Min mamma kastar fåglar

.

Min mamma är stark.

Hon har sprungit Tjejmilen på 40 minuter, åkt Vasaloppet och besegrat anorexian. En sak hon däremot aldrig varit speciellt bra på är tv-spel. Hon och pappa gav oss visserligen en NES julen 1992 och hon tog också med mig på utlandsresor där jag kom hem lika blek som innan, efter att ha spenderat hälften av min vakna tid utanför någon toalett med ett Street Fighter 2-kabinett.

Däremot kan jag knappt gräva fram en enda minnesbild av min mamma med en handkontroll i händerna. För även om hon spelade Quake 3 under en kort period (mest för de goda dejtingmöjligheterna) fÃ¥r jag anstränga mig hÃ¥rt, skrapa insidan av skallen för att frammana vaga bilder av Tetris-sessioner – men det kan lika gärna vara en produkt av Ã¥ren som förflutit sedan det där huset i Odensberg.

I somras skaffade mamma en smart phone. Med halvdan syn och liten erfarenhet  från teknikprylar tog det henne ungefär 25 minuter att registrera ett konto hos Google. Jag log, tyckte att hon var lite söt och drog slutsatsen att telefonen i framtiden skulle användas mest som just en ringapparat.

Därför blev jag förvÃ¥nad när jag träffade mamma för nÃ¥gra veckor sedan. Vi sÃ¥gs hos min syster, fikade och spelade Wii med lillebrorsan Jonathan. Hela tiden satt mamma böjd över sin telefon. Eftersom jag hjälpt henne att installera Angry Birds pÃ¥ den (”för att Jonathan skulle kunna spela”) misstänkte jag vad som pÃ¥gick.

Det visade sig att mamma under hela bilresan från Landskrona till Stockholm - en färd på ungefär sex timmar - hade suttit och kastat arga fåglar. Som så många andra som introducerats till spel på allvar genom AppStore och Android Market ville hon inte riktigt identifiera sig själv som gamer. Hon vred tankfullt på handen, klämde lite på den och klagade över en molande värk.

”Kan det vara ledgÃ¥ngsreumatism?”

Nä mamma, det var nog inte orsaken. Däremot är det fint väder idag – borde inte du vara ute i solen istället?