vara död snart? Tjejer onanerar också – tjejer spelar också. Och är ni fortfarande tveksamma på det så står jag till ert förfogande. Ja, inte på cammen, men i till exempel Starcraft 2 eller betan till Gears of War 3 som kör igång på måndag.

Nästa gång det anordnas en sådan där turnering så vill jag se tjejer som tävlar också.

Kommentera här nedanför om ni vill spela framöver, eller tipsa er flickvän, mamma, dotter om att jag gärna spelar med henne.

Smilla recenserar speldator

Ska du köpa en riktig dator till din fyraåring eller räcker det med en leksaksdator? Smilla berättar sin syn på saken och guidar vilsna föräldrar:

Hejsan!

Hej!

Vad gör du?

Jag ska spela Sims snart med Nova men jag kollar bara på datorn eller något.

Vad kan man göra på den där datorn?

Man kan spela spel. För kolla vilka spel det är. Här sätter man den här pilen så att det blir ett spel.

Man väljer spel där?

Ah! Om man väljer det, är lite svårt att hitta bokstäverna som dyker upp.

Ok!

Då är det lite svårt. Om det kommer upp ”S” så måste man kolla ”Var är ”S:et”.

Är det där bättre än en vanlig dator?

Aaaah!

Är den!?

Men den kan inte spela så många spel. Ett, två, tre, fyra – Bara fyra spel.

Men spelar du hellre på den där än en vanlig dator?

På båda datorerna… Kolla här är musen. Den sitter fast. Nu klickar jag på den.

Men den är inte på, då måste man trycka på den här, om den är i mitten är den också på.

Z! I! I! M! Kors!

Det är så kult. Jag ska spela det nu. Så hejdå!

Smilla om sina spelvanor

Smilla, 4 år:

När jag går till Robban och Lena brukar jag spela Sims med Tilde.

Men oftast brukar jag spela tv-spel med Théa.

Vad kan man göra i Sims?

Man kan klä ut sig som bebisar som ser ut som sig själv och man kan klä ut sig till storasyster som ser ut som sig själv.

Vad brukar ni spela för tv-spel då?

Mario Party.

Ok, är det kul?

Ah! Och Mario Ratt! (Mario kart)

Vilket spel tycker du mest om?

Alla Mario till och med.

Alla Mario?

Aaaaaah.

Ok, vill du säga nått mer?

Äh!

Så här vinner man i Wii-spel

Här bevisar min dotter Smilla i praktiken hur Wii ska spelas.

Dottern vill ha Sims i hushållet

- Har du The Sims, mamma?

-  Oj, hur kom du att tänka på det?

- Min kompis Tilde har det. Hon har alla Sims och jag vill också spela hemma. Hon gjorde en som såg ut som mig och som hette Nova. Det var jätteroligt.

Klart prinsessan ska ha The Sims, liksom. Det första jag gjorde när barnen hade somnat den där dagen var att kolla med deras pappa om de kunde spela det hemma. Men de verkar inte ha någon dator som klarar av spelet. Kanske snart dags att skaffa flickan en ordentlig som hon kan spela på?

The Sims är högaktuellt just nu eftersom “The Sims: Medeltiden” precis kommit ut. Är ni sugna på att veta mer om spelet så kan ni lyssna på Gone Gamings Sims-special, där man även kan vinna en specialutgåva. Utöver det så delger Ellinor sina intryck av det nya spelet i en recension här på Press2play.

Barnspel till Ipaden

Som jag berättat förut är min 6-åring väldigt förtjust i att spela på min Iphone. För ett tag sen gav jag henne en gammal telefon men när vi pratade med varandra i den igår så blev det tydligt hur dålig den verkligen är. Ljudet sprakade och jag råkade lova henne en ny telefon snart. ”Jag vill ha en sån som du har, som man kan spela på.” Mitt i allt så kom jag på mig själv med att lova att hon skulle få min Iphone 3GS så fort jag köpt en ny telefon. Hoppsan? Men det är förhoppningsvis bara ett halvår kvar tills Iphone 5 kommer.

Det finns däremot inte så många svenska barnspel till mobila plattformar och därför blev jag glatt överraskad när jag fick höra talas om Toca Boca, ett Bonnier-ägt bolag som utvecklar barnspel till Iphone och Ipad. Idag har jag provat deras Toca Tea Party som kan beskrivas som en söt fika-simulator till Ipaden. Man dukar helt enkelt upp lite fika att äta tillsammans med sina gosedjur.

Mina barn har ännu inte hunnit testa det, men jag tror att de kommer bli besvikna på att det är så kort. Spelet hade kunnat spinna vidare på samma tråd, så att man själv fick diska sina tallrikar efteråt och baka sitt eget fika. Istället har man ”spelat klart” det inom loppet av 3 minuter. Men för barn som är yngre än mina, ca 1-3 år gamla, så är ju det perfekt.

Att pyssla sig lycklig

Det är inte en slump att jag halkat in på att göra massa spelrelaterat pyssel. Det är snarare så att spelmotiven plötsligt kändes självklara att involvera i något som jag har gjort sedan barnsben.

Alla människor är kreativa och mår bra av att skapa och använda sin kropp till att få ut känslor som kanske inte går att formulera i ord. Speciellt barn är duktiga på att använda gestaltning som en självklar del i sin kommunikation. Därför försöker jag hela tiden hitta nya vägar för att involvera mina barn i pysslandet.

När jag var liten var jag nästan besatt av att virka och sy saker. Det blev dockor, kuddar och garnfigurer som sedan skänktes bort eller såldes på loppisar. För en del går sånt där över, är ett intresse som falnar ut med åren, men för mig hängde det kvar och jag sökte mig till estetiska linjen på gymnasiet. Ett år studerade jag bild och sedan två år syslöjd med fokus på traditionella tekniker som att sy i skinn och mönsterkonstruktion.

(Den här väskan är till exempel sydd för hand i renskinn på traditionellt samiskt vis men med spelet Gears of War som inspiration.)

Efter det har det blivit ett år på folkhögskola med konstinriktning och i höstas studerade jag konst på Luleå Tekniska Universitet. Sen har jag visserligen studerat en massa annat också. Men trots all utbildning så tycker jag att det är roligast att skapa pyssel som är lätt att göra och som kanske inspirerar andra till att prova. Jag vill testa nya grejer hela tiden och lära mig allt! Helst skulle jag vilja göra en bok med mönster och instruktioner till hur man gör vissa saker, men eftersom jag oftast använder motiv som andra har rättigheterna till så skulle det aldrig gå att genomföra.

Om man känner sig sugen på att testa någon ny teknik – som att smida, måla med akvarell eller liknande – men inte vågar försöka på egen hand, så kan man gå en sommarkurs på en folkhögskola. Det finns många olika och det fina med dem är att man lär känna nya kreativa människor att umgås med också. Folkhögskolor undervisar på ett helt annat sätt än till exempel universitet och gymnasieskolor. Fokus ligger på individen och bedömningar sker efter hur mycket man anstränger sig och utvecklas, istället för de faktiska resultaten. Visst låter det häftigt?

Förra året blossade det upp en tröttsam diskussion bland bloggar. Det påstods att ”pyssel är tjejigt och att det bara är brudar som ägnar sig åt det”, men det är något jag aldrig märkt av under alla de år jag studerat konst, där det alltid varit en väldigt jämn könsfördelning. Det är snarare så att de som väljer bort skapandet till förmån för en mer analog kommunikation förlorar en hel dimension.

Som tur är så finns det okonventionella sätt att skapa på numera också, som att till exempel modda spel, bygga banor i Little Big Planet 2 eller leka i Minecraft.