Minneskort – en bloggserie om nostalgi, del 2

Under rubriken ”Minneskort” får ni ta del av små minnesfragment från min barndom. Kanske får det er att minnas, att tänka på hur bra allt var. Jag vill i alla fall berätta. Vi tillåter oss svepas med i ett ljust rosa skimmer – som ett tunt lakan, av nostalgi. Utan cynism och efterklokhet.

Willy. En blå katt klädd som en jazzpojke. Redan där hade Atlus ingridienserna till ett spel som för evigt skulle etsa sig fast hos en liten fräknig knubbis. Rockin’ Kats till NES är ett av de där spelen som känns som mina egna. Dels har knappt någon annan spelat det, dessutom har vi haft många fina kvällar tillsammans.

Intrigen är enkel, hundarna har tappat det och blivit onda – precis som i verkligheten alltså. Nu är det upp till dig, Willy och hans lackskor att dansa runt alla blottarterriers, pudlar med svettband och till slut rädda hyndan. Men Rockin’ Cats hade fler styrkor än en alldeles underbar estetik och ett skruvat innehåll. Systemet där man valde bana genom att zappa mellan kanaler var häftigt på tidigt 90-tal och variationen på banorna var stor, inte minst genom den flexibla boxhandsken som var Willys vapen. Att åka skateboard bredvid ett framrusande tåg eller taksurfa på ett stridsflygplan från första världskriget var riktigt spännande och när man i slutet av banorna belönades med bossarna som den här – ett elakt rockband med en hetsig bulldogtrummis – då framstod spelet som ett av de allra bästa. Genom 28-åriga ögon nedsmutsade med cynism framstår det förmodligen inte lika slipat, så därför låter jag spelet och minnena vila.

Det blir vackrare så.