Spelen hjälper oss kontrollera våra drömmar

De flesta debatterna som handlar om våld i spel brukar handla om att det är skadligt genom att vi avtrubbas, och att små barn som ännu inte lärt sig att bedöma vad som är rätt och fel i verkligheten påverkas negativt. Intressantare är istället den moraliska aspekten när de virtuella liven i spelen blir så verkliga att det blir svårt att bedöma om de har ett eget liv eller är en kreation av vår fantasi.

När spelen i framtiden till slut inte pågår på en tv-skärm utan det står en riktig varelse framför oss, en projicerad cyborg som reagerar med känslor – skulle vi fortfarande kunna döda den utan att det vore fel?

Men det finns en annan aspekt av debatten som sällan har nämnts. Tänk om spelen i sig istället ger oss verktyg till att hantera den virtuella värld som pågår inom oss på natten? Tänk om vi genom att spela dagligen får förmågan att ta kontroll över vårt eget liv på samma sätt som spelens huvudpersoner?

Både drömmar och spel är skenvärldar. Den ena världen projicerad av det biologiska sinnet och den andra drivs tekniskt av datorer och konsoler. Kan man se ett samband med hur man påverkas på natten av att spela våldsspel?

Ja, säger Jayne Gackenbach – psykolog på Grant MacEwan University i Kanada. Hon har studerat drömmar sen 1990-talet och presenterar i en rad studier resultat som vänder upp och ner på hela ”våldsdebatten” om spel.

”Spelare är vana vid att kontrollera spelmiljöerna, och det kan anpassas till drömmar” säger hon.

Några paralleller hon hittade var att både klardrömmare och spelare har bättre förmåga än genomsnittet att uppfatta objekt i en tredimensionell värld via syn och känsla och var mindre benägna att bli åksjuka av det. De kunde också koncentrera sig och fokusera bättre.

År 2006 gjorde hon en undersökning som granskade hur både folk som inte spelar och ”hardcore spelare” reagerade i sina drömmar. Fler spelare mindes sina drömmar bättre och drömde oftare om att vara utanför sin kropp och kunde kontrollera vad som hände i deras drömvärld – vilket hon menar beror på att de är vana vid att se sin spelarperson och att kontrollera den.

Två år senare gjorde hon ytterligare en undersökning där hon ville se hur spelare reagerade på mardrömmar och i den fann hon att spelare upplevde mindre skräck och aggression överhuvudtaget. För dem blev mardrömmarna snarare roliga. Istället för att springa iväg så vände de sig om och slog tillbaka mot sina mardrömsvarelser.

Jayne Gackenbach menar att spel kan användas som en form av rehabilitering för personer som lider av post-traumatiskt stressyndrom, som ej kan tygla sina mardrömmar. Det skulle lära dem att ta kontroll över sin drömvärld igen.

Om det är som Jayne säger, att vi kan lära oss att ta kontroll genom att spela, så borde väl inte ”våldsdebatten” handla om huruvida vi blir avtrubbade eller ej, utan snarare handla om vad mer vi kan lära vårt undermedvetna av att spela?